Wanja och Jesper, skit tar jag inte!

Wanja Lundby-Wedin gillar jag. Nu har hon bokats in på hotell i Lund för att möta Frasse och hans gäng den 31 oktober.
Men hur ska det gå?
Frasse är ju enligt den klassificering som gäller i det svenska kyrkopolitiska just homofob (inga enkönade vigslar i den kyrka han förestår) men inte heller några kvinnliga präster, dvs företrädare för kvinnoprästmotstånd. Frasse upprepar vad som slagits fast av JPII. Kyrkan har inte mandat från Herren att ändra ämbetet. Inte äktenskapet heller.
Det återstår väl föga annat än att Wanja markerar genom sin frånvaro, så att Frasse fattar situationens allvar.
Eller ska hon stå där och välkomna företrädaren för något hon vill bekämpa?
Är det fara för att kampen blir fysisk, så att Frasse åker på en propp? Begreppet "bekämpa" kan väl innefatta våld? Lite bekymrad blir jag allt.
Eller är saken svårare? Inte för Frasse men för oss så att det är en skillnad mellan politisk retorik och politisk praktik? Orden saknar egentlig betydelse.

Jesper, Hannes kompis, gillade jag också innan jag mötte honom just därför att han var Hannes kompis. Han är gruppledare och det är fint men kanske lite farligt. När jag läser Wanja och Jesper och deras socialdemokratiska valansats, blir jag dock inte glad. Jag släpper alltså inte http://www.blikyrkopolitiker.se
Det verkar som om ledarskribenterna tar sig an det hela också. Annika Borg börjar i Barometern och Smålandsposten denna dag.

För att förstå min brist på glädje, tar vi orsakerna till varför du behövs som socialdemokrat och kyrkopolitiker:

Bildvalet först.
Den första bild som valdes utan att någon tillfrågats, var kvinnan som står med knuten hand i mötet med nynazister. Det var Tess Ahlgren. Menar ni att detta är den kyrkopolitiska motsättningen i Svenska kyrkan? "Ska jag räknas till nynazisterna, jag som likt Hjalmar Branting i svensk domstol dömts efter lilla socialistlagen (BrB 16:16)?" undrade jag. Ut med språket. Hur valde ni bilden - och varför ska Tess bli er frontfigur, hon som inte ens är tillfrågad? Har ni över huvud taget stått inför svensk domstol anklagade för politiska brott? Kom igen! Tala!
Såtogs bilden bort. Ska pinsamheten att ni inte kunde ha kvar bilden förtigas med hjälp av en ung kvinna med megafon, den nya bilden.
Megafon?
Vill inte svensk socialdemokrati tala på annat sätt än genom megafon - och tänker sig att folk ska rösta på ett megafonparti?
Ni verkar ha problem med ert folkliga, för att uttrycka sig försiktigt.

Så till era målskrivningar, tre till antalet:

"Vi behöver en stark socialdemokrati för att bekämpa homofobi och kvinnoprästmotstånd."
Prio Ett i rekryteringsmanifestet noterar intresseklubben intresserat.
Man kan undra över mycket. Hur ska detta gå till? Vilka är bekämpningsmedlen? Och vad betyder orden?

Homofob är det första.
Ska den som har en bestämd mening om äktenskapet, som inrättat av Gud och till för man och kvinna, räknas in bland homofoberna? Kan man då vara homosexuell och homofob samtidigt?
Här finns en del att förklara. Det finns nämligen homosexuella som avvisar det förändrade äktenskapsbegreppet.
Hur kan ni rent teologiskt förklara den nya äktenskapssynen eller nöjer ni er med politiska argument i en annan fråga, den om hbtq? Beslutet om enkönade vigslar år 2009 har inneburit att vi förlorat en del vänner i det ekumeniska. Det behöver vi just nu inte särskilt ta upp som ett problem. Bara känna till. Teologiskt självklart är beslutet sannerligen inte.  Saken fick trumfas igenom under yviga löften att man faktiskt fick ha den andra synen, Kyrkans gamla och gemensamma. Det löftet vill ni nu ta bort... Stig fram och argumentera teologiskt!

Kvinnoprästmotstånd - men finns det några kvinnoprästmotståndare kvar?
Sådana kan egentligen  inte prästvigas, men de är svåra att komma åt för vi har ingen tankepolis och meningar i religiösa frågor behöver inte deklareras inför det allmänna, säger grundlagen. Fråga Ingvar Carlsson om ni är osäkra. Vad ska ni göra konkret som inte redan gjorts? Hur blir man kvitt insikter folk har gjort?

Nå, det finns kvinnoprästmotståndare.
Jag hör till dem som inte övertygats om att det riksdagsbeslut 1958 som omintetgjorde kyrkomötesbeslutet 1957 var ett gudomligt beslut.
Tror ni att själva att det finns gudomliga riksdagsbeslut? Ge ett par-tre exempel till då.

I sakfrågan kanske ni har något att komma med.
Inte Jesper, han ville ju veta vad frågan gäller och frågade mig för ett par år sedan (jag markerade att jag svarade eftersom han frågade, annars hade jag inte gjort reda för frågan. Vi satt på tåget Uppsala - Stockholm).
Men Wanja kanske har läst in sig, hon har s a s åldern inne, och kan undanröja invändningarna i Bibelsyn och bibelbruk (1970)?
Själv började jag tveka efter att år 1965 ha läst Margit Sahlin, Man och kvinna i Kristi kyrka och noterade att de som var för reformen talade osanning om motståndarna.
CA Hasslers bok Statskyrkodebatten blev mig en viktig bok för att förklara vad som hänt.
Vad tyckte socialdemokraterna om min bok Kyrklig Splittring eller om det jag skrev i Vems ärende går Svenska kyrkan? Dåvarande ärkebiskopen tyckte inte om de 50 sidorna där. Alltid något. Han hade anledning ogilla. Argumenterade jag slafsigt och sexistiskt eller stringent och sakkunnigt?

Hur bekämpar svensk socialdemokrati texter av det slag jag skrivit för att förklara min hållning i ämbetsfrågan och hur bekämpar ni själva författaren och hans polare?
Tala ut, det lättar.
Men jag tänker inte låta er reducera mig och mina insikter till en glosa i er kampanj. Nu är det sagt. På vanlig svenska: Jag tar inte skit av er.
Men hur fungerar det politiska verktyget för att hantera en teologisk fråga, blir det inte alldeles för grovhugget? Hur resonerar ni?

"Vi behöver en stark socialdemokrati för att kyrkan ska fortsätta stå upp för människovärdet."
Fortsätta?
Var det inte Kyrkan som fick stopp på seden att ställa ut de oönskade barnen i skogen att dö? Det var i kristningsprocessen som Kyrkan slog vakt om också dessa barns människovärde och döpte dem in i Kyrkans gemenskap.
Hoppsansa.
Det var kanske ett olyckligt valt exempel med tanke på det människovärde som gäller de ofödda barnen?
Svenska kyrkan var emot den abortlag som infördes 1974. Socialdemokraterna var för. Vad betyder det att fortsatt stå upp för människovärdet - och hur definieras det när LO under åren haft många lågavlönade, horden av dem som nu är fattigpensionärer. De har uppenbart inte varit lika värdefulla som andra - så vad med deras värde?
Det vore inte utan intresse att få veta.

Jag var präst i en stadsdel som kallades "Packistan" av folk i Kalmar. Trash alltså. Jag menade att Norrliden var den bästa delen av Kalmar, men vilka socialdemokrater stod upp för denna stadsdel? Från det område som bebyggdes inom mångmiljonsprogrammets ram rekryterades inte många socialdemokratiska politiker. Ändå röstade de flesta där s eller vpk.
Det var så, konstaterade syster Kerstin efter ett completorium: "Folk är ju inte dumma. Här röstar de flesta s eller v", sa hon.
Då hördes en röst i kvällsmörkret: "Jag röstade på folkpartiet" varpå hela gänget, som bett aftonbön tillsammans, vände sig som en kvinna/man och utbrast "Va?".
Sådant tyckte jag var roligt redan då.
Men varför ska jag med denna erfarenhet gå på allt som sägs, jag som har en rätt nära vän vars båda föräldrar varit S-statsråd. Slå det om ni kan. Men förklara gärna hur ni tänker.

"Vi behöver en stark socialdemokrati för att den sociala verksamheten ska fortsätta utvecklas, när klyftorna ökat."
Nu sitter Stefan Löfven som statsminister för en socialdemokratiskt ledd regering. Om han inte kan få till en social politik som motverkar klyftorna i samhället, varför ska den sociala verksamheten i Svenska kyrkan kunna utföra vad regeringen misslyckas med? Borde inte Löfven avgå då och Antje ta över?
Vad ska den sociala verksamheten öka med? "Vad bör göras?", som Lenin undrade.
Åke Svensson, S, tyckte inte att vi skulle ha soppcafé i Norrliden, för det kopplade han samman med soppkök för de fattiga och han ville ett annat samhälle. När han insåg att detta var en tankemässig felkoppling, har han gärna kommit till denna sociala träffpunkt.
När jag i 30 år var präst i det socialt utsatta området, på vilket sätt var den starka socialdemokratin till hjälp? Så lite att rektor Eva Särne lämnade partiet! Försök inte med mig.

Men varför öka den sociala verksamheten, varför inte mobilisera folket?
På vilket sätt är folket subjekt i den socialdemokratiska tankevärlden? Har ni blivit ett medelklassigt parti för dem som är eller tänker som socialarbetare?
Den kyrkliga målsättningen är att skapa ett kyrkfolk som bär sig självt, när detta folk fattar att Jesus bär allt. Mässan och missionen hör ihop, vi bär många med oss när vi går till mässan och mycket med oss när vi går därifrån.
När vi saknar detta kristenfolk, och det gör vi (det finns en rörelse i vardande som kallar sig Missing Church-People), folket som är samlat till mässa och bön och rustat för att vara ljus i världen, jordens salt och allt det där, vad återstår då?
Vem ska fortsatt utveckla den sociala verksamheten? Ni två? De socialdemokratiska kyrkopolitiker ni skakat fram genom er bisarra kampanj? Eller de anställda?

Vore det inte lättare att politiskt hederligt förklara, att1) ni inte (längre) mäktar med uppgiften att hitta kompetent folk som kan ta ansvar i det kyrkliga och att ni 2) ser en risk att dessa de inkompetemnta först förstör för Svenska kyrkan och 3) omedelbart därefter förstör för partiet så att ni därför 4) inte längre ägnar er åt kyrkovalet? Det vore i vart fall politiskt klokare.
Jag är inte medlem i partiet.
Hade jag varit det, hade jag ropat högt till partiets ansamlade hedningar och sagt: "Hindra de religiösa galningarna från att fördärva vårt fina parti!". Ju dummare kampanjerna blir, desto mer skada lider partiet. Där är vi.

Nu kan jag mycket lugnare säga, att vi fått ett parti av annat slag än det syster Kerstins morfar var landstingsman för. Då var det folkrörelseparti, lokalrekryterat. I ett sådant parti kan man lita på de förtroendevalda, för de är valda med förtroende. Nu är det en organisation som inte har medlemmar och som följdriktigt byggs uppifrån. Förtroendet blir en verbal konstruktion.

Jespers politiska jobb är lika roligt att betrakta som när direktörens son började jobba i firman.
Den muntrationen ska ni inte bli ledsna för.
Jag skrattade åt Carl Bildt på väg uppåt också.

Jag tror vi får ta ett tag till i frågekomplexet i morgon. Då ska vi ju få umgås: Wanja, Jesper och jag. Bäst att fortsätta bloggandet i morgon för att stimulera grä--, jag menar det i sakfrågor grävande samtalet. Muckraking, liksom.