Kick-off med Frasse

Biskop Åke Bonnier ska åka till Lund för att vara med på en kick-off med Frasse, ser jag på Facebook. Det är - som i alla kyrkliga sammanhang - ett historiskt möte, som har sin utgångspunkt snarare i gemenskap än i konflikt. Men är inte utgångspunkten något i Wittenberg får 499 år sedan? Och det var väl en gemenskap som brast?

Åke "gläds också över Svenska kyrkans goda relation till den Romersk katolska kyrkan." Det kan vi påminna oss måndag morgon, när folk sitter och fryser och utbyter tankar om vilka som är ansvariga för att det blev en mässa utomhus i november. Goda relationer? Snarare kyliga, får man nog säga då. Påven ville inte att mässan skulle firas på samma plats som det ekumeniska firandet, heter det. Han säger så själv. Men då fanns det väl inget att reda ut. Påven ville ju ha det så här, eller? Missförstånd vill han undvika.

Därefter reflekterar Åke över fågelvärlden: "Kråkorna kraxar förgäves."
Han tänker kanske på det intensiva fågellivet i Lundagård - men det är knappast förgäves. Med stor entusiasm skiter fåglarna på förbipasserande.
Eller missar Åke och syftar på korpar - olyckskorpar?
Det kan tänka sig att de som hoppas på att påven säger några biskopar et sanningens ord om deltagande i pridefestivaler, blir besvikna. Men det handlar bara om att påven är diplomatisk. Fråga honom, Åke, så får du höra. Men Frasse gillar inte det mot bögar nedlåtande - och begreppet "kråka" är en omskrivning just för en homosexuell man. Försöker Åke säga mer än vi i förstone förstår? För olyckskorpar är inte kråkor. Det mesta bli svårbegripligt, orakelmässigt.
Huvudsaken är kanske att Åke gläder sig.

Fler är glada.
Från Växjö går en fullastad buss tisdag morgon kl 04.00. Kyrkoherden åker inte med. Han är infektionskänslig och kan inte sitta flera timmar utomhus. Det förtar kanske inte den romerska glädjen när Smålandsposten beskriver vad som ska ske: Påven ska bland andra träffa statsministern Stefan Löfven, kungafamiljen och religiösa ledare. Huvudnumret sägs vara den ekumeniska gudstjänsten. Men inte ett ord om vad som föregått. Det är påven som agerar och den infektionskänslige är glad: "Det är väl jättefint att vi får en möjlighet att träffa honom."

I Östra Småland läser jag om påvefantasterna som står redo.
Det är mina vänner Fredestads som  blir oppmålta.
Ett antal poliser från närpolisområde Västervik, där Oskarshamn ingår, kommenderas till Skåne, får jag veta. Men ärendet? Det seriösa? De allvarliga frågorna om splittringen? Sammanhanget? Alls intet. Om reformationen norr om alperna tog hem spelet på 1500-talet, så tar Rom hem reformationsjubiléet.

Okunskapen är stor om vad som hände.
Är den tyska reformationen egentligen den svenska/finska? Gick det annorlunda till i Danmark och hur var det i Norge? Det är frågor som kan få ett svar.
När upphörde autentiskt kristet liv i Sverige? Jag påstår att det aldrig upphörde. Liturgin fortsatte med samma gamla mässbok. Den användes tills den var uppsliten. De gamla prästerna blev evangeliska och alla var inte gamla. Biskopar vigdes. Präster vigdes. Evangeliet förkunnades och andelivet var väl Kyrkans - eller vad säger ni? Det firades mässa och det som blev över förvarades. Jag kan ställa frågan rakt: Fanns communio sanctorum i Sverige också efter brottet med Rom?

Undantagen i kyrkolivet? Fähundarna? Finns de inte också i det romersk-katolska systemet? Ska vi diskutera fromma katoliker som gjorde tjänst i SS,  kapten Guido Zimmer eller Vladas Zajanckauskas t ex eller Kunoslav Draganovic och biskop Hudal i Vatikanen, som hjälpte krigsförbrytare att ta sig till - Argentina? Men undantagen är inte det avgörande. Abusus non tollit usum.

Gällde inte under 400 år löftet från Jesus att vara med oss alla dagar till livets slut och möta oss när vi samlades - som tidigare - i Faderns och Sonens och Den Helige Andes namn? Svenska kyrkan har sitt katolska arv. Ansgar och Birgitta är också våra helgon. Problemet är när kyrkojurisdiktionen blir det avgörande. Det var där brottet kom. De teologiska frågorna ställdes i det katolska sammanhanget.

Men ska vi inte vara misslynta över allt som skett?
Jo, kungamakt och statsmakt ville ta över och ropet på frihet för Kyrkan har hörts. Politiska utnämningar av biskoparna kommer simonin nära. Det blir eländigt i kyrkolivet, påven i Avignon eller påven som fånge i Vatikanen. Jesuiterna illa hanterade därtill. Frasse har kännedom om detta. Det egendomliga är att de kristna inte gemensamt kan stå upp emot  missgrepp i och övergrepp mot Kyrkan och skamligt hanterande av enskilda kristna. De slår sig så gärna till ro, de som bekänner Kristus.

Intervjuerna med somliga frikyrkliga inför Frasses besök läste jag förstås.
Alla är inte glada och en pingstpastor var kritisk mot den gemensamma deklarationen om rättfärdighetsläran. Den gled i definitionerna. Det är sant. Jag förstod att pingstpastorn inte hörde till ingenjörstrupperna och aldrig lagt ut en provisorisk bro över Tibern. Det finns lägen där vi måste veta var vi kan stå samman för att bygga vidare. Jesus bad ju om de kristnas enhet för att världen ska tro. Då vill det till att kunna förstå var vi är ense och vilka väsentliga oenigheter som kvarstår och kanske ömt ska vårdas för Sanningens skull. Men det ska alla ha klart för sig, att en pingstpastor som använder sig av Luther har ett svagt utgångsläge. Luther skulle definiera honom som vederdöpare och ta avstånd.

Naturligtvis kommer det mera.
Men ärendet som avhandlas i Lund?
Kattisitet, storbilds-tv, processioner mm mm. Är förbannelsen, den verkliga, att det blir yta och att vi under festliga former slarvar bort den tid då Gud sökte oss för att vi skulle söka den där enheten?
Vill vi ha den?
Kvinnor i prästämbetet, enkönad vigsel, välsignat partnerskap, politisk styrning av kyrkolivet är några av de framsteg Svenska kyrkan måste offra i en sådan enhet med påven.
Vill vi det?
Och skulle de romersk-katolska vilja lägga sina älsklingstankar om den heretiska Svenska kyrkan som i allt är ett narrspel på hyllan samt ge ett öppet erkännande att Vaticanum II bejakade några viktiga reformatoriska krav? Kan Rom för enhetens skull offra en del filosofiska älsklingstankar, som enkelt kan ifrågasättas, och fundera över bibelstödet när det handlar om Marias syndfrihet? Är hon inte full av nåd mer än tom på synd, så att säga?
Skulle motprestationen vara att vi inte påminner om att den kyrka som på 400 år inte varit i landet därigenom är en defekt katolsk kyrka i Sverige?

Är det så att ekumenik handlar om reformation? För vad hade den romersk-katolska kyrkan varit utan reformation och motreformation under 1500-talet? Och nu? Är det sakligt ifrågasättande och gemensamt sanningssökande som är uppgiften och metoden att försöka ta sig från yta till kärnfrågor?

Vi får höra på måndag.
I värsta fall kommer Frasse att leende säga att var och en får leva i enlighet med sin tro och vittna om den för andra i en anda av ekumenisk öppenhet.
Lika illa om detta kommer att uppfattas som klokt och reflekterat.