lördag 29 oktober 2016

Kick-off med Frasse

Biskop Åke Bonnier ska åka till Lund för att vara med på en kick-off med Frasse, ser jag på Facebook. Det är - som i alla kyrkliga sammanhang - ett historiskt möte, som har sin utgångspunkt snarare i gemenskap än i konflikt. Men är inte utgångspunkten något i Wittenberg får 499 år sedan? Och det var väl en gemenskap som brast?

Åke "gläds också över Svenska kyrkans goda relation till den Romersk katolska kyrkan." Det kan vi påminna oss måndag morgon, när folk sitter och fryser och utbyter tankar om vilka som är ansvariga för att det blev en mässa utomhus i november. Goda relationer? Snarare kyliga, får man nog säga då. Påven ville inte att mässan skulle firas på samma plats som det ekumeniska firandet, heter det. Han säger så själv. Men då fanns det väl inget att reda ut. Påven ville ju ha det så här, eller? Missförstånd vill han undvika.

Därefter reflekterar Åke över fågelvärlden: "Kråkorna kraxar förgäves."
Han tänker kanske på det intensiva fågellivet i Lundagård - men det är knappast förgäves. Med stor entusiasm skiter fåglarna på förbipasserande.
Eller missar Åke och syftar på korpar - olyckskorpar?
Det kan tänka sig att de som hoppas på att påven säger några biskopar et sanningens ord om deltagande i pridefestivaler, blir besvikna. Men det handlar bara om att påven är diplomatisk. Fråga honom, Åke, så får du höra. Men Frasse gillar inte det mot bögar nedlåtande - och begreppet "kråka" är en omskrivning just för en homosexuell man. Försöker Åke säga mer än vi i förstone förstår? För olyckskorpar är inte kråkor. Det mesta bli svårbegripligt, orakelmässigt.
Huvudsaken är kanske att Åke gläder sig.

Fler är glada.
Från Växjö går en fullastad buss tisdag morgon kl 04.00. Kyrkoherden åker inte med. Han är infektionskänslig och kan inte sitta flera timmar utomhus. Det förtar kanske inte den romerska glädjen när Smålandsposten beskriver vad som ska ske: Påven ska bland andra träffa statsministern Stefan Löfven, kungafamiljen och religiösa ledare. Huvudnumret sägs vara den ekumeniska gudstjänsten. Men inte ett ord om vad som föregått. Det är påven som agerar och den infektionskänslige är glad: "Det är väl jättefint att vi får en möjlighet att träffa honom."

I Östra Småland läser jag om påvefantasterna som står redo.
Det är mina vänner Fredestads som  blir oppmålta.
Ett antal poliser från närpolisområde Västervik, där Oskarshamn ingår, kommenderas till Skåne, får jag veta. Men ärendet? Det seriösa? De allvarliga frågorna om splittringen? Sammanhanget? Alls intet. Om reformationen norr om alperna tog hem spelet på 1500-talet, så tar Rom hem reformationsjubiléet.

Okunskapen är stor om vad som hände.
Är den tyska reformationen egentligen den svenska/finska? Gick det annorlunda till i Danmark och hur var det i Norge? Det är frågor som kan få ett svar.
När upphörde autentiskt kristet liv i Sverige? Jag påstår att det aldrig upphörde. Liturgin fortsatte med samma gamla mässbok. Den användes tills den var uppsliten. De gamla prästerna blev evangeliska och alla var inte gamla. Biskopar vigdes. Präster vigdes. Evangeliet förkunnades och andelivet var väl Kyrkans - eller vad säger ni? Det firades mässa och det som blev över förvarades. Jag kan ställa frågan rakt: Fanns communio sanctorum i Sverige också efter brottet med Rom?

Undantagen i kyrkolivet? Fähundarna? Finns de inte också i det romersk-katolska systemet? Ska vi diskutera fromma katoliker som gjorde tjänst i SS,  kapten Guido Zimmer eller Vladas Zajanckauskas t ex eller Kunoslav Draganovic och biskop Hudal i Vatikanen, som hjälpte krigsförbrytare att ta sig till - Argentina? Men undantagen är inte det avgörande. Abusus non tollit usum.

Gällde inte under 400 år löftet från Jesus att vara med oss alla dagar till livets slut och möta oss när vi samlades - som tidigare - i Faderns och Sonens och Den Helige Andes namn? Svenska kyrkan har sitt katolska arv. Ansgar och Birgitta är också våra helgon. Problemet är när kyrkojurisdiktionen blir det avgörande. Det var där brottet kom. De teologiska frågorna ställdes i det katolska sammanhanget.

Men ska vi inte vara misslynta över allt som skett?
Jo, kungamakt och statsmakt ville ta över och ropet på frihet för Kyrkan har hörts. Politiska utnämningar av biskoparna kommer simonin nära. Det blir eländigt i kyrkolivet, påven i Avignon eller påven som fånge i Vatikanen. Jesuiterna illa hanterade därtill. Frasse har kännedom om detta. Det egendomliga är att de kristna inte gemensamt kan stå upp emot  missgrepp i och övergrepp mot Kyrkan och skamligt hanterande av enskilda kristna. De slår sig så gärna till ro, de som bekänner Kristus.

Intervjuerna med somliga frikyrkliga inför Frasses besök läste jag förstås.
Alla är inte glada och en pingstpastor var kritisk mot den gemensamma deklarationen om rättfärdighetsläran. Den gled i definitionerna. Det är sant. Jag förstod att pingstpastorn inte hörde till ingenjörstrupperna och aldrig lagt ut en provisorisk bro över Tibern. Det finns lägen där vi måste veta var vi kan stå samman för att bygga vidare. Jesus bad ju om de kristnas enhet för att världen ska tro. Då vill det till att kunna förstå var vi är ense och vilka väsentliga oenigheter som kvarstår och kanske ömt ska vårdas för Sanningens skull. Men det ska alla ha klart för sig, att en pingstpastor som använder sig av Luther har ett svagt utgångsläge. Luther skulle definiera honom som vederdöpare och ta avstånd.

Naturligtvis kommer det mera.
Men ärendet som avhandlas i Lund?
Kattisitet, storbilds-tv, processioner mm mm. Är förbannelsen, den verkliga, att det blir yta och att vi under festliga former slarvar bort den tid då Gud sökte oss för att vi skulle söka den där enheten?
Vill vi ha den?
Kvinnor i prästämbetet, enkönad vigsel, välsignat partnerskap, politisk styrning av kyrkolivet är några av de framsteg Svenska kyrkan måste offra i en sådan enhet med påven.
Vill vi det?
Och skulle de romersk-katolska vilja lägga sina älsklingstankar om den heretiska Svenska kyrkan som i allt är ett narrspel på hyllan samt ge ett öppet erkännande att Vaticanum II bejakade några viktiga reformatoriska krav? Kan Rom för enhetens skull offra en del filosofiska älsklingstankar, som enkelt kan ifrågasättas, och fundera över bibelstödet när det handlar om Marias syndfrihet? Är hon inte full av nåd mer än tom på synd, så att säga?
Skulle motprestationen vara att vi inte påminner om att den kyrka som på 400 år inte varit i landet därigenom är en defekt katolsk kyrka i Sverige?

Är det så att ekumenik handlar om reformation? För vad hade den romersk-katolska kyrkan varit utan reformation och motreformation under 1500-talet? Och nu? Är det sakligt ifrågasättande och gemensamt sanningssökande som är uppgiften och metoden att försöka ta sig från yta till kärnfrågor?

Vi får höra på måndag.
I värsta fall kommer Frasse att leende säga att var och en får leva i enlighet med sin tro och vittna om den för andra i en anda av ekumenisk öppenhet.
Lika illa om detta kommer att uppfattas som klokt och reflekterat.



32 kommentarer:

  1. Anders Lundberg29 oktober 2016 09:57

    "Svenska kyrkans goda relation till den Romersk katolska kyrkan" är verkligen så komiskt på så många vis. Käre Bloggardag, ge oss ett Det lustiga året 2017!

    SvaraRadera
  2. Dag ställer som så ofta goda frågor, men borde inte nöja sig med det, utan komma till att få svar på dem också. Antingen håller man med Luther eller också inte, som Dag själv mkt riktigt påpekar.

    SvaraRadera
  3. I vilken mening är Svenska kyrkan att i nuläget betrakta som en evangelisk luthersk kyrka?

    Vad har en traditionell lutheran för alternativ idag?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Missionsprovinsen.

      Radera
    2. Ja, om traditionen är missionen.

      Radera
    3. Nu förstår jag inte alls vad du menar, Anonym.

      Radera
    4. 1/ Att SvK är evangelisk luthersk, som lagen säger, är tämligen odefinierat. Ett förslag till tolkning innebär att SvK tillämpar barndop och är liturgisk. Klart är att det inte innebär någon slags saklig förpliktelse till den lutherska läran, så som den uttrycks i Konkordieboken.

      2/ Eftersom detta är Dags svenskkyrkliga blogg ska vi väl inte göra direkt reklam för alternativen? Jag tillåter mig dock att framföra att det finns ett antal fristående lutherska församlingar (de flesta av dem är organiserade i kyrkor).

      Radera
  4. Frasius,

    Jag tillhör till skillnad mot t ex BOD de som är kritiska mot vad SvK blivit, nämligen ett SVeK där man för länge sedan lämnat bekännelsen och skriften och numera predikar ett annat evangeliu.
    (Tyvärr något som inte BOD kan eller vill inse)

    Däremot är det en för enkel(?) fråga att ställa. Håller Du med Luther? Luther var fof människa med fel och brister vilket ha själv insåg och noga poängterade.Ofta "utmanade" sina meningsmotståndare samtidigt som han förklarade sig beredd att stryka sådana passusar där de kunde visa att han hade fel, missuppfattat.

    Han var också barn av sin tid och rönte därför knappast motstånd i sådana frågor där han idag skulle -med rätta(?) ha ifrågasatts. Tänker då på hur han betraktade juden.
    Han uttalade sig där oförblommerat och milt sagt olämpligt och gav sedermera herrar som Hitler och liknande vatten på sina kvarnar.

    Dock, det han skrev var inget som stötte andra kristna, det var allmänt tankegods som om det väl inte direkt uttalades av t.ex RKK inte var något de stördes av och inget som de försökte/ ville distansera sig från.

    Nu skall man dessutom komma ihåg att Martin Luther där skrev utifrån besvikelse och en i grunden naiv tanke att Juden skulle utan vidare konvertera till den rätta läran när de nu fick den förklarad för sig efter år av förföljelser och skändningar bl.a av RKK.

    Där blev han grymt besviken. Så enkelt är det inte.

    Oavsett, frågan håller Du med Luther? måste enligt mig bli som jag menar Luther själv skulle hävdat. Ja, där Luther stöder sig på skriften, det gör han knappast i judefrågan och i läran om rättfärdiggörelsen menar jag själv att det finns anledning att påminna sig Jacobs brev och dess påpekande.
    Tro utan gärningar är död och sedan fråga sig -kan en sådan tro frälsa?

    För mig är det självklart att frälsningen kommer av tro och nåd allena men liksom det inte är fritt att synda "bara" för allt kan förlåtas. Allt utom synd mot den Helige Ande.En synd som få kan förklara tillfredsställande vad det innebär.

    Oavsett, vilket även påpekas t ex hos Hezekiel, Frälsningen kan förloras...Något som vissa frikyrkor tycks glömma.

    SVeK glömmer inte det, de lär det minst lika vansinniga-Alla är frälsta( åtminstone hamnar de inte i något helvete och synd i egentlig mening finns inte- syndabekännelsen,liksom trosbekännelsen är bara vackra ord itan reell mening.

    Bekväm lära, dock inte vad Kristus lärde.

    //HH

    SvaraRadera
    Svar
    1. HH,
      Visst var min sats om Luther en förenkling! Ska man skriva precis vad man menar blir det lätt så komplicerat att ingen orkar läsa. Fast att precisera till att jag med hålla sig till "Luther" avser den lutherska läran, så som den är definierad i Konkordieboken är ju lätt gjort.

      (Frågan om Luther och judarna är en annan fråga. Många menar att han var gammal, gnällig och bitter där, och jag har inget problem med den tolkningen. Luther var en människa. Andra lyckas tolka det litet annorlunda, och då kommer Luther i litet ljusare dager.)

      Radera
    2. Fredrik Fernbom30 oktober 2016 00:47

      Jag har aldrig predikat ett annat evangelium, i varje fall inte medvetetet. Det ämnar jag inte göra denna söndag heller. Förlåtelsen utan gräns kan vi inte ta ut i förväg, då syndar vi på Herrens nåd (Sv Ps 1937 308).

      Radera
    3. HH och Elisabeth,

      -Den förstnämnde ombeds berätta vilket evangelium som är aktuellt i Svenska kyrkan, när kyrkan, enligt HH, har lämnat bekännelsen och Skriften.
      Alltså fram med vad som har ersatt dessa!

      Elisabeth påstår på fullt allvar att missionsprovinsen är alternativet till Svenska kyrkan. Men där predikas ju samma lära har ju fastslagits av överklagandenämnden, som friat ett par präster i Svenska kyrkan som lett mässor där.
      Varför duger då inte vår folkkyrka?
      O.S.A, Elisabeth!

      BENGT OLOF DIKE

      Radera
    4. Ja du, BOD, inte för att du kommer att förstå men ändå.

      Det som predikas inom Missionsprovinsen finns i stort sett inte att få inom Svenska kyrkan. Och de få präster som ännu finns inom Svenska kyrkan och förkunnar en rätt lära motarbetas. Därför duger inte Svenska kyrkan längre. Det mesta Svenska kyrkan står för och predikar i dag är falsk lära. Det räcker inte att med läpparna bekänna sig till Guds Ord, det måste ske i hjärtat också.

      Radera
    5. Falsk lära?

      -Men det har ju inte ens överklagandenämnden upptäckt? Elisabeth vet tydligen mer än vad skickliga jurister och erfarna, teologiskt välutbildade lekmän känner till.

      Såvitt jag vet står Gud och Jesus i centrum vid varje gudstjänst och mässa i Svenska kyrkan. I likhet med överklagandenämnden undrar jag alltså vad som är falskt?

      BENGT OLOF DIKE

      BENGT OLOF DIKE

      Radera
    6. Ja du, BOD,
      nu prövade inte Överklagandenämnden om Svenska kyrkan predikar falsk lära utan vad de aktuella prästerna gjort. De hade firat gudstjänst i enlighet med Svenska kyrkans ordning och de hade inte avvikit från den bekännelse som Svenska kyrkan på papperet bekänner sig till.

      Det betyder inte att det inte predikas falsk lära i Svenska kyrkan. Den frågan låg inte på Överklagandenämndens bord.

      Radera
    7. Elisabeth,
      BOD har faktiskt en poäng här. Överklagandenämnden har konstaterat - på de till MPr knutna prästernas begäran - att dessa inte avvikit från SvK:s lära genom att förrätta gudstjänst i MPr. Hur kan man anse att MPr är ett alternativ till SvK om MPr-präster månar om att inte avvika från SvK:s lära?

      Radera
    8. En sak till, Elisabeth,
      Överklagandenämnden prövar mot Svenska Kyrkans faktiska lära, ingenting annat. (Präster i SvK är inte förpliktigade att hålla sig till bekännelseskrifternas faktiska, bokstavliga innehåll. Den saken prövas inte av överklagandenämnden.)

      Radera
    9. Frasius,
      jag kan inte se att vi är oense. Problemet med Svenska kyrkan är ju att hon med läpparna bekänner sig till bekännelseskrifterna men i praktiken struntar i dem. Mpr-prästerna håller sig till bekännelseskrifterna men skulle aldrig någonsin omfamna den lära Svenska kyrkan i dag har i praktiken.

      Radera
    10. Elisabeth, visst är vi ense om mycket. Men här finns ett problem, nämligen att några tror att prästlöftena i SvK innebär en läromässig förpliktelse till Konkordieboken. Det gör de inte.

      Om man vill tro som Konkordieboken förstår jag inte varför man vill behålla anknytning till SvK. Du vill att MPr ska vara ett alternativ till SvK, bra! Det finns dock andra inom MPr som verkar anse att MPr i grunden är en pendang till SvK, och som helst ville återvända dit bara kvinnoprästmotståndare kan prästvigas.

      Radera
    11. "Det finns dock andra inom MPr som verkar anse att MPr i grunden är en pendang till SvK, och som helst ville återvända dit bara kvinnoprästmotståndare kan prästvigas."

      Det är säkert så men den skaran uppfattar jag bli allt mindre och mindre. Då inte på grund av "naturlig avgång" utan för att man kommer till insikt om att nu har förfallet gått för långt. Jag har efter mycken bibelläsning och bön lämnat Svenska kyrkan men kan känna en viss förståelse för dem som stannat kvar. Det är inte lätt att lämna den kyrka man fötts in och vuxit upp i.

      Radera
  5. Alphadeltagaren29 oktober 2016 12:49

    Man ska akta sig för kick-offer. Det brukar vara förljugna tillställningar. När min arbetsplats blev uppköpt fick vi genomlida två kick-offer:

    Första gången fick vi kasta oss handlöst bakåt i famnen på våra nya chefer för att öva tillit. Andra gången fick vi ögonbindel och ena vristen ihopbunden med någon från den nya ägarsidan. Sedan släpade de runt på oss i kuperad terräng. Det var en övning i att förtoendefullt låta sig ledas.

    Det blev ingen tredje gång. De skickade istället jobben till Baltikum och oss till Arbetsförmedlingen.

    SvaraRadera
  6. Till alla kommentarer och allt tyckande om påven och Luther vill jag lyfta fram året 1054 och påminna om skismen mellan Östrom och Västrom.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, vilken sida var den schismatiska 1054?
      Antony eller John kanske kan svaret?

      Radera
  7. Ingenjörstrupper har jag aldrig hört talas om men däremot ingenjörtrupper.

    SvaraRadera
  8. Varför denna ständiga lek med innebörden av “katolsk”, broder Dag?
    Att det mesta efter “reformationen” i Sverige till en början fortsatte som om ingenting hade hänt är en uppgift som förekommer i den läsvärda boken "Doften av rykande vekar" (2016), en bok som vill teckna "reformationen ur folkets perspektiv". Det är fullt tänkbart att det till en början funnits sådana fall runtom i socknarna men inte var det väl det, bäste broder Dag, som "reformationen" gick ut på? Var det överhuvudtaget möjligt att “vigas” till “präst” om man inte ville acceptera det nya? Betydligt längre tid lär det ha tagit att få det svenska katolska kyrkfolket med på noterna. Från norra Småland rapporteras att “avkatoliseringen” gick mycket trögt och att man ända in på på tidigt 1700-tal i lönndom gick omkring med annars undangömda helgonskulpturer på åkrarna för att få fart på växandet.
    Den nya statskyrkliga hållningen gick ut på att använda den våldtagna kyrkliga organisationen som ett makt- och styrmedel. "Prästen" förvandlades till lydig statstjänare som inte minst skulle rabbla kungliga förordningar från "predikstolen". Samt göra livet surt för de människor som råkat bli födda “oäkta” här till världen. För dem som propsade på att hålla kvar vid den “gamla tron” infördes dödsstraff.
    Hur kan denna organisation utgöra den “kristna grogrund” som broder Dag rimligen borde syfta på? Och hur kan spexet sv”k” 2016 göras jämbördigt med den stadigt växande katolska Kyrka som Sverige en gång bestals på? Samt efter 500 års vanstyre uppgå i densamma som om ingenting hade hänt? Om inte annat så borde väl det frikyrkliga upproret mot den statskyrkliga oandligheten bekräfta att något hade gått fel med “reformationen”? Fatalt fel.

    Eller hur, broder Dag?
    /John

    PS! om det finns information i någon annan bok än den här nämnda att mycket efter “reformationen” fortsatte som tidigare så tar jag gärna emot dina lästips.

    SvaraRadera
  9. I grunden leker jag inte med ordet "katolsk", jag frånkänner det romerska anspråket att vara det enda katolska. Det är det hela. Gamla bruk levde vidare i minst tre generationer men det gjorde också de gamla hedniska bruken. Läs Värend och virdarne av Hultén-Cavallius. Men glöm inte heller bort den svenska historien. En myckenhet av kritiken mot statskyrkosystemet borde ägna sig åt det som Per Anderson analyserade som den absoluta staten, där Sverige träder fram som den första av alla absoluta stater.
    Går man till prästgårdarna och frågade skulle prästerna väl säga att det var samma kyrka sedan Ansgars dagar men kyrkoförbättrad på 1500-talet. Vad skulle de annars säga?
    Nog fanns det folk som for hårt fram mot syndare och synderskor också i Sverige, men det kanske vi ska tala lite tyst om. Det fanns också goda och fromma präster som stod upp för de illa medfarna. Det borde vi tala mera om.
    Men har det under århundradens lopp funnits en communio sanctorum, som samlats i sockenkyrkorna eller inte. Har John ett svar?

    SvaraRadera
  10. Ja, det tror jag att det har och finns, en del av Mysteriet. "Där två eller tre är församlade". Vägarna syns outgrundliga. /John

    SvaraRadera
  11. Det är en fin sak men alls inte svar på frågan. Bestod en helig allmännelig kyrka i Sverige utan påvemakt/påve?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Inget kyrkosamfund har monopol på trosbekännelsens heliga, katolska kyrka, den är inget synligt samfund, utan en trosartikel. Den finns där två eller tre är församlade i Jesu namn, i den saliggörande kristna tron.

      Radera
  12. Fredrik Fernbom30 oktober 2016 00:49

    408:- menade jag givetvis (vers 5).

    SvaraRadera
  13. Jag vaknar in vintertiden med min vän fladdermusen. Att sova i kyrka ger nya bekantskaper. Jag har småslumrat och smådrömt. Men nu är jag klarvaken och ska ta bladet från munnen.
    Jag är inte ekumeniska sinnad för tillfället. Ta det romersk -katolska. Jag träffar ibland på de som är uppväxta med det romersk -katolska och levt i Latinamerika eller i något medelhavsland.Dom brukar säga att visst kan vi fira nattvard tillsammans. Av svenska konvertiter får jag ofta en lång föreläsning om varför vi inte kan fira gemensam nattvard. Det dessa två grupperingar har gemensamt är en helt otidsenlig institution :påverkat. Ta denne Franse som exempel. Han är jesuit.När han ska fatta ett beslut av vikt drar han sig tillbaka med sin frågeställning och mediterar över den efter någon form av Ignatiansk modell.
    Så blir det som det blir också. Franse ska givetvis om han föredrar att leva mer i tiden än rummet samtala med andra, förankra sina beslut. Jag uppfattar det jesuitiska à la Ignatius som ensidigt Jesusinriktat.Än Kristus? Än treenigheten?
    Jag kommer aldrig att komma överens med romersk -katoliker. Ja,jag är i avsaknad av vilja till det.
    Så nu har jag fått ett intrikat problem. Hur komma ut ur domkyrkan osedd. Jag har en plan -jag förvandlar mig till en fladdermus och vingar mig över alla säkerhetsinrättningar i och runt vår belägring katedral...
    Dessutom har jag en sjukgymnastiktid att passa på måndag 14.30.Till dess ska jag ägna mig åt fördjupade Lutherstudier...
    Ulf H Berggren, djurvän i lundabo

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, du har verkligen saker att jobba med, Ulf. Det är då ett som är säkert. /John

      Radera
  14. II
    Väl hemkommen välbehållen är det inte Martin Luther jag kastar mig över utan Rudolf Steiners föredragsserie Johannes Apokalyptiska,jag har den på norsk.
    Men jag kan inte slita mig från Martin. Där står han med sitt medvetande och sitt medvetande om att det romersk -katolska i kris. Jag tror inte att han innerst inne tror på en reformation av den kyrka han en gång gått i kloster för. Jag tror att han redan när han rymmer från klostret vet att det ska något mer revolutionerande till. Och idag efter fem seklets lutherism firar vi nästa års jubileum bäst genom att inse att Luthers 1500-tals reformation nu är passé.Reformationen behöver reformeras revolutionerande. Svenska Kyrkan är ett typexempel.Konservativa krafter är i sina dödsryckninga.Krafterna med partipolitisk inriktning lyckades få till en strukturutredning vars implementering mer och mer framstår som misslyckad i den konkreta verkligheten. Lunds pastorats kris på kris är det hittills tydligaste exemplet.
    Vi skriver 2016 a d och här står jag med kropp, själ och en allt friare ande och kan inte annat. Och jag vänder mig till honom som just i Johannes Apokslypse uttalar Se, jag gjør allting på ny -eller hur det kan bli på något av de norska språken.Jag får ta vägen över bokhandeln Arken på måndag och införskaffa ett par biblar på norsk.
    Hur nu detta ska gå till. Hur det ska gå att gå till en av -och inspärrad bokhandel ett stenkast från Finndomen...
    Ulf

    SvaraRadera