Bornerad fortsättning

Det tog sig snabbt. Erik Keijser, som kommenterar och presenterar sig som "tjänare till Guds församling i Öjaby" (Tjänare, tjänare! som det heter i Kåldolmar och kalsipper!) preciserade sin kommentar. Vill ni höra Tjänarens sång, ger jag en hänvisning så att ni förstår.
https://www.youtube.com/watch?v=RLV7FitMhW0

Erik är inte personligen särskilt intresserad av om jag uppfattar att han är präst på riktigt. Verkligheten förändras inte, menar han. Fast det gör den väl om tillräckligt många i Öjaby /för att hålla fast vid den kongregationalistiska ansatsen/ säger att "vi vill inte bli betjänade av dig, för vi vet inte riktigt vad du är, dvs om du är vad du utger dig för att vara eller inte."

Som väl är var detta ändå inte tjänaren Eriks intresse. Han ville veta hur Dag Sandahl ser på Modéus II och detta frågar han - Bloggardag! Om Modéus II verkligen är biskop ska det skrivas rakt ut och tydligen ska det dras en konsekvens av ett nej och Dag Sandahl avgå frivilligt eller lämna ärendet till domkapitlet och därmed visa att han är karl, menade Tjänaren Keijser. Metaforen är i dessa #metoo-tider kanske inte är så klok. Jag menar, att Dag Sandahl inför domkapitlet i Växjö visar att han är karl. Redan hans fem fingrar har ju väckt anstöt.

När vi fortsätter fira reformationsjubileet kanske det är bäst, att inte fokusera på just biskopsämbetet? Reformatorerna valde att inte göra det. Vem ligger förresten bevisbördan på? Jag tar fram ett högkyrkligt spöke från 1960-talets början, ett spöke som går igenom Svenska kyrkan nu, för att få hjälp för tanken. Det högkyrkliga spöket, han heter fader Nils men kallas i korthet Fnisse om ingen svänger sig med "fader" på latin, pater. Fnisse delar in och systematiserar som en annan Sokrates. Hur är det? Ordet till Fnisse som först ville markera, att det inte är manligheten allt handlar om utan troheten mot en Guds ordning, men det är ett finlir vi inte behöver ägna så mycket uppmärksamhet här och nu.

1. Manliga präster vigda av manliga biskopar, som är vigda av manliga biskopar?
Här är det bara romerska katoliker som ropar, eftersom påven inte gett palliet till svenska ärkebiskopar. Det sätter vi oss över för vi läser Confessio Augustana och Apologien och är trygga därmed. De så vigda är i god ordning präster.

2. Manliga och några kvinnliga präster vigda av manliga biskopar, som är vigda av manliga biskopar?
Detta var läget i början på 1960-talet. Sådana biskopar kunde undvikas om man för egen del ville vigas av en som inte förirrat sig ut i moderniteten, men de högkyrkliga såg inte att kvinnorna blev präster. De hade läst f Gunnar ekumeniska brevväxling. De som vigts av en biskop, som inte vigt kvinnor annat än med män i äktenskapet, tyckte det var extra högtidligt. Också särvigningar var intressanta. Då ljöd psalmsången mer kraftfullt än när kvinnliga präster vigdes, berättades det.

3. Manliga och kvinnliga biskopar vigda av manliga biskopar, som är vigda av manliga biskopar?
Det blev annorlunda. När det var särvigningar, de tveksamma till ämbetsreformen vigdes för sig, kunde man veta att det var skilda syner i konfliktfrågan. Följdriktigt ville de tongivande ha bort särvigningarna. De ställde ut kyrkans sår till öppet beskådande, tyckte biskop Askmark. Och lite konstigt tedde det sig, att somliga efter gemensam vigning togs emot som präster på riktigt men vad de andra var, definierades inte. Deras tjänster togs inte i anspråk. Det var inte mycket att säga om. Tjänaren bestämmer inte vem tjänaren ska få betjäna. Det var dock kyrkosystemet som inte stod ut med denna principiella oklarhet. De avvikande skulle inte längre få prästvigas. 1994 hade kyrkomötet tröttnat på situationen. Ordnung muss sein.

4. Manliga präster vigda av kvinnliga biskopar?
1997 blev en ny gräns. Med Christina Odenberg vigde en kvinnlig biskop manliga präster. Vad blev  resultatet? De som tänkte principiellt menade förstås, att det bidde ingenting av det som sades och gjordes. Karlarna var lika lite präster när de gick ut från Lunds domkyrka som när de gick in. Men det skulle församlingarna inte få besked om. Det var inte något någon talade högt om, sa Fnisse.

5. Kvinnliga präster vigda av kvinnliga biskopar?
Att en kvinnlig biskop viger kvinnor var inget problem. Somliga stod trygga vid sin uppfattning att detta ingenting var. I varje fall högkyrkliga spöken från 60-talet, sa Fnisse allvarligt.

6. Manliga präster som vigts till biskopar av kvinnlig ärkebiskop?
Det är högst osäkert vad som kommer ut av detta, skulle det högkyrkliga spöket säga. Vi vet i varje fall inte. Så vad ska vi tro? Tro det bästa? Men räcker det? Om det inte räcker blir konsekvenserna ansenliga för då spelas allt som har med apostolisk succession snabbt bort. Och denna succession var en gång i tiden ett ekumeniskt triumfkort.

7. Manliga och kvinnliga präster vigda av manliga biskopar som vigts av kvinnlig ärkebiskop?
Om en, som onekligen är stiftschef, viger till präst så är det där med kvinnliga präster inget problem utifrån det tidigare resonemanget. Inget har förändrats i grundsynen. Men om stiftschefen viger en man då? Osäkerheten består. Har man tur står den så vigde och betjänar församlingen med något som bakats på bland annat guarkärnmjöl, och då kan man vara tryggare i sin tanke att detta bör en kyrkokristen undvika. Riktigt jobbigt blir det om den så vigde kommer på att det kan vara något problem i framställandet av honom som präst. Vad gör han då?

Så vad ska vi säga?
Vi säger som Karl Marx och Friedrich Engels i Kommunistiska Manifestet: Allt fast förflyktigas. Och i MTD-religionens svenska kyrkan är allt detta oväsentliga frågor. Där hanteras frågan om det hela ämbetet som en fråga var urinröret mynnar ut och sanningsfrågor finns helt enkelt inte.

För de kyrkokristna borde frågorna ställas lite mer allvarligt för de gäller sakramental säkerhet, det där att veta vad man tror. Det räcker inte att någon kallas präst eller biskop utan att vara det i meningen att just detta var vad Gud ville och Gud själv vigde i den vigning, som vi inte är främmande för att kalla ett sakrament, om den rätt förstås vad gäller syfte. Funktionalister klarar sig utan frågor. Det är värre för oss som vet, att med alla skolastiker fråga vad fenomenen egentligen är, la Fnisse till.

Ska Bloggardag efter detta avkrävas ett säkert omdöme? Det är alldeles säkert att Modéus II är stiftschef i Växjö. Det kan alla enas om. Också ett högkyrkligt spöke från 1960-talet, som kanske funnit Svenska kyrkans nuvarande läge spöklikt.

Var nu detta en tillräckligt bornerad framställning för att skärpa kraven på tankereda bortom primalskriken?