Ifrågasättandet

Det livsviktiga ifrågasättandet borde vi slå ett slag för. Det är inte riktigt så uppskattat som det borde vara. Det finns en "Kanelbullens dag" men ingen "Ifrågasättandets dag". Hur kommer sig det? Är kanelbullsätande viktigare än ifrågasättande?

Det är när förhållanden sätts ifråga som nya insikter kan vinnas. Med denna insikt tar jag mig an mödan att läsa Torsdagsdepressionen. "Kyrkan är kallad till möten över religionsgränser", läser jag. Motiveringen är tydligen Matt 7:12. Vi är kallade att arbeta tillsammans med andra för att vårt samhälle ska vara en bra plats att leva på. Leva på? Leva i heter det väl? Det lurig tog jag inte med. Det är som "Kyrka" vi är kallade till detta. Inte som medborgare. Över religions- och kulturgränser visar vi att alla får vara med. Vara med - hur då? Jo, vi kan gå på fredsvandring till varandras helgedomar och be sida vid sida. Be till vem, genom vem och i vem? Vad äsger muslimerna och vad säger de kristna? Finns det inte en rad goda skäl att ställa den sortens frågor?

Det pågår ett nytt julupprop. Det förra var knappast en framgång men konceptet körs igång igen. Regeringen uppmanas att ge barn och unga rätt till trygghet och framtidstro och alla som beviljats asyl i Sverige rätt till familjeliv och därför ska praktiska hinder mot familjeförening undanröjas. I sak betyder detta en rätt stor ny våg av invandring. Samtidigt slungas påståenden ut som polisen inte kan undersöka för de brott som kan misstänkas, är inte prioriterade. Ekot rapporterade om hur det går att köpa sig en historia som gör en migrant till förföljd och därför asylsökande. Ekot hör till de mest trovärdiga nyhetsförmedlarna i Sverige. Samma problem uppstår med åldersbestämningen. Har migranten medvetet lämnat felaktiga uppgifter om sin ålder? Hur ska vi då kristligt sett förfara? Frågan ställs inte av juluppropsentusiasterna, dvs ett antal kyrko- och samfundsledare.

Naturligtvis måste ifrågasättandet handla om hur kyrkolivet kan användas för opinionsbildning. Det finns inget särskilt kristet förnuft i politiska frågor. Varför då driva enkla krav som blir omöjliga att reda ut när det handlar om konsekvenserna och, med tanke på förra årets misslyckade juluppropskampanj, vilka lärdomar borde inhämtats och analyserats sedan sist?

Själva ansatsen är i mitt tycke märklig: "Som kyrkliga ledare uppmanar vi alla att uthålligt stödja varandra i arbetet för en bättre värld att leva i. Medkänsla och viljan att engagera sig för andra är grundläggande mänskliga egenskaper." Det låter något. Men behöver jag de kyrkliga ledarnas uppmaning till detta? Vad har de, handen på hjärtat, med den saken att skaffa. De kan väl ha nog med att leda sina kyrkor och samfund utan att definiera den där bättre världen som en värld där barn och unga (rätt oprecist) ska ha rätt till trygghet och framtidstro. Hur tänker sig ledarskapet att denna "rätt" ska säkras. Vem av oss, de så kallade kyrkliga ledarna, har rätt till detta? Människolivets risk är en annan. Ska jag vakna på morgonen numera och kräva min rätt av min Herre och Gud? I dag kräver jag min rätt till trygghet. Jag kräver att jag inte ska råka ut för en olycka med bilen i vinterväglaget och så kräver jag min rätt till framtidstro.

Måste inte en enda stillsam fråga också ställas när det handlar om de utvisningshotade, de "som deperat söker vår hjälp"? Är det något fel på regelverket så borde detta kunna fel kunna anges. Jag ser inte att det sker. Vi har en uppsättning kriterier. Den som uppfyller kriterierna kan stanna och den som inte gör det ska lämna landet. Är det verkligen en rimlig syssla för kyrkosystemen att hjälpa de desperata om de alls inte ska stanna? Svaret är verkligen inte självklart.

Så här kan ifrågasättandet fortgå. Till vad nytta? Möjligtvis för att lägga ansvaret rätt. Det kan finnas en väldig frestelse för de välvilliga att plocka kyrkliga resurser som stöd för den personliga välviljan. Då undviks också alla kritiska frågor. Är det verkligen bra?

Apropå ingenting. I går färdades jag över gränsen mellan Skåne och Småland. Där fanns en myckenhet blåljus och en polis som vinkade in personbilar. De sorterades i två kategorier, en till vänster och en till höger. Det var bibliskt. Så kom tullarna. De frågade varifrån man kom och så. De tittade in i bilen. Jag fann det hela nöjsamt. Tänka sig, det var vid gränsen mellan Skåne och Småland. Jag fick blåsa i en apparat och nådde ett negativt resultat, vilket var positivt och så kollades körkortet av tullaren. Sedan fick köra vidare. Nu undrar jag: vad var det de egentligen ville?