Same - but different

Jag funderar över samefrågan och över den svenska kolonisationen av Sápmi. Jag är för den. Det välstånd som kommit av malmbrytning och vattenkraft menar jag vara av godo. Jag omfattar inte det anakronistiska heller, att döma andra utifrån vår tid. Nomadskolan var kanske fel tänkt men nog var tanken välmenande. Samerna eller lapparna, som man sa, skulle få behålla sin kultur men ändå få så mycket utbildning, att de kunde ta vara på sina medborgerliga skyldigheter och rättigheter. Men det är självklart att rennäringen blir en liten del av det svenska näringslivet.

När det handlar om skallmätning, jag har blivit skallmätt, så är problemet att detta dåförtiden var den ståndpunkt vetenskapen höll sig till. Svenska kyrkan var en del av statsapparaten när det kom till skolfrågorna. Jag tycker inte att jag som medlem i Svenska kyrkan skulle ha ringaste anledning att be om urskt. Det skulle möjligtvis, jag säger möjligtvis, kunna tänkas om mig som svensk medborgare. Då kan jag brista ut i ett "ursäkta, ursäkta, förlåt, förlåt och allt det där. Nu går vi vidare!" Särskilt mycket med kyrkan har det hela inte att göra, emellertid.

Det finns andra minoriteter vi kan tala om. De vars land svenskarna tog eller den klass av hemmansägare som utplånades i början av 1960-talet. Borde vi slåss för att gårdar med en ko, en kalv, ett par gris, åtta griskultingar samt en ardenner, skulle återupprättas och därmed handmjölkningens ädla konst liksom separeringens eller ystningens? Varför var det just samerna som blev minoritet och urbefolkning? I vems intresse och varför nu? Och ånyo vad har detta med Svenska kyrkan att göra? Staten /subjekt/ använde Kyrkan /objekt/ för att sköta statens skolfrågor. Varför ska jag som kyrklig ta på mig ansvaret för detta?

I perspektiv har vi skött våra samer väl. Det har inte byggts koncentrationsläger där de låsts in. Sådant har skett på andra håll med andra minoriteter. Och dom låstes in bara in.

Jag ser att människor varit oförståndiga i mötet med den samiska kulturen. De kunde inte bryta sig loss ur sin samtid och sina sammanhang. Varför skulle de kunna det? Vi kan ju inte detta - inte ens när vi blir välvilliga.

Annars går mina tankar till #metoo-kampanjen. Den är jag infostrad i sedan mycket länge. Kyrkans hela skuldkultur är en enda #metoo-kampanj med påminnelsen att syndabekännelse och avlösning är tillgångar i varje högmässa och stöttas av möjligheten att gå till bikt. Genom min synd är jag skyldig till mer ont än jag själv förstår. Det jag först uppfattade var de grova övergreppen, maktutövning. Sedan styrde kampanjen över till att också handla om tafsande, med betoning på att tafsandet var ovälkommet. Finns det inte någon biskop som kan bristna ut i glädje över det livsbejakande tafsandet, det som inleder det stora att barn blir gjorda? Har vi hos somliga sett sexualskräcken, lika eländig som alltid, men nu draperad i kampanjkostym? Samtidigt ser vi vår helt sexualiserade kultur, 50 nyanser av grått och pronografi på tv-kanaler. I allt blir alla människor offer. Och här tas inga nya djärva grepp, om nu den bilden kan användas när vi måste ta avstånd från ovälkommet tafsande.

Tanken att det nu måste vara slut på synden är förstås befängd. Hur fick Antje för sig att tala i dessa kategorier i stället för att förklara och fördjupa sammanhangen? Jag vet inte, och det är alls inte säkert att jag egentligen vill veta.

Hur är det när transpersonerna ska teologiseras, vad är det man då håller på med. Trans vad då? På andra sidan om vad då? Vill ni veta? Borde inte swingerklubbarna vara det rimliga alternativet då om man ska trans, dvs gå över någon gräns. Förr i världen hade de ett helt land, Transjordanien.

Finns det en sammanhållen tanke i denna bloggpost. Jag antar det. Så jag frågar: vad är en trans-same. En som flyttat till Stockholm?

Annars är det Lucia och stämningsfullt så det förslår. Hon hörde också till en minoritet som förföljdes, den minoritet som är beredd att stå för insedd sanning och som inte får för sig att Sanningen betingas av konjunktur. Jag har varit i ett land där den nya sanningen skulle bestå i 1000 år. Det blev tolv. "Scheisse happens", som man säger i det landet. Jag brukar tänka på den omständigheten när det sägs att parlamentariskt fattade beslut kommer att bestå för alltid. Det stämmer inte. Det stämde inte ens för tusen år.