Antje blir arg, säger hon

Antisemitismen i Malmö, där demonstranter ropade att judar skulle dödas, och Göteborg med brandattentat i lördags kväll, är import. Den kommer från Mellanöstern oavsett mellan vad denna öster ligger. Den fick näring också av nazister före, under och efter kriget. Nu lever den och växer bland unga "med rötterna i Mellanöstern". Främlingsfientligheten i Sverige kommer från främlingar och riktas mot svenska medborgare, skulle den polemiskt anlagde kunna säga. Och eftersom polisen i Malmö inte förstod slagorden på arabiska, kunde ingenting göras, fick vi höra. Brandattentatet kanske kan redas ut eftersom det fanns övervakningskameror på plats. Det är en skön ny värld vi får också i Göteborg.

Kan de som själva är semiter vara antisemiter? Frågan brukade ställas efter Sexdagars-kriget och förväntades uppfattas som begåvad. Det var den inte eftersom svaret på frågan är "ja". Vårt problem borde 2017 vara att antisionismen döljer handfast antisemitism. Skivor skärs sannerligen inte tunt i detta sammanhang. Och jag medger att jag finner stort obehag inför de tänkbara framtidsscenarierna i regionen. Hu länge ska ett område vara ockuperat innan vi finner oss i faktum? Jag frågar om Halland, Skåne, Blekinge, Gotland, Härjedalen och Jämtland. Halland är ett specialfall för där betalade vi 50 miljoner, men de övriga områdena. Kan det fredsförhandlas så att stöldgods blir lagligt?

Självfallet kan vi bakgrunden till staten Israels uppkomst även om vi inre säger så mycket om terroristerna som åstadkom den politiska härva som blev en stat. Jag har mött några av de då unga krigarna. Jag har också varit i lägren och förstått något av den israeliska politik som går ut på att hålla palestinier nere. Nog är också de kristna från Västbanken syskon i tron och vi som kan tala för dem, måste väl göra det? Men jag blir mer osäker när sådana som jag menar notoriskt brukar slira med omdömet tar över Svenska kyrkan (namn och resurser) för att göra sin sak till Svenska kyrkans och kan göra det för att ingen egentligen bryr sig. Egentligen är misslyckandet att föra ett förnuftigt samtal mellan Israelvänner och Palestinavänner både i det kyrkliga och i det kristliga ett monumentalt misslyckande. Inte för att jag låtsas förvånad.

Hur förs egentligen samtal i angelägna frågor i den kyrkliga gemenskapen? Genom några insändare? Aldrig genom folkbildarverksamhet i församlingshemmen. Alla känsliga frågor håller vi på avstånd och tror oss vinna något med det. Och det gör vi för vi har i Svenska kyrkans vardagsliv inga metoder för att vara en samtalsgemenskap. Vi kan ju inte ens tala om, ja ni vet ... Och då är ändå frågorna om ämbetet grundläggande. Vad är en präst, på viklket mandat och vilken nytta har vi av präster? När prästen viftar med tassen där framme och säger att jag är förlåten, hur vet prästen det och vilket är sambandet mellan bröd, vin, präst och det som räcks mig som Kristi kropp och blod? Vilka ingredienser behövs för att det verkligen ska bli på det viset? Ni förstår att det finns mycket vi skulle kunna fördjupa oss i. Om vi ville.

Antje uttalade sig om antisemitismen, tog avstånd och torgförde egenintresset. Hon är verkligen religiös och har tagit på sitt ansvar att föra religionens talan. Hon ser i religionen ett viktigt bidrag till samhällsbygget. Det kan man naturligtvis säga om man är för att tala i bestämda kategorier typ "religionen" eller "teologin" som vore det odisputabla helheter. Men det är det inte. För att ge märg åt konversationen behövs inte de övergripande begreppen så mycket som allvarligt tal om vad Kyrkan bidrar med och jag hör till dem som inte låter sig definieras som "religiösa" för det just "religiös" jag inte är. Jag har inte heller tron gemensam med muslimer, t ex. Inte med judar heller även om jag har mycket mer gemensamt med dem. Det är judendomen som bär kristendomen, som ni vet.

Jag är inte heller självklart intresserad av vilka sociala och etiska rikedomar som finns i olika religiösa traditioner för också hedningarna som inte känner lagen har dessa rikedomar. När det bränner till börjar jag alltmer uppfatta att jag tycker illa om talet om "religion" och tyr mig hellre till hedningarna än till de religiösa. Det var faktiskt inte religion utan kristen tro som byggde Europa och den tid borde vara över när biskopar och ärkebiskopar skulle se sig nödgade att tala för religionen. De borde utlägga den kristna trons finesser och då i första hand för frälsningens skull. Det är advent, det är advent! På mig gör det ett egendomligt intryck att Antje så gärna vädjar till statsmakterna. Min kyrkosyn är mer illusionsfri och mer antietatistisk. Lite integritet tror jag mig också ha. Min tro ska inte staten dra nytta av. Detta är min mening och den respekterar jag.

Vad sa Antje i tidningen Dagen?
– Jag hoppas att staten förstår hur stor och viktig del av det civila samhället som trossamfunden är. I en tid då religionen utnyttjas för att sprida hat, våld och splittring är det särskilt viktigt att staten drar nytta av det goda som finns i religionen och trossamfunden. De sociala och etiska rikedomarna som finns i alla religiösa traditioner bör utnyttjas i samhällsbygget.