Hopakok

"Hopakok" är väl att man tager vad man haver och gör något nytt av det. Somliga präster predikar så. Fader Gunnar sa att det man inte sagt 25 gånger, har inte församlingen lärt sig. Så då blir det till sist nytt, nämligen när insikten landar. Kunskapsprocesser är komplicerade tingestar. Hade det inte varit söndag hade jag nog skrivit några rader om nedmonterandet av kunskapsinhämtande i församlingslivet. Har vi inte tappat det gamla folkbildningsarbetet, det där med att människor läste och diskuterade? Undervisning är dock en av de fyra uppgifterna så som de anges i Kyrkoordningen. Hur slår det igenom i församlingen? Blir människor klokare i vår församling - och frommare?

Nu är det söndag så...
Det betyder att det var lördag i går och vi körde Glöggprovning 3.0. Jag är lite osäker på om mina bidrag exmerades. Friska i smaken tyckte jag de var, alls inte jolmiga och bröt av mot andra mer söta glöggsorter. Det fanns rätt många alkoholfria alternativ om ni undrar. Det fanns det också om ni inte undrar. Glögg serverades som fakta, inte som konstruktioner och det var i vanlig enkel mening sant att glögg inmundigades. Glöggen var alltså ingen metafor och tillvaron inte postmodernistisk utan så handfast som tillvaron är när man dricker glögg.

Tilltugg fanns det också. Lite salta tillbehör, russin och mandel samt självklart pepparkaksdeg med en kniv i så att man fick karva sig bitar. Pepparkakor och mögelost dessutom. Och ett formulär där sort, smak, doft, julkänsla skulle bedömas och en egen kommentar tillfogas. På slutet, det är numera en vana, tar värdinnan det som blivit över och häller alla slattar i en kastrull. Den serveras som Årets glögg och märkligt nog är detta en glögg som får högsta betyg. Det tycker jag är fromt och fint, som församlingsliv. Av enskildheter och olikheter blir något underbart när det hälls ihop. Vi hällde imnte i den första sorten. Den skulle serveras kall. Inte dum alls.

Ni vill ha receptet? Det kan ni få.
5 dl koncentrerad flädersaft
5 hela kanelstänger
10 grovt krossade kardemummakärnor
5 cm färsk riven ingefära
20 hela kryddnejlikor.
Låt sjuda 15 min men inte koka. Sila och låt svalna. Blanda sedan med Prosecco. Barnen fick bubbelvatten i stället för det bubblande vinet. Lisa, som gav mig receptet, leder bageriet på Maxi i Växjö så hon är van vid recept. Hon berömde särskilt kastanjebrödet som serverades lite senare ihop med pajer /faktiskt två vegetariska, en Västerbotten och en fetaost och soltorkade tomater/ samt råbiff med tillbehör. Alla ville inte ha råbiff. Kastanjebrödet hade jag köpt just på Maxi...

Blev det inte en massa oordning med glöggande och dryckenskap? Inte alls. En finsk snapsvisa avsjöngs eftersom vi ville markera Finland 100 år. Melodin är Södermanlands regementes paradmarsch:
Vad säger finska folket när det får en sup?
Kyllä, kyllä, kiitos!
Jag är klen på stavningen av finska ord så jag tvekar om jag fick det rätt men det blev rätt när vi sjöng, vill jag minnas.

Jag har lärt mig det nya uttrycket för folket i Kyrkans Hus. "Anställd i kyrkostyrelsen". Det är ett vidunderligt uttryck. Det ger intryck av en maktposition men också av en förtrolighet med styrandet i Svenska kyrkan. Det verkar finare än att någon är anställd i Kyrkans Hus eller anställd på "nationell nivå" eller på kyrkokansliet. Nu har kyrkostyrelsen sådan den framträder inte den ringaste aning om vilka som är anställda i kyrkostyrelsen, men det är en omständighet vi inte behöver fördjupa oss i. Det är tendensen jag är ute efter, att göra något märkvärdigt samtidigt som styrelsen inte styr utan snarast betraktar en byråkrati i fritt fall. Så blir det när de allvarliga analyserna aldrig gjort av styrelsen och sammanträden upptas av rutiner mer än av kreativa utfärder i ett intellektuellt landskap. Jag hör till dem som är övertygade om att detta är resultatet av den politiska styrningen av kyrkosystemet.