Är pastorn verkligen präst?

Det talas om hur den nya kyrkohandboken ska tas emot och det visar sig, att den kongregationalistiska synen slår igenom. Räddhågat är det egenintresset som gäller. Min församling och min tid ut. Tanken att en kyrkohandbok visserligen antas på ett övergripande sätt i brett kyrkopolitiskt samförstånd på nationell nivå (med markeringar från sådana som vet ett och annat om gudstjänst...) men att det verkliga antagandet sker genom en receptionsprocess, där det troende folket säger sitt, tycks främmande. Men ska modergudinnan verkligen åkallas? Köper församlingen en reformert nattvardssyn? I så fall, förlåt en yngling, har det predikats och undervisats illa i församlingen.

I fortsättningen är det kyrkoherden, havlig, som ska bestämma. Hade jag varit präst på norra Öland, hade kyrkoherden i Borgholm bestämt hur jag skulle fira en högmässa. Kyrkoherden i Borgholm har utomordentligt sällan gudstjänster på söndagarna, hon tjänstgör på expeditionen måndag-fredag. Jag skulle ha menat, att jag bort lämnas ansvar att själv fatta beslut om gudstjänsterna. Någort ska jag väl kunna för min feta komminsitrlön. Fet? Nja, efter 1 januari hade jag väl inte fått vara arbetsledande komminister längre - eller hade jag? Då ska väl inga kyrkliga chefer förlita sig på min solidaritet, än mindre på min lojalitet. Jag menar, ett kyrkosystem som dömer ut mig för att jag satt mig in in en fråga och dragit slutsatser av insedd sanning från hösten 1965- ? Släng er i väggen! Annars gör jag det.

En erfaren församlingspräst, trygg i sin församling och med någon pastoral klokskap parad med insikter förvärvade genom studier och seminarier uppträder med viss säkerhet.  Det är grundhållningen. Är det då inte tillfälle för pastorn att visa sig vara en Kyrkans präst, en som inte efter Marx och Engels ord blir en lönearbetare utan i den dagliga gärningen står under vigningslöften och är beredd att på Herrens stora dag stå upp för dem? Vad ska de kristliga översåtarna göra om en präst förklarar sig tveksam till biskopen, som kanske efter god ordning faktiskt inte är biskop coram Deo, och i vart fall blivit vad han eller hon blivit genom löftesbrott och bedrägeri? Jag menar, hur hanterar kyrkosystemet präster som talar sanning? Inte vet jag. Jag skulle gärna vilja veta. Ochnjag vill också veta vilka präster som nöjer sig med att vara lokalanställda pastorer och alltså växlar bort sitt prästänbete i småmynt. Ibland måste man stå rakryggad. Annars kan man den 13 december inte fira Lucia utan att folk skrattar högt och elakt. Och vad ska ske om många präster säger sig stå för något och inte bara ackomoderar sig runt? Har detta ackomoderande lett till någon väckelse?

Jag hör till de präster som tror att vanligt folk och vanligt kyrkfolk är prästens bästa vänner bortsett, förstås, från Herren Jesus Kristus. Den som berättar vad som är invändningarna mot kyrkohandboken, kommer att möta förståelse. Folk är inte dumma. Läs reservationerna och driv de resonemangen.

Fick jag önska något, borde aKF ordna en kurs/konferens för dissiderande, som för sin förkovran och för goda överläggningar skulle kunna fara på pastoratets bekostnad. Behöver vi inte muntra varandra till motstånd, Wiederstand, dvs en hållning där präster står upp för något och inte bara hukar.

Jag läser signaturen +Per och fattar att det är HH Biskopen och doktorn Per Eckerdal som trycker ut sig till stifttes präster och diakoner. Om sex får det inte skämtas, förstår jag, det vill han "med skärpa" förmedla. De kristliga är för lustiga när de blir olustiga och ofolkliga. Nu finns det kvinnor som är kärringar i mindre utsträckning än präster och biskopar, vill jag anförtro er. Men +Per  vill också slå ett slag för det gemensamma. Liturgiska texter är "inte platsen för enskildas poetiska skapande". Där fick Hippolytos en riktig tjottablängare. +Per poängterar att "ett enigt biskopsmöte, liksom Läronämnden, hargivit sitt stöd til Kyrkohandboken."

Nu uppstår den lilla komiken att detta alls icke hade varit ett argument på den tid då +Per var teologie studerande. Varför är det så nu? Ska vi inte skratta? Och varför inte i så fall? Det är i vart fall inte riktigt ovedersägligt, jag skrev inte "inte sant", att handboken är en varsam bearbetning av 86:an. Då förtiden tillbad eller åkallade inte prosten och hovpredikanten, dr Pehr Edwall i Kalmar modergudinnan. Det eniga biskopsmötet och den eniga läronämnden kanske är ett argument mot kyrkohandboken, den breda enigheten likaså. Reservationerna var legio i utskottet och tror någon att den underkända processen alls inte återverkat på innehållet?

Jag antar att det är nu det avgörs om en präst ska nöja sig med att vara pastor eller stå upp som en Kyrkans präst. Etablissemanget firade Luther året innan teserna. Låt oss fira i ord och handling året efter. Nu! Eller vill ni låta er kommenderas och leva hukande under slagordet att "Herren är nära"? Om det är sant att Herren är nära och närmare oss i tiden nu än när vi kom till tro, då gäller ett: agere contra.

Nu tycker ni att detta är modigt motskrivet mot kyrkohandboken av mig bara för att ärkebiskopen är på en ny utlandsresa, nu till South Dacota efter att tidigare varit i Dubai och också där mot full betalning ha utfört de archiepiscopala gärningarna. Då har ni fel. Sanningen ska göra er fria. Ingenting annat.