Grynet, nästan 13 år

Foxterriern Grynet blev jag med. Hennes matte såg bekymrat hur hennes hund flyttade sin kärlek till mig. Inte så att Grynet tyckte illa om matte, men tveklöst var hundens stora kärlek en kärlek till mig. Det var i min säng hon kröp ner tidiga morgnar och eftersom hon var en grythund var det knävecken som gällde. På senare tid bytte hon strategi och pressade sig mot min överkropp i stället. Varmare, tänkte jag.

Efterhand blev Grynet lite förvirrad. Hon hörde sämre. Sov mer. Man kan förstå att det blir så med gamla damer. Hon kunde vakna kl 4 och tyckte att alla skulle upp då och äta frukost. Fast det var inte samma fart på henne likväl. Hon hade ont i lederna och nervbanorna var inte helt OK. Jag tänkte att det var huggorsmbettet på norra Öland sommaren 2012 som återverkade. Hon drack mycket vatten. Njurarna kanske tog stryk efter ormattacken. Hur eller hur - ett ormbett tar ett år av hundens liv. Och då har människan ett ansvar för djuren, offer för människans syndafall som djuret är. När ska hunden få sluta sitt liv?

Den saken skulle inte jag få bestämma, sa matte. Hon litade nog inte på att jag skulle göra en realistisk bedömning utan hålla fast vid något som bara skulle vara en plåga för Grynet. Jag såg att en del dagar var sämre för henne och var glad över de dagar som var bättre. I torsdags tog vi en vandring med flexikoppel vid lantegendomen och på kvällen var det festmåltid. Hundarna satt på stolar vid bordet och fick mat fint upplagd på fat. Bordsskicket? Lite si och så. Grynet flyttade ner maten på stolen hon satt på, plättar, leverpastej, köttbullar. Grynet fick ett paket att öppna också för paketöppning  älskade hon.

I går på förmiddagen tog jag hunden Grynet i bilen till veterinären. Matte anslöt. 11.57 var Grynet  borta. Det blev en sorglig dag, förstås. Sorgen efter en hund är ren sorg, inga uppiggande tvister om arv utan bara tomhet. Också efter en liten hund blir det en stor och svårhanterlig tomhet.

Jag noterade min tröga hjärna. Vi hade sett Grynet lugnt och stilla dö. Jag skulle därefter uträtta några ärenden och tänkte självklart att hunden som vanligt var i bilen. Ingen skällde välkomnande när jag kom. Jag körde hemåt och övervägde om jag skulle till lantegendomen för att ta en skogspromenad med hunden. Hur trögfattad kan man vara? Jag insåg faktum och körde hem, men när jag närmade mig hemmet övervägde jag om jag skulle köra hem och parkera för att gå till brevlådan eller bara stanna vid lådan. Hunden kanske behövde, ja ni förstår. Så har det fortsatt. Så kommer det att fortsätta. I allt det vanliga saknas hunden. I dag på morgonen kom ingen hund och kröp ner hos mig. När jag fixar frukost kommer jag att titta efter henne.

Några bilder på Grynet aktiverar minnet. Hon var familjens båthund, hängde över relingen för att kunna bita i bogsvallet. Hon stod på badbryggan för att skälla på vågorna. Vattnade jag med trädgårdsslangen attackerade hon vattenstrålen. Badhund var hon ändå inte. Hon låg under eller vid skrivbordet och styrde vad som skulle göras med hjälp av en tass. En tass mot benet är uttrycksfull. "Ut" eller "mat", betydde tassen.

Inte vet jag hur hundar och frälsning riktigt kan redas ut. Det är Guds sak. Ett vet jag: både människor och djur hjälper du Herre, Ps 36:7, och Gud skapar inget som han hatar. Det får räcka. Och det hör till storheten i att vara människa, att beslut måste tas om djur. Det är ett ansvar. Vi tog rätt beslut. Det gör inte saken enklare. Aposteln talar om fienden döden.

Jag kunde förstås ha skrivit detta som ett snällt blogginlägg för söndagsläsning, men jag tänkte att det skulle ut nu och förresten är det mitt sista sammanträde med strukturutskottet på måndag. Regulationerna behöver inte upprätthållas så länge till. I dag ställer jag ut den lysande ängeln i trädgården och letar upp sådant som hör adventstiden till. För min fru ska jag upprepa bibelhänvisningen. Ordspråksboken 31:6. Motiveringen finns i vers 7. Ni kan fortsätta att läsa och bli revolutionära, men på egen risk. På Facebook finns Folkkampanjen för adventsljusstakens rätta tändande. Den är också revolutionär. På sitt sätt.