lördag 2 december 2017

Grynet, nästan 13 år

Foxterriern Grynet blev jag med. Hennes matte såg bekymrat hur hennes hund flyttade sin kärlek till mig. Inte så att Grynet tyckte illa om matte, men tveklöst var hundens stora kärlek en kärlek till mig. Det var i min säng hon kröp ner tidiga morgnar och eftersom hon var en grythund var det knävecken som gällde. På senare tid bytte hon strategi och pressade sig mot min överkropp i stället. Varmare, tänkte jag.

Efterhand blev Grynet lite förvirrad. Hon hörde sämre. Sov mer. Man kan förstå att det blir så med gamla damer. Hon kunde vakna kl 4 och tyckte att alla skulle upp då och äta frukost. Fast det var inte samma fart på henne likväl. Hon hade ont i lederna och nervbanorna var inte helt OK. Jag tänkte att det var huggorsmbettet på norra Öland sommaren 2012 som återverkade. Hon drack mycket vatten. Njurarna kanske tog stryk efter ormattacken. Hur eller hur - ett ormbett tar ett år av hundens liv. Och då har människan ett ansvar för djuren, offer för människans syndafall som djuret är. När ska hunden få sluta sitt liv?

Den saken skulle inte jag få bestämma, sa matte. Hon litade nog inte på att jag skulle göra en realistisk bedömning utan hålla fast vid något som bara skulle vara en plåga för Grynet. Jag såg att en del dagar var sämre för henne och var glad över de dagar som var bättre. I torsdags tog vi en vandring med flexikoppel vid lantegendomen och på kvällen var det festmåltid. Hundarna satt på stolar vid bordet och fick mat fint upplagd på fat. Bordsskicket? Lite si och så. Grynet flyttade ner maten på stolen hon satt på, plättar, leverpastej, köttbullar. Grynet fick ett paket att öppna också för paketöppning  älskade hon.

I går på förmiddagen tog jag hunden Grynet i bilen till veterinären. Matte anslöt. 11.57 var Grynet  borta. Det blev en sorglig dag, förstås. Sorgen efter en hund är ren sorg, inga uppiggande tvister om arv utan bara tomhet. Också efter en liten hund blir det en stor och svårhanterlig tomhet.

Jag noterade min tröga hjärna. Vi hade sett Grynet lugnt och stilla dö. Jag skulle därefter uträtta några ärenden och tänkte självklart att hunden som vanligt var i bilen. Ingen skällde välkomnande när jag kom. Jag körde hemåt och övervägde om jag skulle till lantegendomen för att ta en skogspromenad med hunden. Hur trögfattad kan man vara? Jag insåg faktum och körde hem, men när jag närmade mig hemmet övervägde jag om jag skulle köra hem och parkera för att gå till brevlådan eller bara stanna vid lådan. Hunden kanske behövde, ja ni förstår. Så har det fortsatt. Så kommer det att fortsätta. I allt det vanliga saknas hunden. I dag på morgonen kom ingen hund och kröp ner hos mig. När jag fixar frukost kommer jag att titta efter henne.

Några bilder på Grynet aktiverar minnet. Hon var familjens båthund, hängde över relingen för att kunna bita i bogsvallet. Hon stod på badbryggan för att skälla på vågorna. Vattnade jag med trädgårdsslangen attackerade hon vattenstrålen. Badhund var hon ändå inte. Hon låg under eller vid skrivbordet och styrde vad som skulle göras med hjälp av en tass. En tass mot benet är uttrycksfull. "Ut" eller "mat", betydde tassen.

Inte vet jag hur hundar och frälsning riktigt kan redas ut. Det är Guds sak. Ett vet jag: både människor och djur hjälper du Herre, Ps 36:7, och Gud skapar inget som han hatar. Det får räcka. Och det hör till storheten i att vara människa, att beslut måste tas om djur. Det är ett ansvar. Vi tog rätt beslut. Det gör inte saken enklare. Aposteln talar om fienden döden.

Jag kunde förstås ha skrivit detta som ett snällt blogginlägg för söndagsläsning, men jag tänkte att det skulle ut nu och förresten är det mitt sista sammanträde med strukturutskottet på måndag. Regulationerna behöver inte upprätthållas så länge till. I dag ställer jag ut den lysande ängeln i trädgården och letar upp sådant som hör adventstiden till. För min fru ska jag upprepa bibelhänvisningen. Ordspråksboken 31:6. Motiveringen finns i vers 7. Ni kan fortsätta att läsa och bli revolutionära, men på egen risk. På Facebook finns Folkkampanjen för adventsljusstakens rätta tändande. Den är också revolutionär. På sitt sätt.


42 kommentarer:

  1. Beklagar förlusten av Grynet. Jag vet hur man fortsätter att förvänta sig att den älskade hunden ska finnas där den brukar vara. De andra hundarna sörjer förstås också.
    Ta hand om varandra allihop!

    den Lea

    SvaraRadera
  2. Jag känner med er. Det är alltid så svårt att mista ett älskat djur.

    Och visst är man trögfattad. Hur många gånger har jag inte själv plockat fram en skål för mycket när det varit matdags.

    Tack för att du delar detta svåra med oss och skriver så vackert om Grynet.

    SvaraRadera
  3. Beklagar sorgen! Du får som tröst J A Eklunds djurskyddspsalm, lindrigt bearbetad, av mig. (Den fanns med i Nya Psalmer 1921 men ratades 1937): http://nyapsalmer.blogspot.se/2015/11/813-var-skapare-all-varldens-gud.html

    PS. Mina självspelande noter i äldre Noteflight-programmet anses tydligen nu, efter ca 5 år, skadliga för datorn (alltså om man öppnar dem i st f "kasta" som dialogrutan uppmanar till). Håller på att rensa bort dem ur mina nätpsalmböcker men har inte hunnit ta bort dem ur alla "Nya Psalmer 2016". Eklunds psalm ska dock vara fullkomligt riskfri nu. DS.

    SvaraRadera
  4. Satt de på stolar?

    -Jag förstår att det är en sorgens dag i huset vid stambanan i Moheda, när vovven fick den sista sprutan av veterinären. Hunden, som kallades Grynet, fast den likaväl skulle kunna ha lyssnat till namnet "Grytet". Den lilla familjemedlemmen var ju en grythund.

    -Jag ser också i texten att det serverades en festmåltid - för Grynet och den andra hunden i huset.
    Men satt vovvarna verkligen på stolar och blev serverade på med efter konstens alla regler upplagda fat?

    Då var det väl också, kan jag tänka mig, matsalsbordet i salongen som gällde och inte köksbordet.

    Ja, här handlar det tydligen om väl omhändertagna hundar och en äkta sorg efter den av dem som gått hädan. Men så är ju också hunden människans mes trogna vän, sägs det. Grynet följde bloggarens varje steg, lydde varje kommando och litade blint på husses ord.

    Så följsamma har ju den alltigenom dominerande kyrkosynens företrädare i landet inte varit hundens husse evad gäller dennes teologiska väg.

    Men det är ju inte Grynets fel. Och, faktiskt får man väl säga och fortfarande vara tämligen snäll, inte heller folkkyrkofolkets!

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fullständigt obegripligt och meningslöst BOD-inlägg. Trots bloggarens kyrkliga harmlöshet idag kan inte BOD låta bli att gagg-rabbla ur sig inte mindre än 18 innehållslösa rader. Avsedda för vem? Utöver statistiken för det egna omättliga tyckar-egot?
      Berit

      Radera
    2. Berit (alias John?!

      -Och vilka är Dina rader avsedda för? Dig själv kanske?

      BENGT OLOF DIKE

      Radera
    3. För alla som inte låter dem rinna av sig som en teflonpanna eller som vatten på en gås.
      Berit

      Radera
    4. Berit,

      -Du tror kanske att alla har lika höga tankar om Din person, som Du själv har.

      BENGT OLOF DIKE

      Radera
  5. Ja, den är åtminstone provocerande. Med dr Luther tänder jag ljusen från vilket håll jag vill. Kom inte här och bind samvetena med något som går utöver vad Skriften lär! (1 Kor. 4:6). Binds inga samveten utan det bara handlar om evangeliska råd eller pedagogisk visdom så må det vara hänt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tvivlar på att det fanns adventsljusstakar på Luthers tid.

      Radera
  6. PS. Den sista kommentaren gällde alltså adventsljusstakens rätta tändande, inte djurens rätta behandlande. DS.

    SvaraRadera
  7. Att förlora en hund är en stor förlust. Ibland beskylls de som saknar sina husdjur för att "värdera djurs liv högre än människors". Det är en felaktig beskyllning. Men till skillnad från de flesta människor, förutom dem som ingår i familjen, lämnar en djurs närvaro ett så påtagligt fysiskt tomrum. Det är en varelse man haft nästan ständig kroppskontakt med, som legat intill en och som man snubblat över varje dag i köket. Och som när en del människor tycker man är "mindre bra" visat en sin odelade kärlek. Sånt känns, när djuret inte längre finns där.

    SvaraRadera
  8. "Får man ta hunden med sig in i himlen",sjunger ju Hasse. Ja, det kan man fråga sig. Det önskar man ju. Och vem vet? "vad intet öga har sett... det har Gud berett åt den som älskar Honom."
    Hundälskaren Pelle S.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Pelle S: Den sångtexten är felskriven. Frågan är inte om man får ta hunden med sig in i himlen utan om hunden får ta med sig matte/husse dit.

      Radera
    2. Klokt sagt, något att tänka på!
      Pelle S.

      Radera
  9. -Hundar - vid bordet? Blir serverade på fint upplagda tallrikar? Hundar?? stönar Rickard från Rickomberga.

    -Slafs, gnafs, slurp och hafs! ler Bill, min kommunikatör, föraktfullt.

    -Precis min åsikt! kompletterar Bull, min teologiske sekreterare.

    -Jomen om det nu gick mot slutet, försöker Maja lite medkänsligt trevande. För en gångs skull ...

    Maja äter, bortskämd som hon är, alltid på egen tallrik mitt på köksbordet. Får maten fint upplagd av sin snälle juristprofessor. Äter så där elegant, smått och belevat som fina flickor förväntas göra.

    Nä nu ska här vrålätas i Ärkebiskopsgårdens garage! Hoppas bara Antje e tebaks! Heinz' portioner e då inget för oss stadiga maffioson.

    Elaka Katten Måns

    SvaraRadera
  10. Beklagar förlusten av en fin kompis, min egen Ronja,blandrashund lapphund och boarder-collie fick jag ta samma beslut på för en månad sedan. Saknar henne mycket. Men jag har två av hennes pojkar (hon födde 5 tikar och 3 pojkar) kvar att glädjas åt. och det är alltid roligt att välkomnas av sina hundar. Tobit 11:4./Sven-Åke Nilsson

    SvaraRadera
  11. Vi anar hur tomt det känns i huset - och kommer att göra ett bra tag framöver!
    För tiotalet åt sedan fick vi göra detsamma med vår sista (!) katt, en "vanlig bondkatt". Nej, hon var i sanning inte vanlig, hade en massa egenheter som ibland fick hennes husfolk att börja lösas upp i atomer - men, oj!, vad vi saknade henne! Länge kunde vi öppna ytterdörren för att se om hon ville in igen efter en ibland ofrivillig utomhusvistelse. Också flera år efter hennes död (veterinärhjälp, förstås) tyckte vi oss se henne komma oss tillmötes ur buskarna när bilen körde in på infarten. Men det var aldrig hon!

    Jag i Halland

    SvaraRadera
    Svar
    1. Under tio år vaktade min mammas stora, trefärgade honkatt ensam den ärvda gården i Halland. Trofast, men oftast förgäves, väntande på sina människors tillfälliga uppdykande. Fest var det då min mamma någon gång kunde ta sig hem några timmar med färdtjänst. Femkiloskattan låg kärleksfullt hoprullad i den rullstolsbundna gamla damens knä. Annat var det då främmande katter sökte tränga sig fram till uppvärmd sovplats, mat- och vattenautomater.

      Slutet blev en lösdrivande hund, som inte blivit informerad om den gama kattans canofoba läggning, och därför utan betänkligheter tog ett stadigt tag om ryggen och skakade några gånger. Min mamma åkte aldrig mera hem. Numera står musfällor och betesstationer med gift på rad. Det känns tomt att svänga in på uppfarten, och i kvällsmörkret inte se de gulreflekterande ögonen vaksamt lysa vid en uthusknut. Katten blev 18 år. Flyttar jag någon gång ut på landet, blir det givetvis ny katt.

      Skallagrim

      Radera
  12. Mycket vackert skrivet om Grynet.

    Bernt Fransson.Lindås

    SvaraRadera
  13. Beklagar sorgen! / Markus

    SvaraRadera
  14. Så fint skrivet om den gamla damen.
    Tänk så de fastnar i hjärtat, här är nu rum för 8 hundar o två siameser som funnits i mitt liv. En av var finns att snubbla på mer fysiskt men nog snubblas det på även någon som bara är där i minnet.
    Eva H
    (som definitivt tror på hundar, katter o andra i himlen! "Hela Skapelsen" väntar ju på att människor ska skärpa till sig :)

    SvaraRadera
  15. Eva H,

    -Är det inte viktigare att människor kommer till himlen än att bond- och råttkatter gör det?

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bengt Olof, hur oförskämd kan du egentligen bli utan att det träcker ut ur öronen på dig? Jag börjar mer och mer tro att du är ett nättroll. Bond- och råttkatter (vilket nedsättande uttryck) kommer säkerligen till himmelen. Värre är det för oss människor. Vi måste omvändas till Frälsaren och vägrar vi detta kan vi glömma det där med himmelen.

      Radera
    2. Elisabeth,

      -Oförskämd? Menar Du med Ditt irriterade, smått aggressiva inlägg att katter kan jämställas med människor?
      Hur är det då med råttor och möss? skall de också komma till himlen?

      BENGT OLOF DIKE

      Radera
    3. Jag tror förstås att det är Gud och inte hr Dike som bestämmer vem som kommer till himlen. Han har skapat både människor och djur och det var bara människan som kastades ut ur paradiset. Så varför skulle djuren inte tas till himlen?

      den Lea

      Radera
    4. Tack Lea, för kloka ord!

      Radera
    5. Det är väl självklart att hundar och katter inte kommer till himlen!

      Det har ju inte betalt medlemsavgiften till SvK! *blink*

      Radera
    6. Där har du en poäng, Peter T! :-)

      Radera
    7. Att BOD är elak mot mig är ingen nyhet.
      Att han inte förstår referensen till Bibelns text är inte förvånande.
      Tack Lea säger jag också!
      Eva H

      Radera
  16. Lea och Elisabeth,

    Jaså, ni undviker frågan om råttor och möss skall komma till himlen och därmed jämställas med människor.

    Då kan vi förlänga den (frågan) till att gälla myggor, skorpioner, giftormar (svarta mamban exempelvis, krokodiler, maskar, hyenor, bål- och jordgetingar, m fl, m fl i en ändlöst lång rad.

    Får vi nu läsa om den Lea och Elisabeth, anser att det är nödvändigt att de också kommer till himlen.

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. "...nödvändigt att de också kommer till himlen"?

      Frågan är om vi människor kommer till himlen. Det borde du fundera mera över än om min katt kommer dit.

      Radera
    2. Eftersom det står om evigheten/himlen att lejon ska beta sida vid sida med får, som en gång i begynnelsen innan människan ställde till det, förutsätter jag din katt är med Elisabeth. Liksom mina hundar o katter.
      Har man läst Bibeln behöver man inte fundera så mycket över vare sig råttor o möss eller annat utan kan koncentrera sig på egen frälsning. Vilket då är mitt förslag till BOD.
      (Beundrar din ork Elisabeth...)
      Eva H

      Radera
    3. BOD: Jag brukar inte tilltala dig. Men du kan ge dig f d-n på att mina saliga guldhamstrar som jag hade som barn är just saliga, dvs i himlen.

      Det är lite tveksamt med vår första hund. Han var av en hårdför vallningsras som vallade nötboskap och drog sig inte för att springa efter springande människor och nafsa dem i hasorna. När jag sett Jesus avbildas kan man ibland få intrycket att han är av den hundrädda typen och därför kan jag se framför mig hur han springer för glatta livet i sin vita särk med vår hund jagandes honom ivrigt skällande.

      Fast det är som Jesus avbildas. Inte hur han var. Jag tror inte han var ett dugg hundrädd. Men vem kan veta. Även Jesus var ju som sagt även mänsklig.

      Radera
    4. Men Anna, tänk om Jesus var rädd för gnagare? Då skulle ju dina guldhamstrar också ligga risigt till... ;-)
      /Per H

      Radera
    5. Ingår det i MTD-isk troslära att otäckingar (skorpioner, giftormar, rövare och liknande patrask) inte får komma till himmelen?
      /Per H

      Radera
    6. Per H: Jesus var inte rädd för gnagare! Punkt. Därför vet jag att hamstrarna är där, trots att den ena inte ens har erkänt, än mindre bett om förlåtelse för att ha bitit ut flera tygbitar så att det blev stora hål i mina byxor när han fick springa lös i ett rum som han stoppade i påsarna och sedan inredde sitt hamsterhus med. Detta trots att bevisen mot honom var uppenbara om man lyfte på hamstertaket.

      Radera
    7. Fast om han fick plats med ett helt rum i kindpåsarna skulle till och med jag varit rädd för honom.
      /Per H

      Radera
    8. Per H: Ja de var stora och det handlade inte alls om att jag gjorde mig skyldig till syftningsfel! Fast det var stressat med en kort paus på jobbet där mycket skulle hinnas med. Men jag minns att jag stoppade in förklaringen att han fick springa lös i ett rum i efterhand. Men jag insåg inte konsekvenserna. Av instoppningen. Min alltså, inte hamsterns.

      Radera
  17. Hr Dike
    Att djuren skulle jämställas med människor för att de kommer till himlen är din tolkning.

    Jag utgår från att alla djur kommer till himlen. Till skillnad från människorna kan de inte välja bort Gud.

    Men inte ens du kan väl vara så korkad att du inbillar dig att t. ex. en giftorm i himlen skulle vara farlig.

    den Lea

    SvaraRadera
  18. Fint om Grynet!
    F Pierre

    SvaraRadera