Lömska biskopar

Ni undrar förstås hur sorgearbetet efter Grynet går och svaret är att det måste gå. Då och då blir jag av sorgsenhet överfallen. Och jag följer lite fascinerad hur rollerna ändras i familjen. Våra kooikerhundar uppträder annorlunda. Till och med Loke, 1 år, tycks ha blivit lite vuxnare. Men vi har inte tagit bort Grynets bädd. Det är ett steg som känns för stort just nu. Loke luktar och ser sig omkring. Något har hänt, men han fattar inte riktigt vad. I går smet han å lantegendomen när han skulle lyftas in i bilen. Jag letade efter honom och efter en stund hörde jag honom. Han hade alldeles på egen hand hoppat in i sin bur. Klok hund. Han fick beröm. Trots allt.

Jag tänkte över Henrik också och kom att läsa kyrkomötesprokoll från tiden innan han var biskop. Kommer ni ihåg läronämndens yttrande år 1984?

Läronämnden borde inte ha anledning yttra sig över ett antal motioner för beslutet om kv*nnl*g* pr*st*r har "icke i några av svenska kyrkans officiellt antagna dokument tolkats som en förändring av svenska kyrkans lära." Det var väl bra att få veta? Håll i er. Fortsättning följer! Jag läser innantill:

"Nu kompliceras dock problemet av att motståndarna till beslutet" om kv*nnl*g* pr*st*r vid kyrkomötet 1958 "hävdade att detta beslut inte var en ordningsfråga utan en lärofråga, som gav direkta konsekvenser för läran om prästämbetet."

Läronämnden menade att "de samarbetssvårigheter som av dessa skäl föreligger i ett icke obetydligt antal fall mellan manliga och kvinnliga präster och som på ett destruktivt sätt påverkar församlingarnas andliga liv måste få en nar lösning." Problemet var att "den gudstjänstgemenskap som synliggör vår gemenskap i Kristus bryts på detta sätt sönder."

Det är lite magstrakt, teologiska konstruktioner skilda från en folkkyrkas verklighet ty i verkligehetn sk*t*r de flesta kyrkotillhöriga högaktningsfullt i att församlingskyrkans klockor kallar till gudstjänst. Ta i det problemet först! Och så är det motståndarnas fel förstås. Inte deras fel som tog beslutet och gjorde det just som ett beslut om en ordningsfråga...

Det satt några andliga råskinn i läronämden. Till den katyegorin räknar jag Helge Btrattgård, Per-Olov Ahrén, Caroline Krook, Martin Lind, Eva Lundgren och Per Erik Persson. De andra medlemmarna av läronämnden hängde nog mest på.

Bertil Gärtner skrev särskilt yttrande. Om en prästkandidat höll fast vid kyrkans tidigare allenarådande tolkning av prästämbetet kan detta inte anses vara ett vigningshinder, menade han.

Martin Lind klev upp för att deklarera som sin mening att det för prästvigning krävs vilja till samarbete med kolleger, oavsett kön. 55 ledamöter instämde. Det var en framgång, men en klen. Martin Lind återkom, för han ville ha ett klargörande av läget: "Utskottet konstaterar att hinder för prästvigning av den som vägrar samverkan reda föreligger på grund av de beslut som fattats." 173 ledamöter instämde men en ångrade sig och anmälde sin ånger.

Detta hela var listigt tänkt, för nu hade en klar majoritet uttalat sig, men detta förändrade inte rättsläget och om denna formulering sades intet i utskottets hemställan, som kyrkomötet hade att rösta om, sa Karl-Erik Johansson, utskottsordföranden. Han fick ett instämmande för det fanns någon klokskap kvar i kyrkomötet. Och så grep ärkebiskop Bertil Werkström in och förklarade att han ville allvarligt reagera på vad som nu förevarit, dvs massinstämmandet.

När jag såg en del av dem som massinstämde och insåg att vi i det andliga hade föga gemensamt, var min traktan att lämna Svenska kyrkan måttlig. Det var ju jag som mer än en del av dem var svenskkyrklig. Några av de svagsinta, som borde förstått bättre, var dessutom prästbarn, Ja, ni förstår själva. De lät sig kommenderas av prästsonen Martin Lind. Nu förstår ni än mer själva.

Själva frågan är under decennier vanskött och det är inte så mycket att säga om. Jag nöjer mig med att fråga: Var har ni er mångomtalade väckelse? Och en fråga till: Vad händer om vi startar en kampanj  med # före i syfte att jaga lögner och lögnare, sveken och de svekfulla?