Måndagsmiddag med Modéus II

Jag drabbades av osäkerhet. Det kom en inbjudan till middag på Östrabo för dem som varit med i styrelse, domkapitel och utskott och då kunde jag tänkas vara bjuden. Men så läste jag på lite bättre. Inbjudan var till "vänner" i domkapitel, styrelse och utskott. Hur ska nu detta tolkas? Är jag bjuden eller inte? Vänner är väl inte Modéus II och jag. Inte ovänner heller om man ska vara petig.

I går invigdes den nyrenoverade kyrkan i Berg. Smockat med folk, sas det, men riktigt fullsatt var det inte, ser jag på bild i Smålandskomposten. Biskopen predikad om mig, konstaterade en tacksam åhörare. Så tacksam att han tackade Modéus II just för detta. Renoveringen går nog på 7 miljoner. 300 pers i socknen. Och hur många gudstjänsttillfällen och hur mycket folk kommer då fortsättningsvis?  Med tanke på att Modéus II uppfattades predika om mig och detta med gillande, kanske jag är bjuden ändå? Men vänner är vi väl inte? Bekanta kanske. Något utöver det officiösa har vi väl aldrig haft ihop? Bjuder han på rusdrycker, tror ni? Hur ska jag då ta mig hem när jag inte vill verka otacksam om jag, trots allt, är bjuden? Hjälp mig förstå hur den exkluderande kategorin "vänner" likväl ska ses vara inkluderande. Men medge först att ni varsnar problemet.

Det var Horda som gällde i går, lite bortom Rydaholm från min horisont sett. På vägen funderade jag. Det står väl rätt klart för de normalbegåvade att det bortom all vänlig religionsdialog finns en kraftfull motsättning mellan kristen tro och islam. Vi får vittnesbörd om mord på kristna och grovt övervåld. Denna islam importeras till vårt land. Jag lyssnar eftertänksamt till herr Omar, som en gång var nuvarande biskop Mogrens vän (tills Mogren fann anledning säga upp bekantskapen med herr Omar). Hur ska islam integreras om islam faktiskt inte syftar till detta utan syftar till att upprätta sin egen ordning. Ska vi inte ta islamister på allvar och vem lurar vi genom att dra en gräns mellan muslimer och islamister,. Jag vet inte. Det finns sådana som tror att muslimer blir som sekulariserade svenskar bara tiden går och närmast automatiskt. Jaha.

En gång i tiden fanns det kristna missionärer som tänkte sig, att också muslimer ska vändas om och bli kristna. Hur skulle det gå till? Är Svenska kyrkan parat att hantera den uppgiften? Fundera själva. Om en praktiserande muslim skulle överväga kristen tro och inte bara västerländsk nihilism som livshållning, vad behövs då?

Mitt förslag mejslades fram på en vintrig väg förbi Medelhult och andra exotiska platser. Vi börjar med det som är känt från studentspexet Djingis Kahn (Lund): "Tjugo gånger varje vecka, varje trogen muselman, måste böja sig mot Mekka, ner i modden med sin kran."
https://www.youtube.com/watch?v=biTjbvNzXsc
Muhammed sägs ha varit imponerad av de kristnas böneliv, tidebönerna. Så minimalt måste en kristen församling som vill närma sig muslimer få ordning på sina tideböner. Klockor ringer och kyrkan används till bön morgon och kväll i varje fall. Faller det redan här?

Sedan måste det finnas män som firar gudstjänst. Vanliga, normala karlar. Finns de - eller är församlingen i allt en kvinnlig domän?

Därtill måste församlingen kunna precisera i vlken tankemässig mening kristen tro är bättre än islam. Det är det där med evangeliet. Klarar församlingarna att tala om vilka den kristna trons ovedersägliga fördelar och finesser är? Och vilka är de, förresten?

Detta leder över till frågan vilka män som för andra män kan berätta detta och vilka kvinnor som kan berätta för kvinnorna. Detta förutsätter att de kristna vet rimligt mycket om islam. Gör de? Och så måste de veta vad kristen tro lär. Vet de? Eller blir vår allraheligaste tro något rätt oförargligt religiöst?

Hur skulle en plan för omvändelse av muslimer formuleras för bruk i en vanlig svenskkyrklig församling och vad skulle biskoparna säga om en sådan offensiv plan? Hur bleve reaktionen om någon församling sa sig vara mer intresserad av att omvända muslimer (missionsbefallningen!) än av akademabla interreligiösa samtal? Kunde de räkna med att det skulle tas fram användbara handledningar för omvändelsearbete bland muslimer i Kyrkans Hus? Om inte: varför inte?

Nu tänker vi oss en församling där muslimer omvänds till praktiserad kyrkokristendom. Då ska de andra muslimerna slå ihjäl dem. Vad gör församlingen då? Kallar in den kristna motorcykelklubben eller beväpnar Frälsningsarmén?

Så satt jag och tänkte i bilen. Jag är inte säker på att jag kom fram till den definitiva lösningen, men tanken föresvävade mig: En Kyrka som inte aktivt ägnar sig åt mission, är den en apostolisk Kyrka? En integration som inte hittar den punkt där vi integreras, dvs Kyrkans gudstjänst, vad blir det av den integrationen. Intet, intet, intet. Så vad annat än en kyrklig väckelse (inte en 1800-tals frikyrkoväckelse!) framstår som framtidshoppet? Jag frågar efter att ha sett statsministern träda fram och förklara att nu är det samtycke rätt igenom som gäller om det ska bli sex. När just regeringen måste säga detta är det nog kris i vårt samhälle.