Ajournerat

Jag räknar antalet reservationer med skriven motivering i Gudstjänstutskottet. 31 stycken. Därtill finns det en uppsättning utan motivering, bara uppgivna liksom, eller håglösa eller helt enkelt lättjefulla. Jag står för många reservationer. Det beror på att ordinarie ledamoten Berth var tvungen att flyga till Washington och alltså inte var med vid slutjusteringen. Det fick hanteras så, att jag övertog hans redan skrivna och inlämnade motioner. "Man kan synda på många sätt", som vi numera säger i Frimodig kyrka, men den här sortens malörer, som inte var vårt fel, kan vi leva med. Fast lite snopet var det nog ändå att vi ambitiöst lyfte in reservationer och särskilda meningar steg för steg. Vi kunde haft mer tid på oss. Å andra sidan hade det inte gjort någon skillnad.

Nu kommer det att uttryckas belåtenhet med arbetet. Jag hör inte till de förtjusta. Jag uppfattar att detta är en 1811 års kyrkohandbok. Den håller inte högsta klass teolologiskt, språkligt, musikaliskt.  Den är, som det heter "godd enough" och det som är "good enough" brukar faktiskt inte vara bra. Vet vi inte det? Jag skrev mig fri i kyrkostyrelsens skrivning. Och jag har reserverat mig.

Kyrkomusikerna, som klagat högljutt och efterlyst förbättringar, får hantera sina kyrkomusikaliska förbittringar. Deras invändningar har inte beaktats och det kommer att dröja innan det blir några nyansatser i det kyrkomusikaliska arbetet. Jag antar att majoriteten tänker sig att kyrkomusik blir det som knåpas ihop lokalt.

De liturgiskt/teologiskt medvetna får förfalla till dogmatisk närläsning och upptäcker lätt det tydliga reformerta inslaget. Det förvånar inte. Med det sätt vi har att rekrytera kyrkopolitiker, kommer arvet från frikyrkligheten in via det partipolitiska - och den är reformert utan att se och inse att den är en annan lära än den evangeliska. Evangelisk katolicitet avvisas utfrån vad som uppfattas vara en protestantisk hållning. Reformert, säger jag. Det betyder inte at ni ska ge er på Antje, som präglats av en tysk unierad kyrkotradition.

De poklitiskt medvetna kan fundera länge över hur vi ska uppfatta att vi har en gemensam kyrkohandbok med plast för olika kyrkotraditioner när de vet att somliga liturgiskt sakkunniga konsekvenmt sorterats bort, vad de skrivit har ingen brytt sig om och Christer Pahlmblad blev Voldemort, namnet som inte får nämnas. Vad då politik? När omröstningarna hamnar 7-7 och ordföranden sedan konsekvent avgör saken till partikamraternas fördel, finns det anledning fundera. "De går fram som en bulldog", som någon sa men menade "Bulldozer". Argumentationen var av typ: "Somligt viktigt är inte med, men annat viktigt kommer med". Närmare överväganden och avväganden var inte behövliga, utan det yrkades bifall och avslag så det stod härliga till. Och reservationer skrevs, sålunda.

Jag försökte vara diplomatisk och sa att det var ett dike mellan de partipolitikerna och de andra. "En avgrund" fick jag då till svar. Men det betyder inte att utskottsledamöterna är illasinnade. De menar vad de säger och de menar väl. Jag tror inte som de tror. Jag hör sedan barnsben hemma i den levande svenska kyrkan och ser att många i kyrkomötet inte har denna bakgrund och samhörighet. Denna omständighet ska inte förtigas.

Nu är jag doktor i missionsvetenskap och ekumenik, två mina specialiteter Svenska kyrkan aldrıg tagit tillvara. Men jag har röt mig i sådana ekumeniska miljöer där det talas allvarligt om receptionsprocessen. En sak är att baxa fram och igenom en kyrkohandbok. Det intressanta är hur det tas emot av det troende folket, det är detta som avgör. You ain'nt seen nothing yet! Det är i kyrklig helg och söcken allt avgörs och i denna receptionsprocess duger inga kommandon eller länsmansfasoner. De där uppe måste lyssna och agera. Ingen stoppar folkets flodvåg, inte kyrkfolkets heller.

Ni vill kanske se ett prov på ett sanningsenligt, välavvägt och precist särskilt yttrande? Håll till godo!

På ett i grunden obekymrat sätt och vid sittande sammanträdes bord ägnar sig Gudstjänstutskottet åt de djupaste frågorna om Guds väsen och inför nu nyheten att Gud är moder. Så sa inte Jesus, som lärde oss be till Fadern, inte till något som var ”som en Fader” och alls inte till en modergudinna. Att anta en sådan formulering, som är en avvikelse och alls inte en liturgisk formulering som känns igen ekumeniskt utan framstår som en formulering i och av en sekt. I nattvardsbön 6 sägs att Gud är en Fader, inte vår Fader, och en moder. Under sken av teologisk omedvetenhet drivs medvetet en teologisk linje. 

Jag ansluter mig till önskemålet om doxologier, som gör det möjligt för församlingen att instämma med sitt ”amen”.

Jag noterar slutligast att den nattvardssyn, som förespråkats i utskottet, är reformert.  Zwingli, men inte Luther, hade varit helt belåten med nattvardsbön 8. Så högtidlighålls reformationsåret.

Det finns alltså flera.
Sex särskilda meningar och två särskilda yttranden antecknades också.

Nu skrev jag på ett skakigt X2-tåg men vad gör jag inte för er skull?