fredag 6 oktober 2017

Ajournerat

Jag räknar antalet reservationer med skriven motivering i Gudstjänstutskottet. 31 stycken. Därtill finns det en uppsättning utan motivering, bara uppgivna liksom, eller håglösa eller helt enkelt lättjefulla. Jag står för många reservationer. Det beror på att ordinarie ledamoten Berth var tvungen att flyga till Washington och alltså inte var med vid slutjusteringen. Det fick hanteras så, att jag övertog hans redan skrivna och inlämnade motioner. "Man kan synda på många sätt", som vi numera säger i Frimodig kyrka, men den här sortens malörer, som inte var vårt fel, kan vi leva med. Fast lite snopet var det nog ändå att vi ambitiöst lyfte in reservationer och särskilda meningar steg för steg. Vi kunde haft mer tid på oss. Å andra sidan hade det inte gjort någon skillnad.

Nu kommer det att uttryckas belåtenhet med arbetet. Jag hör inte till de förtjusta. Jag uppfattar att detta är en 1811 års kyrkohandbok. Den håller inte högsta klass teolologiskt, språkligt, musikaliskt.  Den är, som det heter "godd enough" och det som är "good enough" brukar faktiskt inte vara bra. Vet vi inte det? Jag skrev mig fri i kyrkostyrelsens skrivning. Och jag har reserverat mig.

Kyrkomusikerna, som klagat högljutt och efterlyst förbättringar, får hantera sina kyrkomusikaliska förbittringar. Deras invändningar har inte beaktats och det kommer att dröja innan det blir några nyansatser i det kyrkomusikaliska arbetet. Jag antar att majoriteten tänker sig att kyrkomusik blir det som knåpas ihop lokalt.

De liturgiskt/teologiskt medvetna får förfalla till dogmatisk närläsning och upptäcker lätt det tydliga reformerta inslaget. Det förvånar inte. Med det sätt vi har att rekrytera kyrkopolitiker, kommer arvet från frikyrkligheten in via det partipolitiska - och den är reformert utan att se och inse att den är en annan lära än den evangeliska. Evangelisk katolicitet avvisas utfrån vad som uppfattas vara en protestantisk hållning. Reformert, säger jag. Det betyder inte at ni ska ge er på Antje, som präglats av en tysk unierad kyrkotradition.

De poklitiskt medvetna kan fundera länge över hur vi ska uppfatta att vi har en gemensam kyrkohandbok med plast för olika kyrkotraditioner när de vet att somliga liturgiskt sakkunniga konsekvenmt sorterats bort, vad de skrivit har ingen brytt sig om och Christer Pahlmblad blev Voldemort, namnet som inte får nämnas. Vad då politik? När omröstningarna hamnar 7-7 och ordföranden sedan konsekvent avgör saken till partikamraternas fördel, finns det anledning fundera. "De går fram som en bulldog", som någon sa men menade "Bulldozer". Argumentationen var av typ: "Somligt viktigt är inte med, men annat viktigt kommer med". Närmare överväganden och avväganden var inte behövliga, utan det yrkades bifall och avslag så det stod härliga till. Och reservationer skrevs, sålunda.

Jag försökte vara diplomatisk och sa att det var ett dike mellan de partipolitikerna och de andra. "En avgrund" fick jag då till svar. Men det betyder inte att utskottsledamöterna är illasinnade. De menar vad de säger och de menar väl. Jag tror inte som de tror. Jag hör sedan barnsben hemma i den levande svenska kyrkan och ser att många i kyrkomötet inte har denna bakgrund och samhörighet. Denna omständighet ska inte förtigas.

Nu är jag doktor i missionsvetenskap och ekumenik, två mina specialiteter Svenska kyrkan aldrıg tagit tillvara. Men jag har röt mig i sådana ekumeniska miljöer där det talas allvarligt om receptionsprocessen. En sak är att baxa fram och igenom en kyrkohandbok. Det intressanta är hur det tas emot av det troende folket, det är detta som avgör. You ain'nt seen nothing yet! Det är i kyrklig helg och söcken allt avgörs och i denna receptionsprocess duger inga kommandon eller länsmansfasoner. De där uppe måste lyssna och agera. Ingen stoppar folkets flodvåg, inte kyrkfolkets heller.

Ni vill kanske se ett prov på ett sanningsenligt, välavvägt och precist särskilt yttrande? Håll till godo!

På ett i grunden obekymrat sätt och vid sittande sammanträdes bord ägnar sig Gudstjänstutskottet åt de djupaste frågorna om Guds väsen och inför nu nyheten att Gud är moder. Så sa inte Jesus, som lärde oss be till Fadern, inte till något som var ”som en Fader” och alls inte till en modergudinna. Att anta en sådan formulering, som är en avvikelse och alls inte en liturgisk formulering som känns igen ekumeniskt utan framstår som en formulering i och av en sekt. I nattvardsbön 6 sägs att Gud är en Fader, inte vår Fader, och en moder. Under sken av teologisk omedvetenhet drivs medvetet en teologisk linje. 

Jag ansluter mig till önskemålet om doxologier, som gör det möjligt för församlingen att instämma med sitt ”amen”.

Jag noterar slutligast att den nattvardssyn, som förespråkats i utskottet, är reformert.  Zwingli, men inte Luther, hade varit helt belåten med nattvardsbön 8. Så högtidlighålls reformationsåret.

Det finns alltså flera.
Sex särskilda meningar och två särskilda yttranden antecknades också.

Nu skrev jag på ett skakigt X2-tåg men vad gör jag inte för er skull?





20 kommentarer:

  1. "Kyrkomötet beslutar inte om tron" har jag läst till leda, men nog är väl Gud Moder åtminstone en liten justering av tron?
    Som de facto avgörs av utslagsrösten hos ordföranden i gudstjänstutskottet.
    Märkligt att det fortfarande finns de som hävdar att partierna är bra för SvK när sådant här händer.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Peter T,

      -Folket är bra för Svenska kyrkan, dess förutsättning.
      Folkets företrädare är bland andra de demokratiska partierna.

      BENGT OLOF DIKE

      Radera
    2. "-Folket är bra för Svenska kyrkan, dess förutsättning."

      Ja, organisationen Svenska kyrkan behöver många medlemmar, det är sant. Du har dock fortfarande inte förstått vad Kyrkan är och vem som är dess Herre (tips: det är inte folket). Jag kan inte annat än ömka dig.

      Radera
  2. Härifrån kommer definitift inget Amen! om man ber på tvärs emot va Jesus lär.
    Är det inte nog med att buddism o annat smygförs in i kyrkan, ska vi nu bli en gudinnereligion också?
    Herre, förbarma dig!
    Eva H

    SvaraRadera
  3. Visst är det att blunda för den verklighet som är i kyrkans beslutande organ!
    Varje barn behöver en fader och en moder för att födas och näras. Så är det även med den andliga födelsen. Gud är vår Fader och Kyrkan är vår Moder.

    SvaraRadera
  4. Tack, BloggarDag för att vi får veta hur det går till. Du är en pärla. Inte för att man blir förvånad. Det är precis som i övriga politiska och beslutsfattande församlingar. Svenska kyrkan styrs av idioter. Och jo, jag lastar Antje Jackelen och de som tillsattt spektaklet. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. En pärla - tusentals idioter?

      -Så bra då, att det finns åtminstone en pärla kvar bland alla, enligt Anonym, tusentals och åter tusentals idioter, som är beslutsfattare i Svenska kyrkan!

      -Sträck på Dig, käre bloggare, över detta lysande betyg!
      Det är ju inte varje dag som Du föräras ett sådant.

      BENGT OLOF DIKE

      Radera
    2. Alphadeltagaren7 oktober 2017 12:28

      Fy, vad elakt. Får ni kyrkhöjdare gratis kurser i spydighet?!

      Radera
    3. Alphadeltagaren,

      -Ja, Ditt omdöme om Anonyms påstående, att kyrkan styrs av idioter, är korrekt. Tack för instämmandet!

      BENGT OLOF DIKE

      Radera
    4. Alphadeltagaren7 oktober 2017 14:10

      BOD
      Får ni gratis kurser i att läsa texter som f*n läser Bibeln också?

      Radera
  5. Vem inspirerar troende kyrkfolk och organiserar dem att i förekommande fall säga till sin präst: Den formuleringen, den nattvardsbönen vill vi inte ha. Använder du den, så slutar vi att komma! Eller att efter textläsning fortfarande säga: Så lyder Herrens ord, fastän handboken anger annan lydelse. Eller …

    Här om någonsin är det väl folket som skall bestämma (som Bengt Olof så envetet insisterar på) och det betyder naturligtvis det folk som är på plats när handboken används.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det kräver en hel del medvetenhet från kyrkfolket. En medvetenhet som oftast saknas.

      Lars Jensen

      Radera
    2. Alphadeltagaren7 oktober 2017 08:29

      Nja. När jag hängde församlingsnära försökte jag en gång be om att vi skulle knäfalla vid nattvardsgången, för det är så stökigt vid den där gående utdelningen. De blev jättearga; "kan du säga, som inte opererat knäna".

      Usch nej, det var pinsamt och det var inte min mening att exkludera.

      Radera
    3. Alphadeltagaren,
      det där med knäna kan jag förstå men också det där med gående nattvardsbord (det blir rörigt och stressigt och tar fokus från det väsentliga). En enkel lösning är att de som vill knäfaller och de som inte kan (eller vill) göra det står upp runt altarringen.

      I min församling har vi ingen altarring utan står eller sitter i en cirkel (hel eller halv beroende på antalet kommunikanter) runt altaret. Det fungerar alldeles utmärkt.

      Radera
    4. Alphadeltagaren7 oktober 2017 13:32

      Jag vände mig mot just stöket, men var inte beredd på reaktionen. Det känns lättantändligt och efter det tycker jag ingenting högt längre.

      Jag gick själv på kryckor ett tag, men krävde aldrig att alla skulle stå upp bara för det. Det var inget problem.

      Min mormor kunde förresten inte gå alls de sista åren, men prästen visste det och gick fram till henne. Det var på den tiden prästen kände kyrkfolket och jag kan sörja det. Den nya bor (med flit) långt bort.

      Radera
  6. Det kanske inte gör så mycket längre.

    Der Untergang är nästan här. Wenck kommer inte. Inte heller Godot. Kanonmuller hörs redan från Potsdamer Platz. Organisationen faller. Här lämnas inte sten på sten. Den tusenåriga kyrkliga närvaron i Sverige går mot sitt slut. Om vare sig folk eller stat överlever är nu högst osäkert. Nej, det gör nog inte så mycket hur än handboken ser ut. /smun

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, så känns det. Dessvärre. Många tycker att den Svenska Kyrkan är förskräcklig men det som kommer efter blir etter värre. Jag tror inte folk har fattat vad tomrummet kommer att fyllas av.

      Radera
  7. Kristina Högman7 oktober 2017 21:44

    Tack, käre Dag att du försvarar den kristna tron både i kyrkomötet men också inför folket här.

    Lex orandi lex credendi - Svenska Kyrkans gemensamma tro blir mindre än någonsin när handboken går igenom. Att präster predikar så olika tro har redan länge gjort att var lekman för sig får välja och vraka vilken man ska tro - och på så vis har lekmän fått "ta sig läroämbetet själva" - genom att vara de som väljer herde. Var ska detta sluta? Farao verkar inte vilja släppa denna kyrka eftersom den ger så mycket pengar, så det lär fortsätta i samma riktning.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Alphadeltagaren8 oktober 2017 12:17

      Kan man tvinga någon att bli ens herde? De verkar inte överdrivet heta på't om man säger så.

      Nej, man får nog ligga här i en klippskreva och bräka tills vidare.

      Radera