söndag 8 oktober 2017

Birger Forell (1893-1958)

När jag kommit hem från kyrkomötet och börjat ta mig an högarna med post och tidningar gladdes jag över två böcker. Johan Sundeens essäer om Birger Forell och hans livssyn (det får nog kallas så) hörde till glädjeämnena: Att tjäna är människans storhet. Högskolan i Borås fullföljer den tredje uppgiften att förse skattebetalarna med information som tack för skattemedlen. Birger Forell var kyrkoherde i Borås men än mer var han självförbrännande i kampen för Kyrkans frihet i Nazi-tyskland och för kampen om människan och hennes värdighet under och efter kriget.

Fem essäer ger inte all information, men skapar ändå ett sammanhang. För mig faktiskt ett där jag plötsligt gick i barndom. Gripenbergs slott har en särskilt mystiskt charm för mig. Det är ett träslott, som man ser från tåget söder om Tranås. När jag som ung fick åka till tant Viola på Göberga gård (som en gång ägde Skokloster så ni fattar magnituden) åkte vi förbi Gripenbergs slott och där i närheten bodde min granne och lekkamrat Marits mormor. Där var jag med Marit också. Jag tror Marits morfar var lantarbetare på Gripenberg med ansvar för korna. Nog hörde jag som barn att det var något särskilt som pågick på slottet och har nog fått för mig att det var en flyktingförläggning. Nu fattar jag att det var mer än så. På Gripenbergs slott hölls demokratikurser för människor från de tidigare krigförande länderna. En tid var Bo Giertz kaplan där. Det som kallades Gripenbergskommittén var en samling som insåg att människan inte allenast lever av bröd utan behöver kultur. Jag blev lite gripen (sic!) och förstod att jag varit i närheten av något märkvärdigt när jag var barn, fast jag inte förstod det då. Vi behöver idéhistoriker för att reda ut hur det tänktes och för att vi ska imponeras.

En replik från Gripenberg om teologen Karl Barth ska jag behålla. Det är kommentaren om det Barth-kritiska och det berodde på professor Gustaf Wingren, heter det i ett brev till - Karl Barth! Nu förstår jag varför Barth frågade Gunnar Hillerdal varför det fanns en så kritisk hållning till honom i Sverige! Det hade skvallrats från Gripenbergs slott och den tyske lutherske präst som skrev, Georg Lanzenstiel, trivdes inte så väl i en miljö där hållningen till Barth var avvvisande och ytlig (s 49).  Detta kanske mest roar den som läst i Lund och mött Wingren men helt ointressant är väl inte insikten om hur information förs runt i det kyrkliga? Nu ska jag inte fördjupa mig i teologen Karl Barth, men jag upptäckte en pusselbit och nu är den upptäckten redovisad.

Jag ska inte pråla med att jag haft Birger Forells son Urban som lärare i Lund utan denna söndag ägna lite uppmärksamhet åt huvudpersonen. Birger Forell rapporterade hem till Sverige vad han såg av det framväxande Tredje riket. Johan Sundeen skriver en inledande essä om detta och ger referenserna till brev Forell skrev till Sverige (journalister och biskopar t ex) samt den återkommande rapporteringen från den tyska kyrkostriden i tidskriften Kristen Gemenskap. Forell kritiserar också den tidens tyska konjunkturteologer, de som i sin tid sjöng med änglarna. Sundeen har pejl på att den liberala teologin lätt blev pronazistisk. Det är egentligen självklart. Det var inte i politisk mening den var liberal. Denna självklarhet förtjänar att påpekas för dem som tror att en konfessionellt medveten hållning skulle innebära lättflyktighet.

Det mesta Johan Sundeen skriver om, fyra essäer, är arbetet bland krigsfångar och flyktingar. Forell hör till dem som vet alltså att människans icke allenast lever av bröd utan satsar mycket på att få fram böcker till fångarna. Papper kunde skänkas från Sverige och även om tryckerikapaciteten var reducerad i Tyskland efter bombningarna, kunde böcker till fångar tryckas i England. Forell övade sig att köra lastbil för att ta de nytryckta böckerna till fångarna bakom taggtråd. När jag läste detta, föddes på nytt en insikt om hur självklart jag tycker det är att ha tillgång till böcker och mat. Bådadera. Alla tänker inte så. Forell bygger kultur för att upprätthålla mänsklig värdighet, tänker jag.

Birger Forells arbete att tjata för att ett vidsträckt område med hus, som använts som tysk ammunitionsdepå, inte skulle rivas utan bli en stad för flyktingar i Tyskland, är fascinerande. Miljontals tyskar var hemlösa, utbombade eller fördrivna. Staden Espelkamp byggdes upp med start märkesåret 1948. Upphetsningen när en ekonom från IG-Farben (efter att ha dömts till två års fängelse och frigivits efter en rannsakningstid i häkte på mer än tre år), Max Ilgner, blir ekonomichef för stadsprojektet redovisas. Det tycks klart att Ilgner var mer förbunden med nazismen än han riktigt ville medge. Men Forell behövde en ekonom och var gammal vän med Ilgner. Avslöjandet betydde minskade gåvor från folk i Borås. Och denna söndag kan vi förstås fundera över de forna nazisterna, de som efter kriget blev något annat. Hur djupt och hur länge sitter nazistiska värderingar i eller var det så, att somliga spelade med utan att stå för dessa värderingar? Och vad med den skuld kuggarna i hjulet bär när det är deras små insatser som får så stor betydelse då människor förintas? Skyldig till mer on än jag själv förstår?

Johan Sundeen kommer säkert med en omfattande Forell-biografi. Han skriver sitt förord i Koblenz i maj månad i år. Det är en blinkning att han sitter i arkivet. Vi såg blinkningen.


15 kommentarer:

  1. Jag undrar om inte sann godhet är att vara lite motvalls?
    I mitt fall motvalls mot det liberala.

    SvaraRadera
  2. Här har du en, som i sanning var motvalls: Paulus. I Galaterbrevet blir det verkligen tydligt. Allt för att försvara evangeliet mot dem som ville ha något slags evangelium+.

    SvaraRadera
  3. Visst fanns det många , som bara spelade med. Annars var man utestängd från ledande tjänster. Här kan man ju jämföra med gamla Sovjet. Det lär inte ha varit mer än cirka sexmiljoner med i det kommunistiska partiet. Eller har jag fel?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad har denna siffra med dagens ämne att göra?
      Berit

      Radera
    2. De sovjetiska republikernas kommunistpartier var elitpartier. Kreti och pleti beviljades inte inträde. Avvikare uteslöts. Medlemskap var en förutsättning för karriär. Så är det fortfarande i Kina. Företeelsen påminner närmast om islamistiska styren under de ca 1.300 år då islam var en härskande ideologi över mestadels betydande majoriteter av kaffrer. Under åttiotalet fanns t ex drygt det dubbla antalet medlemmar i pingstförsamlingar, jämfört med medlemstalen i samtliga kommunistpartier som ändå behärskade halva världen. En skillnad var att pingströrelsen, till skillnad från kommunismen och islam, inte gör anspråk på att styra sina samhällen med historiematerialistisk nödvändighet eller gudomlig rätt.

      Reinhold

      Radera
    3. I Sverige idag är endast 2,5 % av befolkningen medlemmar i något politiskt parti. Ur denna lilla ynka “elit” rekryteras de knappa medelmåttor och rena dumbommar som nomineras på valsedlarna. Därefter sätts valsedlarna (i de avgjort flesta fall) i händerna på en fårskock. Demokrati?

      Demokratin i socialistiska länder är betydligt mer gräsrotsförankrad och närvarande. /John

      Radera
    4. Nu får nog John exemplifiera för att kunna vinna trovärdighet.
      Är det månne Kuba som avses?
      Eller kanske Nordkorea?

      Radera
  4. Jag försöker förtvivlat att anknyta till inlägget och tror mig hittat en ingång. TV-gudstjänstens predikan som delvis handlade om skyldighet att säga ifrån när något är fel (och inte bara om vad vi får ta emot, vilket jag såg positivt på). Ja, då var vi inne på ämnet: Ni som såg, var detta stötande för er? Jag ser att "tangomässa" är ett av skällsorden när det gäller att beskriva SvK i dag, liksom "regnbågsmässa". Jag har sett andra bloggare varna för helvetet om man man uppför tangomässor. Även om jag tror att man delvis syftar på en annan mässa än den som visades i dag, en som uppfördes i Lund.

    Jag har mina synpunkter men kunde inte se något stötande i det hela, det var en regelrätt mässa och Gud och Jesus kom inte i skymundan och jag är så innerligt nyfiken på hur konservativa ni är - var även detta att gå för långt?

    Men om frågeställningen avviker allt för mycket från inlägget så accepterar jag det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Dansa tango med Gud var (väl?) budskapet i söndagens Tangomässa i SVT från Sundsvall. En tjusigt och väl framförd konsert måste ärligt sägas. Någon söndagsgudstjänst gav denna genomregisserade sammankomst inget intryck av. Allt repeterades och spelades in flera gånger till producenten var nöjd med bilderna. Det var huvudsaken. De närvarande i bänkarna var rena statister som hade möjligt att komma ifrån 4-5 timmar på dagtid. Inte ens “kyrkokören” går regelbundet i kyrkan, ännu mindre dansarna och musikanterna. Efter två genomlyssningar hade predikan sina poänger. Om vem som skulle föra vem i dansen framgick inte. Den barnsliga prästinnan i sina lånta fjädrar vid altaret drog avgjort ner intrycket. Hon hade definitivt inget i en mässhake att göra. /John

      Radera
    2. "Den barnsliga prästinnan"? Prästen gjorde och sa vad hon skulle vid altaret, varken mer eller mindre, även om prefationen sjöngs som en del av just denna tangomässa - vad är det som är barnsligt? Hennes utseende? Hennes röst?

      "Konsert"? Nja, nog var det en gudstjänst alltid. Med syndabekännelse, evangelieläsning, predikan, psalmsång m.m. Men med mer musik. Musikgudstjänst skulle i så fall vara ett mer korrekt ord. Fast vid andra sådana, t ex när Bachs h-mollmässa uppförs, är väl de närvarande i så fall mer "statister" än de var vid denna gudstjänst. Är du emot att Bach uppförs i kyrkan?

      Hur kan du för övrigt veta allt detta om kören i Sundsvall och musikerna? Men nej, körmedlemmar går vanligtvis inte i kyrkan om de inte ska sjunga, men det kanske inte har med just denna mässa att göra?

      Radera
    3. Anna, du driver ett löjligt politrukförsvar av sv"k". /John

      Radera
    4. Jaså, på vilket sätt?

      Radera
    5. Ännu en kommentar: Paret som dansade var totalt onödig rekvisita och tillförde inte ett skvatt, såvida de inte gick genom rutan på ett sätt som vi som såg på TV-rutan inte kunde se.

      Men det förändrar inte den ursprungliga frågan.

      Radera
  5. Tack! Idehistoriska exposéer som denna ger väldigt mycket. Välkommen igen!

    SvaraRadera
  6. Jonas Liljeqvist8 oktober 2017 19:43

    Birger Forell, ja. I de senaste veckornas röjning bland min fars sparade tidningar från de intensiva ungdomsåren i Kyrkans Manliga Ungdom i Borås, fann jag en adventsbetraktelse 1950 av Carolikyrkoherden, där han bl a skriver följande:
    ”Slutet av julpsalmen 53 ringer sedan den sista krigsjulen 1944 alltid i mina öron, var gång jag hör orden advent och Jul nämnas. Mer än 1000 krigsfångar i ett läger utanför Oxford sjöng den psalmen i julgudstjänsten och sjöngo den så, att vi som voro med aldrig kunde glömma det: ”Fröjda, fröjda dig, o kristenhet.” Att Advent och Jul kommer med glädjens budskap till oss, borde vara bland det mest självklara av allt. Är det så verkligen för oss alltfort? Är glädjen verkligen så överväldigande stor, att den liksom fyller hela vårt inre och nödgar oss att sjunga så där av hela vårt hjärta som de längtande krigsfångarna gjorde? Längta vi efter julens stora glädje, så att den stundande högtiden betyder något mer än en mängd extra bestyr av allehanda slag, som gör oss ännu mer jäktade än vi redan äro? Blir det en sådan där verkligt äkta, stilla glädje, som sprider ljus omkring oss och som gör det möjligt för oss själva att dela med oss till andra inte bara yttre gåvor och presenter men verklig sann glädje? Det är ju ändå det största under, som Gud beskärt oss jordevarelser, när Han lät sin Son, den store Konungen, födas i människogestalt och leva och dö mitt ibland oss. Skulle icke det undret vid varje nytt advent och varje Jul på nytt göra oss stumma och mållösa, men också fylla våra hjärtan med glädje och gränslös tacksamhet. … Låt oss ett ögonblick tänka, att undret i c k e hade skett! När ändå mörkret är så djupt på vår jord, fastän Gud skänkt oss det underbaraste av allt, hur avgrundsdjupt skulle inte mörkret vara, om Jesus aldrig hade kommit! Låt änglarnas jubelsång ringa in budskapet i våra hjärtan och på nytt låt oss med gamla och unga ur alla folk och på alla tungomål stämma in i jubelsången ”Fröjda dig, fröjda dig, o kristenhet”! Birger Forell.

    SvaraRadera