Oktoberfest i Göteryd

Jag var med på oktoberfesten i Göteryds, Pjätteryds och Hallaryds kristna församlingar, förlagd till församlingshemmet i Göteryd i går kväll. Kyrkbil gick. Det var bäst. Visserligen är vägarna krokiga, men risken är att de så att säga är krokiga på fel håll. Stimmung und Gemütlichkeit, som ni förstår. Det var nästan som på norra Öland fordomdags. Tingström får väl fortsätta vandra runt domkyrkorna och hoppas på att någon vill prata andlighet med honom. Här är det något annat som gäller och gläder våra hjärtan. Varför ordnar inte fler församlingar kul fester? I vårt fall, jag säger vi inte för att jag äger församlingarna men för att jag är förbunden med dem i mitt hjärta fast jag slutat, hade prosten Jan Frithiof ett föredrag under titeln I döda prästers sällskap. Den ena besynnerligheten efter den andra presenterades. Allt tog han inte med, som frågan vem prästen med det kraftiga organet var och vem som hade organet emot sig.

Fördes begåvade samtal? Ingalunda. Men vi pratade med varandra och det är gott nog. Avhandlingen är dessvärre oskriven: Skitpratets roll tillika med meningen med nonsens i och för församlingsbyggande. Det är skitpratet som gör att det växer.

Jag sa inget om Dagens uppställning: "EFS-profil vs kyrkoherde i biskopsvalet". Så kan man också se saken. Då är det väl EFS-profil vs något annat i Luleå också? Vart ska detta barka vart? Men intressant att de som alls ingen ämbetssyn har, ska kunna vara biskopskandidater och viga präster och diakoner. Här finns mycket att prata om, men det tarvar så mycket öl att vi ordentliga i Göteryd inte klarar det. Nådegåvan att ordna fester får inte försummas för gemenskap är en grundkategori för att hålla tron vid liv. Min vän Robin påpekade det urviktiga att denna gemenskap måste höra ihop med söndagen, men det vet väl alla? Och kontraktsprosten anslöt för att ha uppsikt över det hela.

Hur jag kom hem? Jag körde bil. Ni förstår själva. Men jag är inte principiellt emot askes. Bara i praktiken. Hur jag kom dit? Via IKEA i Älmhult, där jag köpte en lampa. Behövde jag en? Tveksamt. Men jag ville gärna kunna säga att jag var på lyset redan när jag kom till oktoberfesten. Oroa er inte. Det var en ordnad fest. Men trevlig för det.

I går kom jag att ägna tid åt att ögna kyrkomötesprotokoll. Jag la märke till två arga folkkyrkoanhängare, kyrkoherde Gunnar Lindberg och lagmannen KG Lindelöw. De var arga på mig. Jag hade nämligen begått illdådet att rekvirera ämbetsberättelsen från Ekshärad, där Lindberg var kyrkoherde, studerat den och återgett väsentliga delar av innehållet i tidskriften Kyrkligt Magasin. Jag ville nämligen se folkkyrkligt församlingsliv i praktiken. Det var då de blev arga, folkkyrkovännerna.

Ter sig detta egendomligt? Om nu präster av mitt slag skulle karaktäriseras som dörrstängande och hos professor Gustaf Wingren i boken Gamla vägar framåt (1986) substantiveras under begreppet "trånghet" (inte trängsel!) - letar man i registret under dörrstängande hänvisas man till uppslagsordet "trånghet" - vill man självfallet veta mer om framgångarna i den öppna folkkyrkan. Det var detta jag gjorde. Det var fel, upprörande fel. För jag avslöjade att det var ett klent församlingsarbete, få i kyrkan och få lekmänniskor engagerade. Jag drog väl slutsatsen att när man såg den folkkyrkliga praktiken, ville en präst något annat och syftet med min krönika var att återställa proportionerna. "När jag sett hur det går till i Ekshärad genom kyrkoherdens egen beskrivning är min eventuella lust att gå med i Folkkyrkligt Forum alldeles bortblåst." (KM nr 3/1985 s 31) Jag deklarerade att vi inte skulle låta oss hunsas av sådana folkkyrkopräster och manade de högkyrkliga att beställa fram de ämbetsberättelser våra vedersakare skickat in. Lindberg karaktäriserade i kyrkomötet 1982 präster av mitt slag som "lik i lasten" på Kyrkans skepp. Lite roligt att utan jämförelse få se hur det gick till i Ekshärad.

Biskopen i Karlstad kom en gång till Två Systrars. När vi gick därifrån sa han: "Något sådant här har vi inte i Karlstads stift." Jag tror skillnaden var tydlig. Gunnar Lindberg ordnade program (med frikyrkliga sångare några gånger per år) och jag ville bygga en församling med eget ansvar. Ämbetsteologi på det viset att prästen inte blir viktig på samma sätt som i producentförsamlingen utan viktigast mest när prästens kläs över med Jesus-kläderna. I en sådan församling är det inte bara några i kyrkorådet som "mera regelbundet" firar gudstjänst, om ni förstår hur jag tänker. Lindbergs folkkyrka fann jag vara prästkyrkan i ny tappning.

Biskop Einar Billing var för övrigt emot misskötta folkkyrkoförsamlingar. Jag slutade min lilla krönika med maningen att beställa fram material från den statliga myndigheten domkapitlet för att få se folkkyrklighet i praktiken: "Kanske lär man sig då att högkyrkliga präster är de genuint folkkyrkliga. De folkkyrkliga lever på en fras."