Underbara dagar framför oss

Kooikervalpen (om man är valp vid 10 månaders ålder) Loke hittade framtidshoppet under köksbordet, bar fram det och ville leka med det, dvs vi skulle dra i det från två håll. Jag insåg att vi har underbara dagar framför oss. Men det var egentligen inte Lokes förtjänst utan resultatet av en perspektivvända.

Det som berövade mig framtidshoppet var att Anders Björnberg och kyrkomusiker som jag håller högt i varsin artikel sågat handboksförslaget. Anders var städslad som handläggare, men klev år 2010 plötsligt av. Detta avhopp uppfattade somliga av oss som en signal att allt inte stod riktigt rätt till. "Cherchez la femme" sades betyda att kyrkosekreteraren fattat nya beslut. Jag tror aldrig detta riktigt redovisas, inte i kyrkostyrelsen i varje fall. Där föredras halvkvädna visor, skillingtryck utan det tragiska slutet alltså. Och så har allt rullat på.

Jag antar att felet med det kyrkomusikaliska berodde på att de som skulle arbeta med kyrkohandboken inte riktigt förstod sig på vad som skulle vara musikaliskt problematiskt. De tuggade texter och den arme kyrkomusikern Lars Åberg blev alltmer frustrerad över att ingen ville bry sig om hans synpunkter. Så blev det sent i processen och musikfrågorna skulle kastas in. När då två av de tidigare experterna undertecknar inlägget Dysfunktionell process bakom kyrkohandboken borde också de mer kyrkopolitiskt förhärdade inse att Kyrkomötet står inför verkliga problem. Men noteringarna som Anders Björnberg ger om entusiasmen inför 1986 års handbok och det mentala läge som nu råder, skulle kunna utlösa en lavin av tvivel och tveksamheter. Jag kan återge musikernas mening: "Om detta material skulle antas lär det gå till historien som ytterst få förespråkade eller brann för." Kyrkomötet manas att inte rösta för det. Och förutom musiker har t ex vår vän professor Eva Haettner Aurelius markerat. Stackars Antje som sa det där om högsta möjliga språkliga och musikaliska kvalitet. Detta projekt har inte gått hennes väg, detta lika lite som bordet vid Uppsala domkyrka.

Det lilla problemet med det aktiva bortvalet av liturgiskt kunnigt folk, Voldemort, namnet som inte får nämnas (men detta n-ord är egentligen docenten Christer Pahlmblad), samt Mikael Isacson och Mikael Löwegren, har jag tjatat. Ett sådant borval sker under ivrigt ropande om bredd om transparens. Tror dom att vi är dumma i huvet? Klart vi fattar.

Inte alls konstigt att framtidshoppet gick förlorat. Till det kommer Anders Björnbergs inlindade varning att piskan ska användas som maktmedel för att få igenom den nya liturgin. Sådant skrämmer. Fast inte mig. Mig muntrar det upp. Det har alltså gått just så illa! Jag känner framtidshoppet spira. Och än bättre blir det då jag i samma Torsdagsdepression ser Birgitta Söderberg. Hon är oppmålter på bild och avspeglar en hållning att hon inte tar några fångar.  Handboken från 1986 går direkt bort vid pingst 2018, inga dispenser men "det spännande" (det heter alltid så, DS) är att varje försmling måste (sic! måste) fundera över vad man vill fira för gudstjänst i just sin församling. Varför ska vi då ha en kyrkohandbok för Svenska kyrkan, kan vän av ordning undra. Voldemort ställde den frågan i boken Mässa för enhetens skull, som enkelt hittas på kyrkligdokumentation.nu

Söderberg vet att ställa kyrkoherde och den präst som firar gudstjänst till svars. Församlingen utsätts inte för några sanktioner. "Alla ska vara beredda att följa det nya", förklarar hon. Det är här det slirar. 86:an finns i det nya men kan inte vara kvar parallellt av något för mig obegripligt skäl. Finns det med men utsmetat i det nya, vore det väl lättare att tills vidare använda 86:an och fasa in efter hand? Men då blir det konstigt att alla ska vara beredda att följa det nya. Jag menar, om det nya också kan vara det gamla i den nya handboken. Jag tror att avsikten är en annan. Vrid liturgin så att den passar teologin i Mälardalen med omnejd, dvs MTD-religionen. Kunden har alltid rätt... Vi kallar detta "pedagogik för dagens situation".

Känner ni att vi har underbara dagar framför oss? Nu blir det möjlighet till liturgiska strider i varje härad. Räddhågade kyrkoherdar ska trycka till komministrar, som faktiskt har så mycket känsla för sina vigningslöften att de inte tar vad som helst. Det blir anmälningar till domkapitlen och några präster kommer att sättas åt. Det är det pris de får betala för lärjungaskapet. Om prästerna då står upp som kollegium, kommer dimkapitlen att få det svårt. Och vad ska domkapitlen göra med församlingar av typ Döderhult, som i 20 år minst firat högmässa väldigt lokalt.

Förresten tror jag att det var Birgitta Söderberg som förde in den fina inledningsformuleringen om att "vi är här, du är här, jag är här och Gud är här" (med möjlighet att flytta ordningsföljden). Och hon menar nu ,att alla präster har ansvar att följa kyrkohandboken! Nu blev jag glad och buren av framtidshoppet igen. På en pigg, käck och munter blogg hade allt annat varit en komplikation.

I går tog jag mig till Växjö. Jag såg Gösta Tingström vandra runt domkyrkan. De första varven jag såg honom talade han i telefon. på varv två anslöt hans vän meteorologen och så vandrade de vidare. Tingström skrattade högt på andra varvet. För egen del talade jag först med två damer som undrade vilken ras det var på Loke, kooikern och ömsint betraktade foxterriern Grynet också. Så kom nen dam som kollade båda och hon hade en hund som var 14 år och insåg att Grynet hörde till de åldrade hon också. 13 år. Vi utbytte tankar om den dystra framtid då en hund dör. "Men ni har i alla fall två", sa hon. När Tingström traskade, förde jag det existentiella samtalet. Intressant. På väg hem i bilen hörde jag att Tingström haft kontakt med det andliga och visat hur hans hår på bröstet stod rakt ut då. Det skrämde programledarem, fick jag veta. Nu skulle Modéus II in till Radio Kronoberg och kommentera ,men om det var hår på bröstet han skulle tala om, vet jag inte. Han talade ointressant. Vad skulle han göra?
Vid aftonvarden förtäljde jag om damerna som talat med mig.
- Brudmagnet, sa frun.
- Jag?, sa jag.
- Nä, hunden.

Ska jag försvara Bengt Olof Dike? Med vapen i hand var det en gång mitt ansvar att försvara också Dikes postlåda, KAB 44 ni vet. Jag har lämnat in mina vapen men jag står fast vid mitt försvar. Bengt Olof Dike gör oss stora tjänster med att tydliggöra vad en folkkyrka är. Till sist blir det en folkkyrka där Jesus nämns men inte träder fram som Herren. Bra att veta. Gör inte Dike ledsen. Han hjälper adrenalinproduktionen hos somliga så att de lever längre. Att han i ungefär samma utformning för vidare den folkkyrkosyn som Arndt Johansson och Karl-Manfred Olsson stod för gör inte saken sämre.

Bekymrad är jag något litet över Antje. Hon kan inte heller vara glad när allt går henne emot. Vad kan vi göra för henne nu? Skulle hon bli gladare om vi avslog kyrkohandboksförslaget och fick börja om för att få den där handboken med högsta möjliga kvalitet språkligt och musikaliskt - och kanske till och med teologiskt? Ska Frimodig kyrka, högst tillfälligt naturligtvis, släpa lite utemöbler att sätta framför domkyrkan och bjuda till fest med öl, korv och samtal? Murray leder allsången. Jag kan stämma upp Ein Prosit der Gemütlichkeit. Blir hon gladare då? Eller kommer Polizisterna farandes  och hävdar att tillstånd saknas? Hamnar Antje i arresten tillsammans med Frimodig kyrkas kyrkomötesgrupp? Det kan verkligen med skäl hävdas, att vi har underbara dagar framför oss. Jag menar förstås om detta gemütlicha inte sker.