Uppbragt

Äntligen fick jag besked. På kristet språk blir man "uppbragt" när vanligt folk säger "förbannad". På det vanliga sättet innebär ju inte "förbannad" att man är utan Gud och utan hopp i världen. Man blir alltså uppbragt. Glöm det aldrig. Det är som när man slår sig på tummen med en hammare och behöver ropa något. Då ropar man "ack så försmädligt!". Detta har jag lärt mig av syster Kerstin i Två Systrars, som lärde konfirmanderna detta. Försmädligt var det för Antje med bordet, som inte ens blev bordlagt utan avslaget. I vederbörlig ordning blev hon uppbragt.

Några mina kamrater såg hennes inlägg på Facebook och häpnade. Varför hade inte Antje vett att hålla god min i elakt spel, tänkte de. Jag hade inget svar. Men en liten undring. Hon undertecknar med att hon är kyrkostyrelsens ordförande och det hela skulle vara kyrkostyrelsens gåva. Så sades väl inte i beslutet, men vad vet väl jag en enkel ersättare. Frågan i kyrkostyrelsen, med alla reservationer, var väl om kyrkostyrelsens ville garantera beloppet om alla pengar inte skulle kunna samlas in? Det kunde styrelsen. Men mer involverad var den inte. Vad är det jag inte fattat. Var det hela listigt och egentligen illistigt?

Antje uttrycker uppbragt, ingen tvekan om saken, ett djupt beklagande. Hon är besviken. Jag kan förstå det. Egentligen tror jag att idén med ett bord som reformationsminne var rätt begåvad men handläggningen usel. Min gruppledare är upprörd över beloppet. Jag är mer rustad med spenderbyxor, men inget ont om min avhållne gruppledare. Han har något i sin gener, vår skotske Murray. Jag bekymras mer över det bristande handlaget att få folk med sig. Har inte Antje varit församlingspräst tillräckligt mycket för att förstå vikten och värdet av folkligt stöd också för det vidlyftiga? Så kom det berömda luftslottet på norra Öland till. Jag antar att ni har besökt det i Högby. Södra utgången från kyrkogården och sedan till vänster. Fast luftslottet var rätt billigt och är underhållsfritt...

Nu är jag lite nöjd med Antjes sista mening, den där hon vill att "det kommer generationer efter oss som vågar samma frimodighet och skaparglädje" som gångna generationer. Det betyder väl ett uttalat stöd för just Frimodig kyrka, det vi vill.

Men vad hände med den specialbeställda musiken, som Antje inte ville ha? Är det sant att kompositörerna - om det var flera som verkade - inte fått betalt? Har de som jobbat med konstverket som icke blev fått pengar och varifrån kom dessa i så fall? Blir det problem när det kommer till ekonomin? Kyrkostyrelsen garanterade pengar till ett konstverk, men beslutet innefattar knappast konstverk som inte kommit till? Vart ska detta barka vart?

Jag kan bli lite undrande över en annan formulering Antje har. "Vi vill uttrycka vårt varma tack". Vilka vi. Vi Antje? Vi kyrkostyrelsen? Vi som var för idén? Vilka vi? Idén var Antjes och jag är alltså inte helt övertygad om att det var en riktigt dålig idé. Men varför ska saken presenteras som "kyrkostyrelsens gåva" för det var den väl, handen på hjärtat, inte. Antje passar på att fösa styrelsen framför sig. Är det riktigt bra? Väcker det inte en mängd ovälkomna frågor om beslutsprocesser i Kyrkans Hus, där den alltför svaga styrelsen föses hit och dit? Jag är villrådig. Antje tackar sponsorer och likväl är det Kyrkostyrelsens gåva. Någonstans anas en gravad hund.

Reaktionerna på Antjes facebookinlägg var talande. Det kortfattade var "Shit så sur hon är" och det mer förstående var rådet att skriva väldigt kort om man är så irriterad. Jag skulle vilja säga: Inte skriva alls.

- Vad bidde det då?
- Det bidde ingenting.
De elaka, som säger att Antjes ärkebiskopsgärning kommer att sammanfattas så, tar jag direkt och uppbragt avstånd från. Jag medger att förlusten är personligt skadlig, men mer medger jag absolut inte. Antje ville väl. Det blev nån vajsning med förankringsprocessen. Det kan bekymra mig som mest. Och så vill jag transparens så att vi lär oss något av det som inträffat. Men Antje vill jag trösta: Bättre att få kritik för att man gjort någonting än kritik för att man ingenting gjort.

Nu medger jag att jag denna morgon tog mig an Torsdagsdepressionen med sedvanlig entusiasm och läste intervjun med Antje och insåg att jag föga förstod. Antje skulle vilja ha en vass intellektuell reflektion kring vad "bokstavlig" betyder. Med en vass rakkniv skulle kanske Occam snitta och säga att frågan egentligen gäller "hur var det?" Och sa Antje att hon med glädje stämmer in i trosbekännelsens ord, inklusive "född av jungfru Maria" när det egentligen heter jungfrun Maria? Glider inte resonemanget, när det konstateras att det inte råder någon tvekan om vad kyrkan tror men att vi med vårt förnuft kan diskutera vad de olika raderna i trosbekännelsen kan betyda? Kan betyda betyder väl att de i stort sett kan betyda vad som helst. Skulle det inte frågas vad de olika raderna faktiskt betyder? Visst är det en vacker tanke att evangeliet är relevant, alltid har varit det och att uppgiften är att hitta fiffiga sätt att kommunicera saken. Jag tänker på den förste martyren Stefanos och på de andra martyrerna tiderna igenom. Är verkligen evangeliet alltid relevant eller alltid utmanande och på sitt sätt förolämpande och hädande all samtida förträfflighet? Också den kyrkliga. Torsdagsdepressionen gör skäl för sitt namn.

I går ringde dom och hade ett glatt budskap "till dig Dag". Dom ville ge mig en förstachans att vinna en massa miljoner. Sedan förstod jag att dessa miljoner var nedbrutna i mindre vinster. Beskedet minskade mitt intresse, sa jag. Det var ett lotteri för Sveriges största nykterhetsrörelse. Jag förklarade då att jag var emot den. Gammalkyrkligheten i mig talade. Försäljerskan lät sig inte nedslås utan förde fram argumentet om en vit jul, som var deras kampanj. Barn for illa i juletid. Jag förklarade vad jag sagt, när barnen var små och det var jul: "Gråt barn, nu tar far fram julbrännvinet." Då skrattade barnen, sa jag. Försäljerskan lät sig likväl inte nedslås. Då klippte jag till med frågan: "Tycker du inte att far är värd en snaps när det är jul?" Äntligt sa hon: "Då ska du ha tack för samtalet, Dag."
Så ska man ta dom. Lite personligt inkännande, empatiskt liksom och med vänlighet men aldrig utan distinkta frågor!