Radiogudstjänst

"Radiogudstjänsterna var ju bra, det var ju utmärkta saker det där", sa Ringaren i den berömda sketchen med samma namn, den där pastor Jansson dök upp och blev folkkär. Han blev folkkär för folk kunde identifiera honom. I varje fall i grova drag. Nu är detta länge sedan. 55 år tillbaka i tiden. Det hindrar inte att radiogudstjänsterna fortfarande är utmärkta saker. Kanske inte utmärkta för den som vill praktisera kristen tro genom gudstjänstdeltagande, men utmärkta i den meningen att man lär sig något. Jag avnjöt allt i stilla häpenhet över en person som bevarat sin själ genom decennierna. Det var KRISS-koncepetet frisch vom Fass, ett rejält stycke 1970-tal mitt in i år 2017. Kamp och bön skulle det vara.

Det lagiska fanns där, men under fromma formuleringar och bara vi som är mycket känsliga för all lagiskhet förnam det, tror jag. Alla andra gillar maningarna till tacksamhet för allt gott, trots att vi ser livets vidrighet. Då gäller bön och kamp. Den gamla kyrkliga studentrörelsen, som inneburit en teologisk och intellektuell skolning, växlade spår och hamnade här. Det var då jag inte ville vara med längre. Det blev för fint för en grovhuggen själ.

Ingen skugga över prosten Lisa Tegby, som jag hörde predika. Hon var trogen sin insedda sanning, inte tu tal om saken. Det fanns i hennes ansats en folklighet med flera igenkänningsfaktorer. Men hon sa inte särskilt mycket om Jesus. Hon ville, förstod jag, både utmana och bjuda in på ett välkomnande sätt. Jag blev mest trött. Och jag medger, att detta är mitt eget fel. Samtidigt var jag alltså fascinerad. Detta körs också ungefär 45 år senare med, om jag hörde rätt, oförminskad entusiasm.

Var det som förkunnades politiskt radikalt? Jag lyssnade i bilen på väg hem från högmässan i Rydaholm och där i skogarna, med exempelvis avtagsväg till Medelhult, gjorde jag reflektionen att det som sades faktiskt inte var politiskt radikalt. Kamp talades det om - men vad då och hur då? Kan det vara så, att vi finns i en situation lik den Stefan Zweig skrev om, när han beskrev en tid som gått förlorad därför att människor inte i tid varsnade den verkliga faran? De kunde tala om kamp i allmänna ordalag, men aldrig beskriva mot vem och varför. Så gick det som det gick.

Jag lugnade nerverna med att fundera över demokratifrågorna. Vi har i Sverige något som statsvetare kallar "extrem parlamentarism". Det lilla problemet är bara att parlamentet blir ett knapptryckarkompani. Denna modell för demokrati är överförd till det kyrkliga och Kyrkans lära är lagd under demokratisk kontroll. Detta är något direkt orimligt redan vid utgångspunkten. Numera vet vi att det är värre än orimligt. Allt försvinner in i kyrkokansliet. Hela den demokratiska kyrkostrukturen blir kanslistyrd. Mot detta manas inte till kamp i radiogudstjänsterna.

I inget annat land hade politikerföraktet ökat så mycket som i Sverige när perioden 1960-1985 mättes. Från 40% förakt till 70%. Nu känns också siffran 70 föråldrad. Jag avnjöt partiledardebatten och slutade titta. Har vi fått partipolitiker, som inkarnerar det rena föraktet för väljarna genom sin ovilja att föra begåvade resonemang? Jag vet inte. Jag vet inte heller om jag skulle vilja veta. Småväxta tycks de vara också. En del magra. Vad hade det sagts i det gamla romarriket om sådant folk? Vad har detta med radiogudstjänsten att göra? Det är svårt att veta. Inte heller mot partisterna manades det till kamp. Annars vore det kul. Svenska kyrkan mot Sjöstedt, Löfven eller Fridolin för att inta tala om Åkesson. Pröva hur det känns med en politisk kyrka och pröva vad som alls skulle vara möjligt när det kommer till kamp.

Nu har jag öppet redovisat trötthet inför en tröttsam radioförkunnelse och en lika tröttsam debatt i ett tv-program. Det värsta är då inte att jag är trött utan att min trötthet är en fullkomligt hälsosam reaktion. Jag är frisk. Det kan jag tacka för en tacksägelsedag. Jag får väl göra som samariern, han som inte fick gå till templet för att visa upp sig för de fina prästerna eftersom han var just samarier. Han hade inget alternativ annat än att gå tillbaka till Jesus. Detta kan jag hämta lite uppbyggelse av. Det ska ni dock inte uppfatta som ett tecken på fromhet utan precis tvärt om.