Trogen insedd sanning

Jag hade först tänkta kalla denna bloggpost "enveten" men jag blev osäker på själva ordet. Jag tror oavsett min osäkerhet att vi hamnar i samma grundhållning, den där att inte ge upp det vi håller för sant, vilket innebär att öva sig att avslöja fagert tal som lik förbannat är lögnaktigt tal. Orm och duva, alltså, för att ange den hållning Frälsaren talade om.

Den är inte misstänksam så mycket som eftertänksam. Lögnens fader går omkring och försöker luras. Det kräver en motståndshållning som är en medveten hållning. Kritisk och självkritisk om ni vill,  men kanske än mer en gemenskapshållning. Tron är gemenskap och detta hör till trons livsvillkor. Det misstänksamma blir då en saklig hållning och alls inte en neurotisk. Allt är inte som det ser ut och sägs.

Jag läser Koka björn av Mikael Niemi. Det är en på djupet vacker bok, spännande, rörande och allt vad ni vill. Prosten och Jussi är en mördare på spåren. De rör sig bland sådana som inte vill fatta, länsman till exempel, och de som inte kan fatta. Jag tror denna bok är lämplig lektyr under ett kyrkomöte.

Från utskottet berättar jag ingenting, men från min egen tankevärld kan jag meddela somligt. Jag funderar över hur den reformerta teologin kan slå igenom ett Luther-år av alla år. Jag fattar att det beror på allvarliga kristna, avgjorda. De har insupit en del från Calvin och Zwingli genom PP Waldenström, men fattat att det finns goda skäl att flytta över till Svenska kyrkan. De är dock formade i en annan andlig tradition. Denna deras reformerta kristendom är inte sakramental och känner inte den trons materialitet, som är det sakramentalas grund. När de ska bli världsliga blir de just värdsliga. Vi andra blir sakramentala. Skillnaden är avsevärd.

Det reformerta är till för de idealistiska, de som vill väl. Och de tror verkligen vad de säger, hur underligt vi än kan tycka det vara. De tror dessutom att svenska folket vill ha deras reformerta teologi. Det trodde de på 1800-talet också, när frikyrkligheten skulle göra det Svenska kyrkan misslyckats med, kristna folket. Det gick inte. De gamla bönhusen säljs som sommarstugor. Återstår dem att flytta in Svenska kyrkan - som präster, diakoner, förtroendevalda. Men det kan tydligen inte hjälpas. De är av en annan sort. Det svenskkyrkliga sitter inte i märgen. Och vad jag nu säger är egentligen inte "gör skillnad på människor" men väl "se skillnaderna och förstå dem".

Jag kan inte riktigt förstå varför vi detta Lutherår ska vara lojala med kyrkosystemet och de beslut som fattas i ett kyrkomöte, vars auktoritet ifrågasattes redan 1982, när det fattades beslut om det nya kyrkomötet. Luther var inte lojal med kyrkosystemet när frågan om hans solidaritet med Kristus och hans Kyrka ställdes rent konkret. System-folket, romerskt eller reformert, förstår att det finns en grundläggande illojalitet, upprörs och funderar inte ett ögonblick om denna kommer sig av att Kristus är Herre. Men maktens folk har alltid vetat att de som har Kristus till Herre aldrig riktigt är att lita på. Och jag menar att detta alldeles är i sin ordning.

I går var det först gudstjänstutskott, sedan gruppmöte och så lunchpaus innan kyrkomötet öppnades i Uppsala domkyrka. Lunchen var miljömärkt med precist angivande av koldioxidvärden för varje maträtt. Koldioxidekvivalent, ni vet.

Mikael Mogren predikade i gudstjänsten och det var, såvitt jag kunde förstå, en lätt och lagom neurotisk predikan för att på så vis ställa fram Nåden. Frimodig kyrkas ordförande Amilén hade nog pröjsat 3000:- för att vi i kyrkobönen därefter skulle be om frimodighet. Väl använda reklampengar och alla blev i ett slag frimodiga! Därefter kom kyrkomötesordföranden och höll ett klockrent anförande på MTD-temat. Vi var mot nazister och Svenska kyrkan behövs för människovärdets försvar.  Det positiva valdeltagandet ger oss kurage och framtidstro. "Svenska kyrkan betyder mycket för många, många." Hej och hå. Vi lever den offentliga och okomplicerade förenkling, som tenderar att bli lögnaktighet. Minst.

Antje manade oss att tänka positivt, förstod jag. Kyrkokritik var självskadebeteende, tror jag hon menade. Så kom det positiva: Tänk om valdeltagandet visar att fler bryr sig om Svenska kyrkan? "Tänk om det faktiskt är omsorg och respekt för kyrkan, dess budskap och dess arbete som gjort att valdeltagandet ökat?" Detta var tydligen hennes förnimmelse och hon får många tecken på detta nymornade intresse när hon rör sig på bokmässan eller läser tidningar. Hon tycktes förtjust vid tanken att kyrkan kan agera politiskt utanför partipolitiken. Dumt, kunde jag tänka, att vi just då fått ett tydligt partipolitiskt kyrkoval - men vem är väl jag att ha synpunkter på detta. Den Ranghögste talade men utan kardinalutstyrsel. Han kom att tala om ekumenik, resonerande och öppet och till Jesus. Han framstod i sammanhanget som avvikande. Vad han sa kommer i Svensk Pastoraltidskrift, men inte nästa nummer. Ni prenumererar väl?

Om ni undrar, tycks det slutliga valresultatet inte bli klart förrän efter mitten av oktober.... Så tycks det vara också om ni inte undrar.