Syns inte, finns inte

Kyrkokansliet har skickat ut en undersökning för att informera sig om var information om det kyrkliga livet inhämtas. Kanske är det bara kyrkoherdar som fått frågeformuläret. Jag fick det i vart fall inte och har högtidligen beslutat mig för att känna mig kränkt.

När kränktheten blev vardagshanterlig kunde jag studera en av frågorna, den om främsta informationskanal om vad som händer i Svenska kyrkan. Frekvensen skulle också anges, dagligen, veckovis, månadsvis och årsvis. Det blir mycket visdom här, inser jag.
Nu räknar jag upp alstren:
svenskakyrkan.se
Facebookgrupper
Twitter
Samverkansrum
Kyrkans Tidning
Dagen
Svensk kyrkotidning
Intranätet
Annat, nämligen

När det kom till sista alternativet gick det inte att fylla i något. Men vad saknas? Det finns tryckta informationskanaler som ger info. Svensk Pastoraltidskrift finns inte med. Inte Kyrka och Folk heller. De har också nedslag digitalt. Inte heller fanns Bloggardag som alternativ! Bloggardag återger inte sällan kyrklig information och inte helt sällan före alla andra. Jag tror vi här kan lära oss något viktigt om den kyrkanshusliga förståelsehorisonten. Det är bara somligt som finns och detta oberoende av upplaga. SPT är större än SKT, t ex. Men det låtsas vi inte om och det är fullt i enlighet med politbyråpraxis. Bara det som syns, finns. Och vi bestämmer vad som syns. Ergo!

Jag kan tänka mig att en del kyrkoherdar (för jag tror det var de som fick frågan) kan irriteras. Det tycker jag inte de ska. De ska dra lärdom av hur det går till och fatta att det där med minspel som maktspel bara är ytan på de underliggande strömningarna. Den härskande klassen i det kyrkliga vet precis vad den vill och inreder verkligheten därefter. Återstår endast ett: beskriva den verkliga verkligheten och sätta ljus på skuggtillvaron. Det går sannerligen inte så till som kyrkokansliet i Uppsala tänker och konstruerar. Hegel skulle sagt att en kyrkas upplösning visar sig just så. Och detta ideologiska seende bär inte framtid med sig. Detta är nu så brutalt uttryckt av mig att det skulle kunna komma att tolkas som ett påstående att det inte är besök på bokmässan eller tidningsläsning som ger besked om Svenska kyrkans ställning i folklivet.

Att t ex tidningen Östra Småland inte nämns i undersökningen kan också noteras. Kyrkans Tidning, Dagen, Östra Småland, Nya Wermlandstidningen, Västmanlands Läns Tidning samt Sydöstran var de tidningar som hade mest material (debatt och nyheter) inför kyrkovalet.

Nu kanske någon svarat att han/hon läser Svensk Kyrkotidning dagligen. Då torde det vara tid för tillsyn. Medicinsk. Kanske ingen dagligen heller läser kyrkligdokumentation.nu (som inte heller särskilt nämndes) men årsvis utan tvekan och somliga månadsvis och veckovis. Där finns ju adekvata dokument om livet i det svenskkyrkliga.

På vilket sätt de tillfrågade själva deltar i dialogen kunde dock besvaras med ordet "blogg". Det tog jag som ett erkännande av Bloggardags vidsynta dialogpolicy. Den ska vi fördjupa oss i nu!

Jag fick i en kommentar något som jag uppfattar vara en admonition. Jag hade inte hört efter tillräckligt på vad som sades i radiogudstjänsten i söndags. Predikanten från Ålidshemkyrkan hade verkligen sagt mycket om Jesus. Jag lyssnade igen i går kväll. Jag hörde, förlåt en äldre herre, en ypperlig utläggning av MTD-religionen med betoningen på M-et. Och jag ser detsamma i sammanfattningen på Sveriges radios hemsida. Men fortfarande hörde jag inte särskilt mycket om vad Jesus gjort. Ingenting, faktiskt.
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/962959?programid=945

Djävulen bor i detaljerna och det kan bero på detta att jag inte ser eller hör Frälsaren just där. Det kan också bero på att avgjorda kristna så gärna vill få andra att avgöra sig att de lägger orden därefter. Och mitt dilemma blir då, att jag alls inte vill vara en avgjord kristen. Jag vill vara en omvänd människa. Men jag hörde faktiskt inte i predikan allt det där som påstods vara sagt. Fanns det där eller inte?

Så fick Krister Stendahl kritik för sin kritik i bloggkommentaren också. Förkunnaren har hette det i polemik mot Stendahl inte ansvarig för vad åhöraren hör. Denna kritik uppskattar jag, för jag tror kommentatorn har rätt och Stendahl fel, men det är inte möjligt för mig att säga för då kommer jag att misstänkliggöras för att vara vit man eller vad det kan vara. Åldrad, kanske. Nu är läget ett annat. Och jag kan ställa en fråga jag burit på länge: Har inte professor Krister Stendahl klarat sig undan kritiska frågor alltför länge? Var han så märkvärdig som alla säger och så insiktsfull eller var han ungefär som vi andra? Fast ibland lite bättre. Han kunde själv vara förvånad över att han fick applåder för rätt enkla prestationer, tror jag. Men när jag ändå undrar: Skrev inte Brita Stendahl en rejält dålig avhandling? Så frågar akademiker. Finns det något svar? Sannolikt. Vill någon svara? Sannolikt inte. Här möter en variation på temat "syns inte, finns inte".