Den kyrkliga demokratins trygghetssystem

Ni vet den frikyrkliga församlingsprincipens fundament när det handlar om styrning: medlemskontroll. Det går inte att ta in folk som fritt får rösta och bestämma. Det måste finnas system för att bli av med medlemmar som avviker, en Sven Lidman eller någon annan lika. Regelsystemet kan vara mer eller mindre hårt, efterlevnaden av detta system likaså. Den risk frikyrkoförsamlingen hade att hantera var uppenbar. Det handlade om identiteten och den egna överlevnaden.

Svenska kyrkans system var ett annat. Det ställdes inga bekännelsekrav. Ingen kördes ut - för ingen kunde köras ut. Det var det folkomspännande draget som blivit tvång. Det dröjde med religionsfrihet i Sverige som ni vet. Efter oss kom bara Spanien och Grekland med lagstiftad religionsfrihet ! Vi ståtar med en religionsfrihetslag från 1951. Att den togs bort 2000 är en teknikalitet. Medlemskap i Svenska kyrkan var mer än en självklarhet. De frikyrkliga ryste inför ett sådant kyrkosystem där församlingsgränsen gick vid stadens dike och var en geografisk enhet och just inte en församling, människor som församlats.

Medlemmarna hade, när de blivit myndiga, rösträtt. Den utövades i församlingens gemenskap genom kyrkstämman. Den hölls efter slutad gudstjänst för det fanns en förbindelse mellan gudstjänst och beslutsfattande. Församlingsstyrelselagen från år 1930 ändrade en del av denna traditionella ordning. Detta är den handling som leder till partipolitisering. Men valen var val till det lokala och kunde till nöds förklaras med att saken gällde världsliga ting, beslut om pengar och egendom. Det religiösa hade prästen hand om. alltså kunde det funderas i termer att avskaffa kyrkofullmäktige och lägga frågorna under kommunfullmäktige. Att någon instans skulle bestämma Kyrkans lära var inte aktuellt. Den var ju som den var, århundrade efter århundrade. Reformationen gav ingen ny lära, den återförde Kyrkan till den apostoliska läran, det var själva poängen. Det evangeliska var det apostoliska och därmed det katolska.

Då och då, minst vart femte år, inkallades kyrkomötet. Prästerna valde sina ombud och lekfolket sina. De var inte valda i direktval. På stiftsnivån fanns den statliga myndigheten domkapitlet. Först på 1960-talet behövdes något organ för det som kallades "det frivilliga församlingsarbetet" oh det blev (med start i Växjö stift) stiftstingen. På stiftsbyrån fanns en präst eller två, några konsulenter och en vaktmästare för utskick. Det var stiftsarbetet. Till stiftstinget valdes det indirekt, dvs på folkrörelsevis. Medlemmarna visste föga om detta men några kunde uppskatta vad stiftet började leverera och mer alerta präster beställde ljudband och diabilder från byrån samt skickade folk på kurser för söndagsskollärare och förtroendevalda.

Trygghetssystemet var hela tiden att ingen egentligen röstade om läran. Styrkan låg i systemet att vid oenighet så övertygade man varandra med goda argument. Så hade Gottfrid Billing beskrivit det kyrkliga systemet. Inget organ kunde heller stiga fram med anspråket att fastställa Kyrkans lära. Det kunde i kyrkomötet fattas beslut om Kyrkans böcker som sedan fastställdes av - regeringen. Genom den indirekta demokratin skyddades det kyrkliga styrsystemet mot dem som kunde ha intresse för ett övertagande av en ideologisk apparat. Det måste finnas, så var tanken, ett skydd av detta slag för en kyrka som inte har medlemskrav när det handlar om bekännelsen.

Vad händer då när dessa spärrar tas bort, kyrkomötet tillskansar sig rätten att fastställa Kyrkans lära och alla får rösta i kyrkomötesvalet och det inte finns kvalifikationskrav för röstande eller för dem man röstar på (utöver det rätt allmänna att man ska vara medlem och döpt)? Inget konfirmationskrav. Svaret som händer är i all enkelhet att vad som helst kan hända. Utom kristendom, kanske. Det värsta som kan hända är att det målas religiös fernissa över de dagsaktuella politiska frågeställningarna eller de allmänt välvilliga parollerna ("fred, fruntimmer och förgiftning") och det som är värre än värst blir då att folk tror att just detta är kristendom. Det är det inte.

I grunden är det system vi har i det kyrkliga för styrande ett orimligt system. Alla som röstade i kyrkovalet borde inte ha röstat. De borde ha börjat med att gå i kyrkan för att förstå vad det är de skulle rösta om. I grunden måste det finnas en koppling mellan gudstjänsten och ansvarstagande i och för Svenska kyrkan. Annars kan det bli både hursomhelst och vadsomhelst.