Vi kan inte nöja oss med mindre

Arbetet med ny kyrkohandbok har kantats av glada inlägg. Det senaste skulle jag gärna vilja länka till men fattar inte riktigt hur jag ska göra det. Det finns på Facebook och Gustav Natt och Dags tidslinje. Antje har själv stått för texten. Kolla själva. Och fundera. Vad händer i en process där det kritiska blir lustigt och underhållande? Är saken redan förlorad i den meningen att ett beslut kan klubbas igenom men receptionsprocessen är förlorad och därmed egentligen hela saken? 1811 års kyrkohandbok höll i sju år. Och då var tempot lägre under 1800-talet (om man inte räknar Napoleons krig förstås). Hur lång tid år 1811 motsvaras i tid år 2018?

Vi har det som blivit en klassiker.
https://www.youtube.com/watch?v=ooCebjkyk7A
När den grova driften, med intressanta undertoner, slår igenom så här och förslaget sedan visar sig vara svagt, vart tar allt vägen?

Ett svagt förslag? Reservationernas antal är betydande. Majoriteten av reservanterna återfinns inte heller i 2018 års kyrkomöte, kan kalenderbitarna notera. Läronämnden köper att Gud omtalas både som fader och moder. Detta har biskoparna med entourage kommit fram till "står i överensstämmelse såväl med Bibeln som med Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. Kan ni inte vid någon lämplig tidpunkt på dyngnet ringa stiftets biskop och be om ett bibelord som säger just detta. Tala om att ni är bekymrade och inte kan somna eller sova och att ni därför just då måste ringa. Kunde Martin Luther få störa biktfadern Staupitz, kan väl ni få fråga om vad som är sant för att få frid och ro och kunna sova gott.

Själv ringer jag inte. Att tala om Gud "som en moder" är bibliskt och riktigt. Men där slutar det som bibliskt kan sägas. Jesus har uppenbarat Fadern! Ni får läsa Credo av Folke T Olofsson!

Den som på dagtid vill kontrollera om kyrkomusikern på plats (det finns oftast en kyrkomusiker nära dig!) är upprörd över sättet att hantera musikfrågorna, kan väl helt enkelt fråga. Eller nöja sig med att läsa Mika Lidén i Torsdagsdepressionen denna torsdag.
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/gad-forbarme-sig-over-vi

Vill någon diskutera kvaliteten på handboksarbetet ska ni dock inte ringa mig. Jag har i en reservation markerat. Jag menar att kyrkohandboken inte håller tillräcklig kvalitet. För detta mitt konstaterande ska jag misstänkas lystet skriva mig fri, för att i en fjärran framtid hamna i en fotnot i en lärd liturgivetenskaplig avhandling.

Jag antar att jag inte kommer att höra en präst inleda en gudstjänst "I Guds, den treeniges namn". Sådana präster brukar jag inte hålla mig till. I reservationen påpekas, att en sådan formulering kräver hög dogmatisk medvetenhet. Och vad som är detta besynnerliga "jag" i reservationerna kan man fundera över. Det kan vara jag som är reservanten, och är så, men någonstans bland skuggorna står Berth! Han fick ju inte reservera sig eftersom han nödgats flyga till Washington. Han omfattar ändå inte det den nya kyrkohandboken står för.

Alla betänkandena läggs ut på
https://www.svenskakyrkan.se/kyrkomotet/arenden-till-kyrkomotet-2017
Det är här man botaniserar.
Jag kan inte se att gudstjänstutskottets betänkande lagts ut ännu. Det skulle ha skett i går (och jag kollade min app nyss). Men betänkandet är värt att läsa utan sammanbrott. Själv funderar jag över kyrkofadern Athanasius och hans kamp mot arianerna. Är vi inte i en sådan kristologisk strid där det är en kristen plikt att frånkänna arianerna kyrklig legitimitet, hur högt upp i kyrkoapparatens gremier de än sitter? Jag tänkte konsultera John Henry Newman från Oxford i ärendet. Hans bok håller än och det var Rowan Williams själv som såg till att den skulle komma i ny upplaga. The Arians of the Fourth Century, Gracewing 2001. Som ni förstår är detta Millenniumversionen av Newmans skrifter, volym IV.

I går fick jag förresten ett auktoritativt besked: Djävulen älskar biskopar. Glöm inte denna insikt nästa gång ni ser en leende biskop. Djävulen älskar biskopar. Också de som sitter i Läronämnden.

Jag vet inte hur djävulen har det med kyrkoherdar. I Härrydaposten läser jag om en intolerant kyrkoherde. Han redovisar tarmluddsläget och drömmer om en hbtq-satsning, för hbtq är inte en trend utan "en utveckling". Säg vad ni vill, men med Härrydaposten ges inblickar i det klerikala, till och med i det klerikala tarmluddet. Men besked om det diaboliska ges inte. Jag får fortsätta slita med frågan.