Församling och präst

Fortfarande får ni inga nyheter från gudstjänstutskottet bortsett från detta, att det nu är jag som sitter som ledamot i utskottet. Ordinarie Berth for sin väg. Så där sitter jag och kan rösta och vid behov reservera mig. Det är alltså en grundläggande skillnad på människor, nämligen ordinarie och ersättare. Alla är medvetna om själva kvalitetsskillnaden. Samtidigt talas om behovet av tillit, men den ordning vi har för beslutsfattande i utskott eliminerar all tillit. Vad som än sägs gäller ett: Gör skillnad på människor. Och tillhör man en stor partipolitisk grupp, kan de andra ses ner på. Detta är inbyggt i systemet och vi är i kyrkomötessammanhang långt ifrån den seminariekultur där resonemang prövas.
Jag ville mest att ni ska veta. Men jag läcker inget från gudstjänstutskottet, förstås.

Utskottsarbete ger en ersättare rika tillfällen till stimulerande reflektioner. Jag tänker, självfallet helt fritt från utskottsarbetet, över församling och präst. Kanske är det jag funderar kring bara fria fantasier, men något ska man fördriva utskottstiden med.

En typ av präster tror jag mig kunna identifiera. De är inte sällan själva prästbarn och i den meningen fjärrstyrda. Annars kan de ha bakgrund i något samfund eller någon rörelse vars främsta kännetecken är att folk till sist inte vill ha med dem att göra. Då flyttar funktionärerna över och blir präster i Svenska kyrkan. Folket kommer liksom inte undan dem. Allra minst ifall det handlar om partianslutna präster! Då talar de frejdigt för - folket! Och jag blir misstänksam.

Präster av denna typ är måna om folket. Speciellt måna är de om dem som bara kommer en enda gång. De fungerar entusiastiskt som facilitörer. Allt ska vara enkelt. Ingenting ska stöta eller utmana. Hållningen är vid närmare beaktande fördomsfull. Folk är egentligen inga dumskallar, inga filosofer heller utan som folk är mest. Men prästens roll blir i sammanhanget betydande.

Prästen blir en slags hovmästare, som ska ge kunden bekräftelse och värde för pengarna. Den här sortens präster vill ha enkla gudstjänstordningar och talar om låga trösklar, rymd och vidd. När folk går och artigt säger tack vid kyrkporten, blir dessa präster glada. De uppfattar sig då som lyckosamma i sin prästgärning. De har talat moralistiskt, terapeutiskt och deistiskt, så varför skulle folket inte vara förnöjt? Man må dock notera, att dessa präster är medvetna om att det kommer fler människor till de kyrkliga handlingarna (dop, konfirmation, vigsel och begravning) än till de vanliga gudstjänsterna. 5 miljoner mot 4, brukar man säga. Detta numeriska och i betydande utsträckning ekonomiska faktum styr dem. De kyrkliga handlingarna blir prästens och i någon mån, men kanske mindre, arbetslagets handlingar, men självfallet just lönearbetets förutsättning!

En annan typ av präster bygger församling. De förkunnar evangeliet för att dra människor in i ett storslaget sammanhang. Dessa människor vill de ska ta emot tron och vara som trons bärare framåt. Prästen är viktig för några sysslor som oundgängligen behövs; förvalta Ordet och sakramenten. Men prästen är inte den centrala person som allt byggs upp kring. Präster kommer och går, församlingen består och det är som det ska vara, att Jesus blir större och prästen mindre, dvs får allt mindre betydelse efterhand.

En sådan församling ser sig ha en uppgift i lokalsamhället. Det är grannar, vänner, släktingar och bekantingar som kommer till de kyrkliga handlingarna och de relaterar till det gudstjänstfirande folket. Finns det en levande församling av brokigt slag kan det om den sanningsenligt sägas vad kyrkofadern Tertullianus sa: "Vi är överallt." Det förändrar prästens uppgifter och integrerar på ett helt annat sätt de kyrkliga handlingarna i folkets liv. En levande församling återställer många proportioner. Prästens först och främst.

Så tänkte jag där jag i går satt och filosoferade. Eller var det teologiserade jag gjorde?
I går förstod jag f ö att Modéus II gärna såge att Bloggardag upphörde. Det skulle göra livet enklare, tror jag han menade. För honom eller för mig?