Förstån I då intet, ären I förstockade?

Jag funderar denna stillsamma söndagsmorgon över hur litet vi förstår.

MTD-religionen ställer frågan till allmänheten i ett val "Vad vill du att kyrkan ska göra?" Detta kan en kyrkokristen ironisera över, för Kyrkan borde ha pejl på vilken missionen (uppdraget) är. Men då har vi inget fattat. MTD-religionen frågar efter allmänhetens vilja med väl så stort allvar som en kyrkokristen söker Guds genom gudstjänst (förkunnelse), bibelläsning och bön. Om Gud för en kyrkokristen då ter sig tyst och avlägsen, vet alla att så kan det vara och det är bara att vänta. I sinom tid svarar Gud. I hans egen tid och hans egen takt. Men om MTD-religionen inte får svar från avnämarna, är allt kört. Det neurotiska "vad vill du kyrkan ska göra" uttrycker just MTD-religionens väsende. När MTD-systemet faller samman, som en gång i romarriket, vill det till att det finns en livskraftig och praktiserad kristen tro, som vet att svara på Kyrkans egna frågor i trygg visshet att dessa frågor på djupet är de mänskliga.

Naturligtvis både kan och ska vi polemisera mot kyrkohandboksförslaget. Men samtidigt måste vi fatta, att det är ett utomordentligt förslag och passar MTD-religionen som hand i hanske. Jag antar att det betyder en väldigt avslappnad hållning till den nya kyrkohandboken. Kul för dom som tycker att den är kul, men föga ska det angå oss andra. Eller vill översåtarna pressa in levande och praktiserad kyrkokristendom inom ett par pärmar och uppträda med tvång i tros-frågor? Det får de gärna. Men bara så länge de medges detta utrymme. Varför ska en kyrkokristen välja synkretismens väg när det finns alternativ? Och varför ska den som är evangelisk katolik i Svenska kyrkan (därför att Svenska kyrkan tidigare ville se sig som den självklara kristna församlingen i Sverige) låta sig hunsas av de reformerta och berövas sitt eget andliga arv genom en uschlig kyrkohandbok, som inte ens förankrats brett? Det var sällsport dumt att stänga somligt folk ute från handboksarbetet. Det är just sådant som slår tillbaka. Tid att gestalta alternativen, alltså.

Vad bör göras? Den Stora Rorsmannen sa: "Det är rätt att göra uppror!" Naturligtvis är det så för den som inte går med på att Herren och Frälsaren förvandlas till staffage. Det är många som viftar finger och gör sig märkvärdiga, men det beror bara på att vi låter dem göra det. När vi säger vårt "basta" - vad ska de göra då? Vapen har de inga. Ska de börja jaga präster? Tja, det finns goda medkristna som i så fall worldwide vill komma oss till hjälp. Vi som närmast är att betrakta som athanasianer faller inte undan för arianerna den här gången heller. Och den gången hade de tillgång till kejsarmakten!
Sug på den. 

Självfallet  uppskattar jag Gösta Tingström, prästen som åker till domkyrkorna för att under två timmar under två dagar/styck vandra runt dem. Så vill han förändra Svenska kyrkan. Varv efter varv går han och så far han vidare för att gå varv efter varv kring nästa domkyrka. Media hakar på. Tingström vill ändra på Svenska kyrkan. Kyrkan bör till exempel marknadsföra möjligheten för alla att kommunicera med de döda. Det kallar jag kundfokus även om jag fattade Kyrkans uppgift vara en annan, nämligen den att marknadsföra möjligheten för alla att kommunicera med Den Levande. Tingström vill inspirera kyrkan att utgå från kunden. För egen del ville jag hellre utgå från Producenten, Fadern och Sonen och den Helige Ande. Men vad förstår väl jag, gamla fnask, som farmor sa.

Fast ett fattar jag. Det är skillnad på MTD och kristen tro. Det ska sägas helt sakligt en söndag som denna. Jag kan säga det genom att citera mig själv för att ge märg åt konversationen:

- Man kan säga ”min Herre och min Gud”. Men att ta bort ”Herre” och ersätta det med ”Gud” är en undanglidning. Det finns en allmän tendens att försöka sandpappra och hyvla ner det som är kristendom. Men korset var varken hyvlat eller sandpapprat. Så föll mina ord när Pontus Håkansson, Kyrkans Tidning, i fredags ringde för att spörja om mina insikter om kyrkohandboken. Säg vad ni vill, men jag ska inte beskyllas för annat än att gärna kasta några pärlor.

I går firade jag födelsedag i all stillhet efter lagens bud. Jag önskades i en kommentar frihet från bitterhet över förlorad kyrkomötesplats. Det var vänligt tänkt och fel. Mitt liv beror inte på en sådan plats. Tvärtom kan en sådan plats ha inneburit en inskränkning av mitt liv. Men det ska alla ha klart för sig, att jag är den sista länken i "kyrkomötet" till Det Allmänna Kyrkomötet, som avlöste ståndsriksdagen. Jag var invald som präst och är nu den siste prästen i det nuvarande kyrkomötet som detta kan sägas om. Jag reserverade mig mot den nya kyrkomöteskonstruktionen, den som förstärkte statskyrkosystemet och infördes 1983. Det var byggt som en kongress. Efter mig kommer ett dyrbart möte, som  kommer att fungera som utbyggd/förstärkt religionskongress. Den styrs uppifrån genom utbildning. Max Weber gläds i sin himmel. Så utövas makt från ett kansli över de valda. Och ombuden förväntas inte lägga märke till att de dompteras. Jag ser.