Änglaelände

Inför Mikaelidagen fanns en Eftertanke att läsa. Före! I torsdagspublikationen. Maria Ottensten, som ska betraktas som fin, tror jag, för hon är kontraktsprost hade plitat ner vad hon tror och inte tror om änglar. Det gav en nyttig inblick. Jag kursiverar delar av hennes text så att alla kan förstå.

Någon magisk änglamakt verkar inte vara i sikte. Istället får vi leta efter änglalika människor som förmår bekämpa ondska och stå för fred, godhet och hopp, också när det är farligt. Tanken på skyddsänglar är lockande, och vi är nog många som vill tro på dem.

Änglar är oftast osynliga väsen. De letar efter oss, leder oss på vägen. Det är en sak. Men själva finessen för skribenten är en liten vridning. Inte änglar utan änglalika människor. Må vara att det finns prydnadsänglar, lockande och vackra.
Men som teolog med behov av reda i trosföreställningarna vet jag inte riktigt om jag egentligen tror på änglar.

Vad tror hon på då och varför? Änglar möter Skriften igenom. Tobits bok är en muntration. Uppenbarelsebokens änglar betydligt allvarligare. Maria fick änglabesök. Apotlagärningarna rymmer också en del roligt om änglar. Exempelvis. Luther var biblisk och bad på ett sätt som avslöjar honom. Han trodde på änglar och bad om änglars beskydd. Kontraktsprosten Ottensten inte: Gud, tror jag på, och Jesus och den heliga Anden. 

Detta är en förunderligt trinitetsteologi: Gud - Jesus - Anden. Kyrkan tror på Fadern och Sonen och Anden för sådan är Gud. Det Ottensten tror, tror inte Kyrkan heller om Gud. Rätt illavarslande för dem som utsätts för hennes förkunnelse i Svenska kyrkan.
Men änglar, någon slags väsen mellan himmel och jord, som klättrar upp och ner på stegar, som i berättelsen om Jakob ur söndagens gammaltestamentliga text? Väsen som springer med bud mellan Gud och människa? Jag vet inte.

Denna ovetskap inför just Mikaelidagen med dess texter i evangelieboken (Svenska kyrkans!) hindrar henne inte att be att Guds änglar ska omsluta oss när vägen är farlig och hon vill gärna ha en kraftfull, gudomlig drömgestalt som skulle kunna bekämpa ondskan och bringa ordning och fred i världspolitiken – ja tack!

Men någon sådan magisk änglamakt verkar inte vara i sikte. Alltså tycker hon att vi kanske ska koncentrera oss på att leta efter och eftersträva likhet med – snarare än att fundera så mycket på om det finns några övernaturliga änglaväsen. Lägg märke till ordet "kanske". Och så landar det hela i vår vän Desmond Tutu, en "favoritmänniskoängel".

Förr i världen hade en eftertanke av detta slag polemiserats emot därför att den varit en avkortning/omvandling av evangeliet. Det är det eftersom undervisningen inte är bibelenlig. Men det är poänglöst att poängtera! MTD-religionen är inte kristen och det är den som utläggs. Ni märker både det moralistiska och det terapeutiska och upptäcker deismen i en postkristen kultur: Hon tror på Gud, Jesus och Anden.

Somliga som ser denna andra religion i Svenska kyrkan tror att detta är vad Svenska kyrkan bekänner och ger upp. Men bekännelsen är betydligt tydligare än så och den kan vi stå för när andra inte gör det. Det är väl bara att förklara att vi inte låter oss kommenderas av några som inte i rimlig mening delar Kyrkans tro? Det är rätt att göra uppror, med andra ord. Så kan den tänka som genom bibelläsning vet något om änglar . Och motsättningarna spricker upp. På punkt efter punkt. De hör på något sätt samman.

Vad kan en kyrkokristen, som inte vill förneka det uppenbara, göra? Alternativen är i grova drag tre.
1. Ge upp. Det betyder antingen att ge upp kristen tro totalt eller ägna sig år kristen privatreligiositet, vilket är en egenkonstruktion utan hållfasthet.
2. Ge sig av. Andra kyrkor står beredda att ta emot med mer eller mindre snabbt välkomnande.
3. Ge sig in. Det är den mödosamma vägen, motståndets väg. Den kan de gå som är beredda att tala mot ett kyrkosystem som blivit något utöver eller bortom kyrkokristendom och förklara sig själv stå fast vid vadSvenska kyrkan egentligen är och som hon framträdde då vi döptes, konfirmerades och eventuellt prästvigdes. Vi är inte lojala med kyrkosystemet därför att vi är solidariska med Svenska kyrkan. Den som inser detta, sätter fart på speleverket.

Nu finns ett änglaelände att stampa av i och en Bloggardag, som i går gav mer reflektionsmaterial.
Detta är skrivet i sak. Motsättningarna är sakmotsättningar, inte personliga. Nu hade Antje och jag inte träffats på hela sommaren. Jag frågade om hon saknat mig. Det hade hon inte.