Splittra splittrarna!

I går eftermiddag såg jag reformationsceremonin från Rikshelgedomen. Någon fäskalle hade fått för sig att Stefan Löfven skulle lägga ut sig. Eftersom jag i går morse läste ut Eirik Veums bok Det svenska sveket, var jag medveten om vilken låg klass statsministern i norska ögon höll under tiden 1940-1945. Nu blev det fagrare tal, typiskt för en religion som inte gör åtskillnad på regementena utan blandar och ger. MTD-religionen förvaltas av stat och kyrka i skön förening. Häpndsväckande för en man i min generation.

Tranströmer, förstås. Och så är "kyrkan" en glänta där vi får hämta kraft. Vi skulle tydligen stärkas av de 500 åren. Så blir det när man inte talar om kristen tro, för då är det 2000 år och mer som gäller.  Det vet den som med Jesus ber Psaltaren. Vi ska mötas i ljus och hopp, fick sttasministern ur sig. Vad betyder det om det ska vara något mer än det vi gammalkyrkliga kallar "kärringatrölst"? Vad är det som sakligt motiverar ett hopp?

Stefan Löfven talade om den kraft som skapas av gemenskap. Det brukar väl heta så i de partiexpeditionsformulerade 1 maj-talen. Jag hörde Michanek 1 maj 1968 i Lund och förstod hur katastrofalt sådant tal kan vara. Kyrkan räknar med en kraft som skapas av något mycket mer än gemenskap. Kunde ingen säga det till Stefan och innan han kommit på själva hemligheten, behöver han inte orda om sådant han inte har någon egentlig personlig kunskap om. Detat skriver jag mest för att jag är mån om statsministerämbetet. Jag har ju, må vara en kortare tid, uppburit detta ämbete i betydligt värre utsatt läge, om man så säger.

Stefan hävdade att ingen utveckling är "ödesbestämd". Är den inte det när allt kommer till allt? Vem leder vattenströmmar och tidens strömmar och vem håller just världens öde i sin hand? Utmanas inte vi att spela med i Guds plan och på det viset, på sitt sätt oegentligt, styra vårt öde? Eller motsatsen. Det djupaste behovet av samverkan och gemenskap var väl ett tal som variation på temat. Och så hette det "vi skäms inte för evangeliet"!

Jag skriver alldeles i klatrtext:
JAG HAR TRÖTTNAT PÅ DEN SEKULARISERADE "KRISTENDOM" SOM INGET ANNAT ÄR ÄN MTD-RELIGION OCH JAG KRÄVER ATT KYRKOLEDNINGEN SKA STÅ FAST VID SINA STORA OCH HELIGA LÖFTEN ATT FÖRKUNNA KRISTUS OCH INTE ERBJUDA EN PLATTFORM FÖR RELIGIÖST SKITPRAT.

Jga menar också att politiker inte ska träda upp i Kyrkans gudstjänster för att tala. Då ska de sitta ner och lyssna till lag och evangelium för att på så sätt rusta sig för sina viktiga uppgiter. Kommunalpolitiker och statsministrar lika. Jag tänker att politiker inte ska sitta längst fram vid gudstjänsterna heller. De ska sitta med det folk som väljer.

Gud är god. Det var då för väl att jag inte på egen bekostnad åkte till Uppsala. Av goda makter underbart bevarad. Men jag medger att den tilltagande statskyrkligheten gör mig, jag har lärt mig, uppbragt.

Jag kan fortsätta på den inslagna vägen och hävda att vi måste splittra splittrarna. Alldeles konkret är några av oss, som vet vem Jesus är och vad han gjort, oense i en fråga som riksdagen fattade beslut om 1958, fast kyrkomötet och biskoparna röstat nej året innan. Den frågan har tillåts splittra. Hur kommer sig det? Hur kan lärjungar splittras på en sådan fråga? Då ställs inte frågan till den år 1958 nya minoriteten. Det var majoriteten som bestämde sig för splittring. Och denna majoritet är en osalig blandning av skiftande intressen. De som bekänner sig till Jesus i denna majoritet är en klar minoritet. Splittra bort dom som inte talar om Herren, om Hans Kyrka och om det av Honom instiftade ämbetet. Då bir det få kvar. Splittrarna har splittrats. Det vore inte en dag för tidigt.

Men är det inte minoriteten som splittrar? Nej, Arios/Arius splittrade och med honom en överväldigande majoritet med politisk och ekonomisk makt. Athanasios och hans gäng utgjorde en försvinnande liten minoritet, men det var denna minoritet som var Kyrkan och bevarade apostolisk tro. När en kyrka växlar in på främmande spår, består denna ordning i oordningen, dvs det finns en spillra av Kyrkans tro som några bär. Det går att alldeles sakligt känna igen heresierna. De känns först och främst igen på att orden är fromsinta, men föga sägs om Jesus som Herren. Splittra splittrarna hur väl uppklädda de än är. Kolla deras tro med hjälp av det lackmustest kristologin är.

Detta betyder också att utan darr på manschetten göra anspråk på sin självklara plats i kyrkolivet. De rätttroende av den där nya modellen, m/58, har inga försteg. De har spelat ett taskspel. Det bör avslöjas. Splittra splittrarna och slå vakt om de kyrkligt samlande.

Gick budskapet fram?