I tiden

Min folkskollärare Nils Rubin var demokrat och drillade oss i årkurs 5 och 6 i foklskolan i parlamentarismens grunder, den som innefattar folkrörelser, folkrörelsepartier, tidningsläsning, debatter. Beslut skulle växa fram underifrån. Erlander, Hedlund och Ohlin för att inte tala om Jarl Hjalmarsson och Hilding Hagberg var folkkära i den mening man kunde vara detta kring år 1960, svartvit tv och svartvit verklighetsförståelse. När all detta vittrade kom den demokratins kris man skrivit böcker och artiklar om hela efterkrigstiden. Politik handlade om yrkesval mer än om förtroende och PR-byråer, konsulter, kommunikatörer och lobbyister hade fullt sjå.

När Håkan Juholt intervjuades var detta den angelägenget han ville lyfta fram. Då får han skäll av miljöpartistministern Alice Bah Kunke från Horda i Rydaholms församling, en dam som redovisat en omsorgsfull karriärplanering. Som ambasadör skulle han föra fram den korrekta Sverige-bilden, kunde man förstå. Det kan noig Håkan Juholt nog inte riktigt förstå. Han är för mycket social demokjrat för det. På så vis hör han samman med den gamla skolan.

Kunde det finnas ett särskilt ansvar att nu diskutera demokratins grundfrågor? Till dem hör också frågan om demokratins gränser. Allt kan man inte fatta majoritetsbeslut om och förresten är det skillnad på demokrati och majoritetsdiktatur. I det demokratiska systemet fattas beslut, men när beslutet är fattat är det minoriteten som måste få uppmärksamhet och känna delaktighet. Det vanligaste är, tror jag, att det som kallas demokratiska beslut egentligen är beslut av en majoritet som är nöjd med att utöva majoritetsdiktatur och därmed i grunden är ointresserad av det öppna samtal, som är demokratins grundval.

Vad betyder det då när målsättningen är at bygga sig en öppen demokratisk modern folkkyrka? Det är svårt att veta. Öppen kan innebära att allt som har med bekännelse och Kyrkans egen identitet att göra tonas ner. Kyrkan blir ett allmänt rum och det är liksom inte allmänkyrkligt.

Demokratisk betyder i Svenska kyrkan att läroansvaret fastställs av kyrkomötet (det förnekas och det talas om en läronämnd, men den är en nämnd...). Detta är en nyhet från 1982. Tidigare tänkte sig Svenska kyrkan att läran inte skulle fastställas utan förvaltas för vad kristen tro var, visste man. Det är rätt märkligt att samtidigt som kyrkosystemet partipolitiseras på alla nivåer, tar sig en kongress på sig en ny uppgift, den att fastställa lära. Kyrkokongress? Ja, det blev formen och den har vi kvar. Ett kyrkomöte måste i grudnen vara något annat öän en kongress för på kongressen är det medlemmarnas mening som ska fram. I ett kyrkomöte är det Kyrkans samlade erfarenhet som förvaltas. Och det är i grunden en uppgift för dem som avlagt löften om att förvalta just läran.

Modern kan betyda vad som helst. I alla tider finns det modernitet och kyrkoherde Berglund i Sövde talade om "den moderna människan av idag". Som markör innebär ordet "modern", att det är vi som bestämmer och inreder sammanhanget som vi, dvs den politiska majoriteten, vill ha det. En modern kyrka får svårt att hantera allt annat än just moderniteten och ska det vara en modern Kyrka måste det som är Kyrkans samlade erfarenhet, helgonen, martyrerna och alla de där, falla. Deär ju i samida mening inte moderna.

Folkkyrka kan betyda vad som helst men besked har på Bloggardag lämnats i en kommentar att i folkkyrkan bestämmer ombuden som röstats fram. Vi ser problemet. Kyrkan är Herrens och just detta är en omständighet som alltså inte kunde uttryckas. Då har folkkyrkan problem att vara - Kyrka. Begreppet "folkkyrka" kan missbrukas till vad som helst. I den moderna version vi har fått, betyder det en kyrka med partipolitiserad struktur kan man tänka om man läst avhandlingen Folk & Kyrka. Den kom redan 1986. Då hade somliga nästan tjugo år tidigare läst Ragnar Ekströms avhandling Gudsfolk och folkkyrka. Jag hörde till somliga.

Det blev nästan en föreläsning denna måndagsmorgon. Det beror på att min insats som pratare denna dag tidigarelagts. Jag värmer upp.