Det kyrkliga förfallet

Där "separatismen slagit djupare rötter; där blir brytningen med kyrkan och dess ordningar fullständig, där har man icke annat än förakt öfrigt för kyrkans ämbete och verksamhet, där uppenbarar sig ohöljd den subjektivism, som är separatismens innersta väsende och som i längden - det visar historiens erfarenhet - utvecklar sig till religiös likgiltighet och ytlig rationalism." (34)

Med få undantag bedrivs dock kristendomsundervisningen "värdigt och med trohet mot bekännelsen". En liten markering i denna tid görs dock: "Naturligtvis är därmed icke sagdt, att den alltid uppbäres af det nit och den visdom, som endast kristlig erfarenhet föder." Riktigt vad följande mening ska betyda, är inte omedelbart tillgängligt: "I fråga om undervisningen i kristendom gifves i allmänhet företräde åt de kvinnliga lärarna:" (35)

Så kommer vi till mediefrågorna. "Ja, för en stor del af vårt folk utgöra, kan man säga, tidningarna den hufvudsakliga, den så godt som enda själafödan." Det kunde vara gott om tidningarna bidrog till god folkuppfostra. "Men det är hjärtskärande att tänka på den förfärliga skada de vålla, när de - och detta är ju så ofta fallet - verka i en kristendomsfientlig tidsandas tjänst." Allmänheten köper okritiskt tidningar. "Ock så kan det inträffa, att kyrkvänliga, till och med gudsfruktiga personer kunna prenumerera på kyrkfientliga tidningar. Hvad som särskildt är att beklaga i fråga om tidningspressens inflytadne - och här faller en skuld på den politiskt konservativa pressen likaväl som på den liberala och radikala - det är den partifanatism och därmed följande hatfullhet och bitterhet i sinnena, som den uppammar och som verkat förstörande på folkfriden och endräkten." (35)

Till eländet hör förstås bristerna i det sedliga livet. "I hög grad främjande för osedligheten äro de så godt som öfverallt förekommande offentliga danstillställninarna, som utom i de nämnda godtemplarhusen anordnas i de här och hvar uppförda s. k. folkets hus, i enstaka lekstugor och sommartid på de talrika dansbanorna, mot hvilka mångenstädes föres en energisk, men alltför ofta fåfäng utrotningskamp. Sverige - den klagan ljuder ofta bland oss vemodsfull och bäfvande - Sverige dansar äfven under det år av världssmärta, som vi nu få genomlefva. Gud förbarma sig öfver oss!" (31)

"Allt detta elände, på hvilket jag nu pekat hän, kommer tydligtvis ytterst däraf att man vänder sig bort från kristendomen. Ju mera man tappar bort den, desto mindre motståndskraft har man mot det ondas lockelser." (32)

Nog kan man anta "att den sådd icke blir utan frukt, som strös ut genom flitigt utkolporterade otrosskrifter och väl ännu mera genom ymnigt spridda tros- och kyrkofientliga tidningar. (33)

Nu vet ni hur biskopen i Göteborg, teologie och filosofie doktorn, kommendören av Nordstjerneorden (med stora korset)  E.H. Rodhe såg på läget år 1915. Handlingar rörande  Prästmötet i Göteborg (Göteborg 1915). Han konstaterade att erfarenheten visat "frikyrkans oförmåga att kunna öfvertaga vårt folks kristliga vård och fostran." (8) Det är uppenbart att biskopen inte är tillfreds med statskyrkans tillstånd heller. Han saknar männen i gudstjänsten till exempel. Deras antal är "försvinnande litet i jämförelse med kvinnornas." (22) Biskopen menar att hans lägesbeskrivning "bör väcka till själfprövning. Ja, härtill böra vi manas särskildt genom tanken på den fara, som hotar, att deltagandet i den sköna Herrens gudstjänst skall börja aftaga." (23)

Jag letade efter en annan bok när prästmöteshandlingarna sökte mig. Medge att denna fjärran spegel är av intresse. Biskopens lägesbeskrivning är för oss historia, det han fruktade är vår situation. Och vi ser 100 år tillbaka, en rätt kort tid trots allt. Biskopen talade blott en generation innan jag kom till. Och han var kulturkritisk. Reaktionär, förstås. I bondetåget vill han se fosterlandskärleken manifesterad. (32). Något egentligt program för att ta sig an den nya tidens utmaningar har han inte, han lika lite som de andra biskoparna. Att han klagar över partifanatismen är tänkvärt för den som besinnar hurudant kyrkostyre vi håller oss med.

Nu finns det gott om folk som idogt praktiserar sin ovilja att se hur logiskt det mesta avvecklat sig. Det ena hänger ihop med det andra. Just detta vill ett allt mindre betydande fåtal se. Illusionsmakeriet hanterar i stället tillvarons förtretligheter. Förnimmelser blir sakunderlag, inte analyser, allra minst analyser som handlar om själva missionsuppdraget. Svenska kyrkans situation hade förstås kunnat vara en annan, men den situation som är, är på sitt sätt alldeles begriplig och logisk. Saken handlar om det kyrkliga ledarskapet, det är givet. Men det kanske inte bara är en uppsättning ledare som borde nödga oss att fundera över vad det är att vara kyrka i nihilismens tidevarv?