Snäll söndag

Det reformationsfiras så det är lika bra att vara snäll. Eller inte. Får jag upprepa att det är de som företräder Svenska kyrkan som står som värdar för evenemangen i enlighet med den ordning som gäller, ämbetslinje och lekfolk, delat ansvar. Kyrkostyrelsen är den demokratiska linjen med ärkebiskopen som ordförande.

Kyrkostyrelsen, och inte bara en utvald del av den, äger företrädarskapet när kyrkomötet inte är samlat. Kyrkostyrelsen består av de å när eller fjärran orter bosatta, dessa som förväntades att på egen bekostnad ta sig till Uppsala och skaffa logi där. Nu tror alla att jag är sur för egen del. På detta är att svara 1. ja, det är jag och 2. nej det är jag inte, för jag firar högmässa i Berga (Lagan) med all ackuratess. Sådant ska ert tal vara att ja är ja och nej är nej, men jag är inte sämre än att jag kan köra en kombo. Föresten ska jag till Berga på tisdag också och prata Luther. Men lätt egendomligt är förhållandena i Uppsala och belysande i sak.

På Lutherska Världsförbundets hemsida ser jag allt vad Svenska kyrkan gjort för att fira reformationen. Teologifestival i Uppsala, det där internationella i Västerås, bokmässan i Göteborg (med nazisterna, ni minns) och nu Uppsala. Så har vi firat. Vilka vi? Jag har inte varit med vid ett enda av dessa fyra tillfällen. Är det inte lite konstigt och då handlar det inte om mig utan om hur systemet fungerar. Det är nog dags för ett nytt poem av Bengt Olof Dike för att hantera det som annars skulle kunna komma att tolkas som en egendomlighet, dvs kuliss och - lite mer besvärande - ett fenomen där en elit gläds över evenemangskristendom på arbetstid och med allt betalt. Jo, jag är smålänning.

Antje tycks rapportera till LWF:
“In the celebratory divine service, we will be expressing the significance of the legacy of the Reformation, its relevance to today, and our intention to pass it on. We do this conscious of the fact that God continues to operate in the world and the church. We walk with Luther behind us and with God before us,” said Jackelén, Vice-President of The Lutheran World Federation (LWF) Nordic region. 

Jag blir lite tagen av bilden att vi har Luther i ryggen och Gud framför oss.
Gustaf Aulén, om namnet är bekant, talade om trons tre tempi, tidsformer. Det som var, det som är och det som ska komma. Men startpunkten var väl inte i allsindar reformationen?

I Gud är det som vi lever och rör oss och är till, trodde jag. Det skrev aposteln till mig och jag litar på att han visste vad han talar om. Men jag kommer inte runt att det talas mycket om Gud men inget om Jesus, som dock är Kyrkans Herre, och vart tog Anden vägen? Jag uppfattar ett mönster i dunkelt och ibland obefintligt tal om min bäste vän och om den hjälpare jag utlovats och får. Borde jag bli uppbragt? Eller borde jag helt enkelt odla misstänksamhetens hermeneutik? Saker och ting happar sig inte bara. De är uttänkta, också om de är illa tänkta. "God continues to operate in the world and the church". Jaha. Då är det väl inte så mycket att bekymra sig om? Och så kom begreppet "relevans" med.

Det där med Luther misstror jag på goda grunder också. Den svenska reformationen var egenartad och mindre tysk och luthersk än vi inbillats/inbillat oss. Ecclesia Svecana i reformerad gestalt blev evangelisk, inte luthersk. Det lutherska kom med 1800-talets stortyska, det som gav oss inte bara ett krig Tyskland-Frankrike utan också två världskrig. Det är i detta sammanhang Luther blir stor. De närmaste åren borde vi, år efter år, följa reformationen av Ecclesia Svecana, den reformation som ligger 500 år tillbaka och som torde kunna firas med ständigt nya infallsvinklar varje år till mitt livs slut och antagligen längre. Jag har dock misslyckats med mina försök att få de svenska reformatoriska och motreformatoriska skrifterna samlade och utgivna. Ointresset  från förlagen var stabilt. Förklara hur det kommer sig. Var det reformatoriska svenska arvet, bortsett som anledning till firande (vad det nu är som firas), så ointressant?

Den Ranghögste gick i procession i gårdagens vesper i Rikshelgedomen sägs det och demonstrerade därmed det romerska dilemmat. Deras variant av katolicitet, det är ju inte den enda, samverkar  utan problem med MTD-religion och reformert teologi i osalig blandning. De som konverterat till Rom och blivit mer romerska än påffuan själv (men inte mer än kardinal Burke, förstås), struntar rätt stort i den kyrka som gav dem dopet, tron och i icke få fall en vigning, vars förpliktelser de glatt gick in under. På denna bloggsida kan vi glädja oss över raka besked från Antony och John. Hade det inte varit söndag, hade jag på mitt opolerade sätt antecknat, att det är de romerska katolikerna som borde ha några smärre problem att hantera. Vad är det för katolsk tro som inte i allt virrvarr förmår urskilja just katolsk tro även om den inte är romersk? Get my point? Men ingen sa, vad jag kunde höra, i detta refortmationsfirande att det som är reformatoriskt är apostoliskt och därmed katolskt. Det är annars det somliga av oss menar.

Jag blir med stigande ålder alltmer radikal i att Svenska kyrkan inte tillhör den utnämna eller självutnämnda eliten utan samlar det folk, som Gud fostrat i söndagsskola, konfirmationsundervisning och församlingsliv. Det finns sådana i den kyrkliga hierarkin som står helt främmande för detta. Det kan inte hålla av en doppräst i Svenska kyrkan trots att dopbarn och doppräst inte tänker lika i ämbetsfrågan. Det kunde jag så länge min doppräst, Folke Hyltén-Cavallius levde och jag säger fortfarande: Gud, signe den mannen. Han döpte mig! Och Sven Hultman, på samma sida i konfliktfrågan som dopprästen, konfirmerade mig. Gud signe farbror Sven! Vi kramade om varandra i Uppsala domkyrka vid en utomordentligt trist vigningsmässa, men just då lyste katedralen. Ställ splittrarna till svars. Börja med Gustaf Wingren. Fortsätt med KG Hammar. Nu känner jag uppbragtheten komma. Det är söndag. Det är reformationsfest. Jag måste sluta för annars blir det måndag på Bloggardag innan ni vet ordet av. Och det är tillräckligt besvärligt att flytta en timme, som ni vet.