Klarspråk

Ibland är det bästa att gå tillbaka för att orientera sig rätt framåt. Hör här!

"Det är alldeles klart att den allmänna opinionen påverkade valen till 1958 års kyrkomöte på ett sätt som vi tidigare inte haft någon motsvarighet till och att detta i sin tur fick betydelse för beslutet om kvinnliga präster. Har man Kyrklig samlings syn på denna teologiska fråga, måste man anse att en katastrof av stora mått redan har inträffat, därför att den nuvarande ordningen blandar ihop borgerlig och kyrklig demokrati. Den allmänna rösträtten kanaliserad in på en kyrklig fråga har gjort olydnad mot Guds ord till kyrklig lag. Den som däremot anser att den genomförda reformen innebär att kyrkan äntligen upptäckt vad evangeliets människosyn kräver, han måste anse händelserna omkring 1958 års kyrkomöte vara ett bevis på att denna tidsålders barn även denna gång skickar sig klokare än somliga av ljusets barn och hjälpt till att driva fram ett beslut som står i överensstämmelse med Guds vilja. Om endast de regelbundna kyrkobesökarna och prästerna fått vara med och välja och besluta, skulle vi kanske inte haft några kvinnliga präster i dag, men splittringen inom kyrkan skulle även då ha blivit mycket djupgående."
CG Boëthius, Kyrkan och demokratin - risk och uppgift, Vår Lösen, årg 53, 1961, s 40

Här har ni det. Situationen är tecknad på ett nyanserat sätt. Boëthius är redlig i framställningen av två hållningar, som får sina konsekvenser. Det kan man veta utan att behöva bli särskilt upprörd.

Carl Gustaf Boëthius var chefredaktör för Vår Kyrka, bästa vän med Ingmar Ström sedan de mötts i Uppsala under studenttiden, började som skolsekreterare, avlöste Ström som chefredaktör för Vår Kyrka och blev sedan RFSU:s ledande man. Vår Kyrkan kunde användas som organ för ämbetsreformen och en del annat också. Efterhand blev den känd som "Deras Kyrka". Och då var det väl i egentlig mening klippt. När upplagan halverats, blev det tid för Kyrkans Tidning och Sören Ekström, beskedligare förstås. Men jag hör till dem som är Vår Kyrka stor tack skyldig för begynnande klarsyn. Vi som läste, reflekterade och insåg kanske inte är så många kvar?

Motsättningen menar jag alltså vara väl och hederligt tecknad. I och för sig är det där med "Kyrklig samlings syn" lite snabbt tecknat för Kyrklig samling var ett samrådsorgan och hade kanske inte en gemensam syn. Synerna fanns i de organ som samlades till samråd - men varför vara kitslig när man inte behöver?

Men ibland behövs det. La ni märke till ett "han" som smögs in? Vilken "han" avses? Kunde det inte lika gärna vara en "hon"? Det kunde det förstås, men det passade inte så väl samman med självbilden, tror jag. Han som insåg var några av männen i den socialetiska delegationen och deras tillskyndare. Idel män! Margit Sahlin var faktiskt inte omtyckt bland dessa - män!

Så talas det om "somliga" av ljusets barn. Jo, somliga! För hade alternativet gjorts tydligare, hade Josefson, Ström, Boëthius, Hultgren och allt vad de hette plötsligt hamnat i kategorin "världens barn". Detta hade bara glatt Kyrklig samling i hela dess bredd. Från Råneå till Simrishamn och Landskrona. Somliga av ljusets barn har hjälpt världens barn att driva fram reformen. Lite roligt blir det allt för de somliga av oss som har humor. Hur var det med världens barn och ämbetsreformen om vi på avstånd försöker förstå?

Fundera nu! På avstånd kan man ibland upptäcka mer än som ses närman ser närsynt.
Och vad betyder påståendet "även denna gång"? Och hur kan man veta hur splittringen inom kyrkan skulle sett ut om beslutet inte fattats? Den allmänna opinionen hade rasat, media och riksdag men också insändarskribenter. Men betyder det egentligen att Svenska kyrkan splittrats? Det finns en del att fundera över.

Nu kan man tänka sig, fortsätter Boëthius, att det gick bra med beslutet den här gången men att det är "en skam för kyrkan att de som inte lever med i kyrkans liv skall vara med och besluta om hennes innersta angelägenheter." Men detta  är inget skäl att omyndigförklara dem i kyrkliga sammanhang förrän de verkligen i handling visar sig vara kyrkans fiender. "Då, men inte förr, är det tid för kyrkan att själv ta initiativet till att slita banden." För den som är anlagd för funderingar återstår den knepiga frågan om "kyrkan själv", ställd inför en fiende, har några som helst valmöjligheter. Det är inte lätt att stoppa anden tillbaka i flaskan som att släppa ut den. Men jag är så nöjd med att CG Boëthius beskriver grunderna för ämbetsreformen 1958, den som 1957 års kyrkomöte avvisade. Vi kan veta hur det gick till.