tisdag 28 november 2017

Pigga pojkar och 1868

Tre pigga pojkar ska till mig idag för att prata lärt och konstruktivt. En och annan teologisk glosa blir det nog också. Jag visste inte om jag då skulle ladda med bibelsynsfrågan, trostransformationen i Svenska kyrkan eller helt enkelt sats på att berätta hur det var i statskyrkosystemets guldålder, då äktenskapet mellan staten och kyrkan var så lyckligt när det skulle skrivas bloggpost. Jag kunde förstås också ta upp sex-frågan i ett vidare perspektiv. Varför är det så få som inser att sexliberaliseringen kommer att språngvis avlösas av nymoralism? Världen är en full bonde, som antingen faller av hästen på ena sidan eller på andra.
1868 alltså.

Synden är en personlig handling. Dessutom har man del i ansvaret för andras synder, när man medverkar till dem:
- då man direkt och avsiktligt medverkar till dem;
- då man anbefaller dem, råder till dem, berömmer dem eller gillar dem;
- då man inte avslöjar dem eller hindrar dem, när man borde göra det;
- då man skyddar dem som handlar illa.
Detta är punkt 1868 i Katolska Kyrkans katekes.
Reflektionerna göra sig själva.

Vad Antje egentligen skriver på för upprop vet jag inte. Uppropet skriver hon på, det fattar jag, men berättar hon att hon själv varit utsatt eller skriver hon mer på ett principiellt plan därför att hon känner vrede? "I helig vrede säger de: Nu räcker det!" Men vad betyder det? Vi har alla, hela bandet, anfäder som är våldtäktsmän och mördare i stamtavlan som Steven Pinker påpekar i boken Ett oskrivet blad, N&K 2006. Hans poäng är att vi föds nedklottrade med tecken. Arvsynden är inte en teologisk glosa eller konstruktion utan verklighet. När Kyrkan vet det, kan man i och för sig tycka att det räcker nu, men detta "nu" är den tid när världen med allt sitt illfundiga väsende går under. Gud säger så en gång. Dena Kyrkans insikt borde förmedlas. Sex och pengar är populära områden när det gäller att praktisera synden för att inte tala om makt.

Min enfaldiga fråga: Varför kan inte det som uttalas med stöd av kyrkoapparaten säga något mera och kanske något annat än vad de indignerade säger? Och vad händer om jag pekar på den lögnkultur som orättvist drabbat många av oss som utmålats som kvinnofientliga och patriarkala när vi - och det vet de flesta i det kyrkliga - har ställt helt relevanta frågor om Kyrkans ämbete och nu på sistone frågor om trostransformationen.

Om detta hade jag kunnat tala med de tre pigga pojkarna. Men jag tänkte vifta med en handling märkt
Konfidentiellt (Understrykningen i originalet!). Jag tänkte att just det konfidentiella skulle resultera i en av sensationslystnad ohejdad nyfikenhet. Vad är det för dokument?

Det är en analys av Svenska kyrkans läge med utgångpunkten, att staten grepp om kyrkan har hårdnat. Det kan man se genom de "två allvarligaste företeelserna". Dessa är 1950 års prästlönereform som ger staten vidgade möjligheter att reglera prästernas tjänsteförhållande och genom förarbetena för en pastoratsindelningsreform. Och "ett ytterligare hårdnande av statsgreppet är att vänta". I dokumentet sägs att något direkt ingrepp i kyrkans frihet att fullgöra sin "rent religiösa" uppgift men: "Förkunnelsens frihet att ställa samhällsproblemen i kristlig belysning måste däremot anses vara starkt ifrågasatt."

De socialdemokratiska partiet är inställt på att hävda den statliga överhögheten över kyrkan framför allt på det ekonomiska området och de därmed sammanhängande organisatoriska frågorna. Bondeförbundets hållning är kyrkovänlig, men upplöses nuvarande regeringskoalition kan det medföra en hårdare socialdemokratisk politik mot kyrkan. "Den totalitära tendensen kommer praktiskt till synes i diakoniens svårigheter att få utrymme inom samhällets socialvård."

Jag har nu citerat biskop Gunnar Hultgrens PM till biskopsmötet i januari 1955 eftersom jag gått i Biskopsmötets arkiv i Uppsala. § 19. På handlingens baksida har ordföranden förtecknat biskoparna som ville yttra sig. Det fyllde hela sidan. Men vad säger ni nu, när den biskop som några år senare blev ärkebiskop har sett så många hot mot kyrkolivet och vad säger ni om möjligheten för Svenska kyrkan att, mot denna tecknade bakgrund, kunna driva en egen linje om kvinnor i kyrklig tjänst som inte är en accept av det politiska kravet på kv*nnl*g* pr*st*r? Det går helt enkelt inte. I vart fall inte om man sätter tro till Gunnar Hultgren.

Januari 1955. Då tror jag det stod klart att vi skulle flytta till Moheda och Morsan hade bestämt sig för att köpa bil. Den levererades den 31 mars. Svart Volvo PV 444, registreringsnummer F 32132, för vi bodde i Tranås. Detta var en utflykt i en gammal mans minnen, som ni förstår. Den hösten skulle jag fylla sju år och börja skolan.

De äldre herrar som talat om det lyckliga äktenskapet mellan stat och kyrka har nu tack vare Hultgrens PM fått en del att fundera igenom. De tre pigga pojkarna läser detta och skrattar, tror jag. De är sådana. Och jag ber inte om ursäkt på deras vägnar. Eller borde jag, med tanke på vad vi läst i 1868? Har jag medverkat till skadeglädje? Eller är deras tänkta munterhet en följd av heuristisk yra och är det då den jag egentligen stimulerat?

I går eftermiddag var jag å lantegendomen, kollade läget och postlådan. Då såg jag vad jag missat just  i går kväll, måndagsaftonen efter Domssöndagen. Julstuga i Ormesberga Bygdegård med pyssel, risgrynsgröt, skinksmörgås och pepparkakor. Svenska kyrkan går före, kan man säga. Och jag missade tillställningen. Är det inte typiskt?


30 kommentarer:

  1. Det som nu händer med ’meeto’ och de andra uppropen är intressant. I decennier har det funnits en hållning till sexualiteten, som på sistone formulerats som att ”all kärlek är god kärlek”. I denna kultur har människor utnyttjat situationen eller funnit sig i den.

    Synd är vad som är emot Guds vilja. Så uppfattas det naturligtvis inte av dem som inte tror på Gud. Men objektivt är det trots allt så. Och synd leder till skuld.

    Nu har plötsligt denna objektiva verklighet blivit uppenbar. En lång rad män, och en del kvinnor, befinner sig plötsligt avslöjade som behäftade med skuld. För många kommer det som en överraskning, de var inte medvetna om detta, menade att de bara följde accepterade kulturella mönster.

    Vad kyrkan bör göra är naturligtvis å ena sidan att bekräfta att det rör sig om skuld (men behöver knappast bemöda sig med att öka den), å andra sidan tydligt hålla fram budskapet att förlåtelse och försoning är möjlig i Jesu namn och efterföljd (vilket väl i stort sett lyst med sin frånvaro).

    SvaraRadera
  2. Det finns väl inga problem med att SvK serverar skinksmörgås innan julfastans början?

    Staten grepp om kyrkan är bra, för då får folkmajoriteten bestämma den teologiska riktningen. 1958, 2009 & 2017 lika.

    SvaraRadera
  3. Olyckligt äktenskap? Vem påstod sådant tidigare och krävde upplösning av det?

    -Bloggaren söker sig med ett visst djurs dokumenterade envishet ständigt tillbaka till forna kyrkotider. Detta i syfte att, som nu, "bevisa" att kyrka-statäktenskapet var dåligt, gick på kryckor. Statens grepp var hårt.

    Men logiken är frånvarande i detta resonemang.

    För det första var det inga som krävde upplösning av äktenskapet. Inga förtroendevalda, inga präster, bortsett möjligen ifrån någon enstaka prost eller kyrkoherde, som muttrade hemma i prästgården.

    För det andra såg alla med minimalt ekonomiskt förstånd och förmåga att dra förnuftiga slutsatser, att kyrkans ekonomi var garanterat trygg och säker. Stabiliteten, som betyder så mycket, var ohotad.

    För det tredje var utträdena få eller inga. De kyrkotillhöriga stannade alltså kvar, deras barn döptes och konfirmerades i Svenska kyrkan.
    Hur många konfirmeras i dag?

    För det fjärde var förtroendevalda och präster överens om de vart fjärde år återkommande valen, där de politiska partierna - ofta med samlingslistor - helt dominerande listorna. Jag minns faktiskt inte från min uppväxt och vidare i livet någon präst som likt vissa in dag hov upp sin ilska röst mot detta.
    Allt var således tryggt och stabilt, utträdena ur kyrkan få!

    För det femte var det från frikyrkligt håll, som skilsmässopropagandan initierades på 1970-talet och som därefter främst Svenska kyrkans högkyrklighet blåste under. Och nu drar jag det igen: de lovprisande, men ack så naiva argumenten:
    -Kyrkan måste befrias från statens järngrepp! Kyrkan skall utvecklas, bli starkt och levande, det kommer att bli en andlig väckelse som aldrig förr!
    De s k frihets- och levandeargumenten dominerade propagandan.

    Vissa präster, som annars aldrig knystat om att sabotera äktenskapet, lät sig plötsligt förledas och förföras av propagandan. Många av dem är i dag säkerligen ångerfulla och kritiserar sig själva för att de gick på lovsångerna till den "fria" kyrkan - den kyrka, som i praktiken var fullständigt fri från statligt inflytande, om man möjligen bortser ifrån att regeringen utnämnde en av de tre biskopskandidater, som kyrkan själv plockat fram, till ämbetet. Den utnämningsrätten inkräktade inte ett dyft på de fria prästernas möjligheter i respektive församlingar att sköta sitt värv.

    Och för det sjätte häver nu samma högkyrklighet som propagerade för skilsmässa upp sin röst mot den ordning, som högkyrkligheten själv drev igenom år
    2000. Nu passar inte det som kallas "politiseringen", nu är det fel på nästan allt.

    Föll alltså bloggaren och hans applåderande kör själv i den tunna, som de hade satt fram för alla oss folkkyrkoföreträdare som enskild och i församlingsmajoritetens namn slog vakt om äktenskapet och som följde kloka idrottsledares ord att man inte ändrar på vinnande lag?

    Ja, det verkar inte bättre.
    Det kan också uttryckas så här:
    -som man bäddar får man ligga! Att sömnen nu inte är den bästa för dem, som i ogjort väder särade parterna från varandra, är således självförvållat. Helt självförvållat!

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nu fanns det ett dokument att reagera på, avhemligat och tillgängligt. Av detta syns intet i kommentaren. Församlingsmajoritet? Ja, fler församlingar men inte de församlingar där majoriteten av folket fanns, de som talade för nya relationer. Och har verkligen BOD läst in sig på debatterna under 1950- och 60-talen i frågan? Brilioth och Strandberg lika.

      Radera
    2. Helt obegripligt att Sandahl lämnar så mycket plats för BODs goja. Vad tillför detta? Finns det ingen aktivitetslokal i Mörrum som BOD kan hålla sina anföranden i i stället för att vi ska terroriseras här dagligen?

      ORD ORD ORD ORD ORD ORD ORD ORD ORD
      för att
      JAAG JAAG JAAG D-I-K-E SKA SYNAS!
      /Berit

      Radera
    3. Om man tittar på medlemsutveckling mellan 1980 & 2000, så är utträdena betydande.
      Varför skulle det i sig vara bra om folk var medlemmar bara för att staten är huvudman för kyrkan?
      Man ju faktiskt inte garanterad att hamna på ena eller andra sida i den dubbla utgången bara för att man är medlem.

      Radera
    4. Det är bara för lögnaktigt. Högkyrkligheten bekräftade 1982 års kyrkomöte som la grunden för KO2000?? Högkyrkligheten välkomnade KO2000 som den faktiskt såg ut??
      BOD borde vara och måste vara helnöjd med förhållandenas utveckling, folkdemokratin blomstrar och antydan till mer än liturgiska maner trycks upp i ett hörn.
      Du säljer ut din kyrka på en marknad som förgör henne.
      Löfven skyddar så länge har får hålla längsta slutanförandet. Kommer Åkesson stämplas allt som natta. an

      Radera
    5. Berit, alias John!

      -Om Du känner Dig terroriserad finns ett enkelt sätt att bli av med den känslan:
      -Läs inte mina texter!

      -Förstått?

      BENGT OLOF DIKE

      Radera
    6. BloggarDag och Peter T,

      -Den sistnämnde först: svaret är enkelt, Peter:

      -Det är naturligtvis A och O för ekonomin, därmed tryggheten och stabiliteten för Svenska kyrkan! Nu är inget av detta för handen.
      Till bloggaren:

      -Jag ser inget bestridande av de sakskäl för fortsatt äktenskap som jag betonat. Det är nämligen ofrånkomligt och väl dokumenterat, att skilsmässodiskussionerna innan, säg 1978-1979, var nästintill obefintliga och som inte då hade någon som helst inverkan.

      Den avgörande frågan är nu denna:

      -Är det bättre för kyrkan i dag än det var exempelvis 1950, 1960 eller 1970. Är den friare, mer andlig och starkare nu än den var under dessa år?.

      För att korrekt besvara frågorna krävs intellektuell hederlighet - inte förlorat önsketänkande eller bitterhetspräglade subjektiva svar.

      BENGT OLOF DIKE

      -

      Radera
    7. 1956 tillsattes Kyrkoordningskommittén för dra upp linjerna ifall det skulle bli ett skiljande kyrka, stat, 1958 tillsattes en statlig utredning. I grundlagen vilade statskyrkosystemet på en övergångsbestämmelse. Går man till Ove Hasslers bok Fakta i kyrka-stat-frågan (377 sidor), en kommenterad materialsamling från år 1969 förstår man att skilsmässodiskussionerna inte började 9178-79. 1968 tillsattes kyrka-stat-beredningen under statsrådet Myrdals ledning, t ex. Den skulle ta vid där utredningen 1958 slutade. Önsketänkande och bitterhet? Faktakoll.

      Radera
    8. Naturligtvis tror jag mig inte om att kunna ändra BOD:s svepande bild av skeendet. Men min egen bild är ju att hela haveriet började med ämbetsreformen. Kyrkomötet sade nej, varpå riksdagen ändå sade ja; och ett (under kraftfull politisk opinionsbildning) nyvalt extra kyrkomöte kunde inte annat än att godta det redan fattade statliga beslutet. Detta medförde att "kontrahenterna" i det "lyckliga statskyrkoäktenskapet" förlorade förtroendet för varandra. Kärntrupper i SvK försökte ändå kämpa, men förlorade modet och entusiasmen när ytterligare statliga övergrepp - främst äktenskapsreformen - följde. Även staten tappade entusiasmen (övergreppen i sig var väl - världsligt/politiskt - ännu svårare att försvara än reformernas sakinnehåll) och valde till slut skilsmässa - men släppte ändå aldrig bruden fri; makens/maktens bulvaner i form av helt sekulära partier tog över makten (som de behåller ännu idag). Den arma bruden, som blivit dubbelt sviken, har blivit sjuk; hennes tro och krafter sinar, hon blir alltmer ensam och isolerad (även i t.ex. ekumeniken) och hennes barn skingras. Men det är inte hon som är boven i detta drama, utan de som svarade för övergreppen. Till dem hör ansvariga sekulära politiker (somliga lever väl ännu), och det hjälper inte att de nu - som BOD - skyller ifrån sig och försöker ge bruden ensam skulden för det havererade äktenskapet. Barnen vet och förstår, och har ingen lust att återvända till ett dysfunktionellt hem./Paul

      Radera
    9. Förändringen som skedde i Sverige var på många sätt den sämsta tänkbara. Visst försvann det statliga – i form av ämbetsmannakulturen som t ex rättsäkerhet. Kvar blev däremot den politiska makten, tydligast uttryckt i de politiska partierna. Det hade blivit så mycket bättre med den motsatta lösningen. Ut med politiken, bevara den statliga ordningen och kulturen utan den statliga makten.

      86:an

      Radera
    10. BOD: Läst - men icke accepterat! Ingen ska behöva böja sig för hybris och storhetsvansinne! Berit

      Radera
    11. Mycket bra liknelse, Paul!

      Radera
    12. BloggarDag, Paul och Elisabeth,

      -Den förstnämndes s k faktakoll ändrar inte på någon punkt det jag skrev; skilsmässokraven - i ordets riktiga bemärkelse - kom på allvar under 1970-talets senare hälft och drevs framförallt av de aktörer, som jag nämnt samt den dåvarande men kortvarige ministern Bertil Hanson (fp), som i sin summering av vad kyrkans fyra "huvudmän" tyckte, på fullt allvar hävdade att tre av dem säger ja till skilsmässan men blott en säger nej.

      Det var bara det, att den gode Hanson hade bakat ihop kyrkans VERKLIGA HUVUDMÄN, nämligen församlingarna, till en enda huvudman som jämfördes med exempelvis den obetydliga Kyrkans Ungdom.
      Jag vet, hr bloggare, ty jag var med - redan på den tiden - och jämte en storm av protesterande folkkyrkoföreträdare reagerade med ilska och upprördhet. Hanson ville till varje pris driva igenom den skilsmässa, som hans egna missionsförbundare var pappa till men som de inte hade med att göra.
      Att den naiva högkyrklighetens då mest aktiva och talföra företrädare skyndade till Hansons hjälp och då kreerade rollen av - kan man drastiskt men icke helt sanningslöst beteckna den som - nyttig idiot gjorde förstås inte saken bättre.

      Nu står både högkyrkligheten och andra, som aningslöst klev på tåget mot skilsmässan, mer avklädda än de någon gång varit när det gäller förutsägelserna om kyrkan.
      Skilsmässan var helt enkelt en kyrklig katastrof. Ekonomiskt, trygghetsmässigt, medlemsmässigt och även andligt! Varken mer eller mindre. Ledsamt att dess aktiva bakblåsare inte öppet vill erkänna detta. Ett erkännande hade givit dem respekt.

      Pauls påstående att ämbetsreformen 1958 var första spiken i kistan är så långt ifrån verkligheten som man kan komma. Som om Paul diskuterade stenrörelser på månen om vilka han inget vet.
      Uppenbarligen tror han, likt Elisabeth som nickar bifall, att en kyrka utan kvinnliga präster skulle ha blivit en starkare och ekonomiskt stabilare kyrka.

      Förlåt, Paul, men Du drömmer - retroaktiva drömmar!

      BENGT OLOF DIKE

      Radera
    13. BOD - jag förlåter så gärna! Men när det gäller retroaktiva drömmar är Du min överman. Oslagbar!/Paul

      Radera
    14. "Uppenbarligen tror han, likt Elisabeth som nickar bifall, att en kyrka utan kvinnliga präster skulle ha blivit en starkare och ekonomiskt stabilare kyrka."

      En kyrka som lyder Gud är starkare och ekonomiskt stabilare än en som inte gör det. Men det förstår inte du och verkar - dessvärre - inte vilja förstå heller.

      Radera
    15. Elisabeth,

      -Är Du självutnämnt ombud för Gud men inte kyrkans kvinnliga präster?
      Du är inte lite anspråksfull, Elisabeth!

      BENGT OLOF DIKE

      Radera
    16. Men Bengt Olof, vad finns det i det jag skrev som motsäger det du skriver? Vill inte de kvinnliga prästerna lyda Gud? Eller vad menar du?

      Radera
  4. Problemet är ett annat. Partistyre blev inte bättre än statsstyre. Snarare tvärt om.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Partistyret blev "spiken i kistan" och då det genomfördes samtidigt som biskoparna förlorade allt episkopalt uppdrag/innehåll är det föga förvånande att Svky nu styrs av gnostiker och ateister!
      Antony

      Radera
    2. Precis. Det problem som fanns såg politikerna till att förvärra.

      För övrigt är jag tämligen säker på att politikerna fixat till den här "skilsmässan" oavsett vad representanter från Svenska kyrkan sagt. Jag hade kontakt med vissa kretsar på den tiden och har starka misstankar om vad centern fick istället.

      Radera
    3. Noterar att man även i Småland har svårt med ett kort Advent... i mitt kontrakt förekommer det också att julen tas ut innan Advent inletts (dock ej i min egen församling!).

      Radera
  5. Få som inser att "sexliberaliseringen kommer att språngvis avlösas av nymoralism?" Stryk sexet och det nya - det svänger - helt enkelt.
    Viktorianska "moralen" hade inte t.o.m. den sin pendang? Konsten är väl inte att förhålla sig till moralen utan att kunna predika buden så att de både träffar och bygger upp? Synnerligen aktuellt ett reformationsår som börjar på 17. an

    SvaraRadera
  6. BOD verkar på fullt allvar tro att vi på den yttersta dagen får följande fråga ställd till oss ut livets bok:"Har du efter bästa förmåga gett Svenska kyrkan de bästa ekonomiska förutsättningarna?"

    Om jag inte minns fel var det någon som sa att man ska ge staten det som tillhör staten, och Gud det som tillhör Gud.
    Vill Gud hellre ha medlemmar som betalar, eller troende icke-medlemmar som firar gudstjänst?
    Jo man kan tillhöra båda kategorierna, men det är väl knappast normalfallet?

    SvaraRadera
  7. Peter T,

    -Du tycker tydligen på fullt allvar, att man skall dela upp kyrkans medlemmar i (minst) två kategorier.
    Alltså att alla inte är lika mycket värda andligt och enligt Föreningslagen. Säkert vill Du då inte heller att de som inte deltar i gudstjänsterna eller mycket sällan gör detta, skall få ha sin rösträtt kvar.

    Det skulle aldrig falla mig in att ens fundera i sådana banor. Det gör nog inte juristerna bakom nämnda lag heller. Inte heller tror jag att Gud vill klassificera medlemmar enligt Ditt önskemål.

    Det är knappast sannolikt att vi får en lex Peter T.

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. "-Du tycker tydligen på fullt allvar, att man skall dela upp kyrkans medlemmar i (minst) två kategorier.
      Alltså att alla inte är lika mycket värda andligt och enligt Föreningslagen."

      Gud dömer inte enligt "Föreningslagen". Det är en sanning att hacka i sig.

      Radera
    2. Japp, där kom det!
      Det kanske är tur att det är S:t Peter som står vid pärleporten med nycklarna och inte BOD?

      Jag tror för egen del att dopet och tron spelar större roll på yttersta dagen än medlemskap och gärningar.
      Hur gestaltar sig då tron? Martyrium, böner, gudstjänst, eukaristi och ganske någon gärning på toppen. Medlemskap är sekundärt för Gud, som upplysningsvis fanns före föreningsfriheten i Sverige (d.v.s. 1951).

      Radera
    3. Peter T,

      -En sak skall Du upplysas om, Peter:
      -Jag har aldrig gjort anspråk på att få nycklarna till pärleporten.

      -Och jag dömer inte heller de kyrkomedlemmar, som bara sporadiskt eller inte alls deltar i gudstjänsterna. Det räcker med konstaterandet, att alla medlemmar i kyrkan har samma rättigheter. Kanske det bör erinras om i detta sammanhang, att inför vår Herre är alla lika.

      -Ingen, Peter T, absolut ingen är förmer än den andre.
      Visst är det märkligt - och beklagligt - att man på ett bloggtorg, där kyrkoaktiva deltar, skall behöva påminna om denna sanning.
      Det beror förstås på, att man aldrig - aldrig någonsin - upphör att förvånas!

      BENGT OLOF DIKE

      Radera
    4. BoD pratar om att alla medlemmar har samma rättigheter.
      Möjligen samma rättigheter att göra sin stämma hörd (eller inte) i kyrkovalen. (Vi må möjligen vara oense om huruvida kandidaterna ska svära trohet mot bekännelsen eller inte).
      Där är vi förvisso helt överens om sakernas tillstånd.
      Men har alla medlemmar eller döpta eller gudstjänstfirare lika stor sannoliket att bli insläppta till himmelriket, eller kan Gud Fader möjligen ha andra bevekelsegrunder än medlemskapet i SvK vid insläppet fenom pärleporten?
      BOD undviker nogsamt att besvara frågan, utan svamlar som vanligt runt med rallarsvingar i avvikelser från ämnet.

      Radera