Den heliga misstron

Vår allraheligaste kristna tro är en sak. Den heliga misstron icke dess motsats. De båda hör samman. Pröva andarna! I en kristen kultur, sådan som den var, skedde detta rätt självklart. Det blir så om Kristus är främst i vår lag och Kyrkans instrument används för att söka sanning och sammanhang. I en postkristen tid ställs andra krav på de kristna, enskilt såväl som församlade. I eminent mening gäller detta i ett mediesamhälle, där viktiga normsändare utan vidare, inbjudna eller objudna, tar sig in i våra hem.

Bloggardag sätter sig i soffan och låter sig upplysas. Han har dock ingen aning om vilka nyheter som valts ut och vilka vinklingar som beslutats för det han ska få se. Några nyheter i världen tas inte upp. Andra slås upp stort. Några experter återkommer och blir hemmets kära gäster. Bloggardag har få chanser att värdera vad de säger. Talar de kyrkligt är de dock icke sällan lätta att avslöja. Är det lika illa på andra områden? Bloggardag vet inte. Men bortom det vetbara finns alltså någon som beslutat att just experten A ska med och inte B.

Bloggardag var en tid artig när redaktioner ringde. Han skulle göra sitt bästa för att ställa upp i en debatt. Så t ex med KG Hammar. Då ringde redaktionen och sa att det blev inget, för Hammar ville inte. Han som lovat medverkan påpekade då att genom sin vägran kunde ärkebiskopen själv bestämma vad som skulle avhandlas offentligt. Vore det inte redaktionellt vettigt att då bara ta in den som lovat ställa upp och förklara att ensidigheten i programmet berodde på att Hammar inte ville?

Andra gånger förklarade den uppringde att församlingsarbete förhindrade. Men när han väl fattat, att den kyrkliga nomenklaturan aldrig ville ställa upp sa han alltid "ja" oavsett andra engagemang. Då fick redaktionen ringa tillbaka gång på gång och förklara att inslaget inte kunde bli av eftersom ingen ställde upp. Om detta gäller i det kyrkliga, kan man förstå vilket hot t ex sociala medier utgör. Då måste verkligheten regisseras på annat sätt.

Den heliga misstron är självfallet en misstro mot dem som så självklart tar sig in i mitt hem ochlägger beslag på min tid: journalister i tv, radio och tidningar. Detta är den ifrågasättande hållning som bevarar livet. Det vet den som är född det  årtionde då Joseph Goebbels tog livet av sig. Han var propagandaminister. Han visste att använda sig av massmedier, film och radio. Vilka har i vår samtid tagit hans kall på sig? Fundera. Vilken effekt får det på oss när media stort slår upp markbränder i Sverige och Kalifornien och omedelbart kopplar dessa till klimatfrågan? Tidigare sades det att markbränder är något naturligt och i grunden något för naturen nyttigt. Hur är det egentligen?

Misstron gäller förstås myndigheter. Inte bara så att Bloggardag under årens lopp noterat inkompetens i myndighetsutövning men nu också så, att myndigheten tycks misstro också journalister. Bilbränderna i Göteborg ledde till att några förövare greps, men när journalister ville ha fram namnen blev det nej. Ska vi då tänka att myndigheten med bästa vilja i världen ville hålla den informationen hemlig för att inte göda det som kallas främlingsfientlighet? Då var det völ olyckligt att en av grabbarna hämtades hem från Turkiet, för då kan man förstå något om förövaren men också förstå något om myndighetens hållning till dem som är skattebetalare. Riktigt roligt är det inte.

Den heliga misstron gäller självfallet också majoriteter. Barbara Tuchmann igen. Hon pekar på ett grundmönster där alla, utom några få, dåraktigt marscherar åt ett och samma håll. De många har bestämt sig för hur det är och med denna givna utgångspunkt avfärdas invändningar. Det kan bara bli fel. Och detta är ett grundmönster i mänskligheten. Sug på den! Vi blir lurade. Häxeriet lika väl som uppgifterna om pappor som förgrep sig på sina barn, en nyhet för 30 år sedan, kan vara exempel. I båda fallen dröjde det innan någon granskade förutsättningar och sakmaterial. Alla andra var nöjda med att vara på den rätta sidan, den som stod ondskan emot. Om tillräckligt många upprepar samma sak utan att komplicera eller komplettera framställningen ska man utgå från att det är något lurt på gång. Detta är Bloggardags mening och den respekterar han.

Bloggardag fick problem när nyheten att salt alls inte var så farligt som man trott. Det är vetenskapligt fastlagt att den gamla vetenskapliga sanningen inte höll. Vad drar man för slutsats av detta? Kan det finnas fler sanningar av detta ombytliga slag i det vetenskapliga? Vad vet egentligen vetenskapen? Är det sant att vår kunskap är ett styckverk också när det handlar om klimatet? Kan jag verkligen veta att Klimatupplysningen har fattat allt fel? Varifrån hämtar ni er egen omfattande klimatkunskap? Bloggardag är humanistiskt skolad, det erkänns med skammens rodnad, men uppvuxen i ett naturvetarhem. Har det med nappflaskan getts honom någon misstrons grundhållning? Är det därför han så förnöjd läser skildringen professor Jörg Carlsson gav av ynglingen som brukade hasch och alkohol för att dämpa sin klimatångest. Pojken ville ha färdtjänst tillbaka till Emmabodafestivale, men professorn rekommenderade en av alla röda landstingscyklar "som bara står där och ruttnar".
- Cykla du, det är bäst mot din klimatångest.
"Han blev irriterad och stack."
Klimatångestterapri erbjuds i Norrland. En knapp miljon skattekronor har satsats på projektet. Professorn noterar att den allmänna klimatångesten inte tycks så utbredd. Hade den varit, hade grillförbudet firats för grillning är ointe bra för klimatet, inte ens för hälsan. Jörg Carlssons krönika finns bakom betalväggen i Barometern/OT den 21 augusti.

Nu förstår ni att Bloggardag inte kommer undan förvirringen mellan väder och klimat och vill veta vad som orsakade missväxten de knepiga kalla åren 1866 och 1867 och gjorde att sommaren 1868 var extremt torr och att folk dog  av svält och följdsjukdomar år 1869. Det var inte bilismen, den saken är klar. Så var det vädret och vad säger då att vädret inte ställt till det i år? Det ska man tydligen begripa för annars är man cynisk och tar inte klimatfrågan på allvar. Men bönderna klagar! Det överraskar inte Bloggardag. Vem har någonsin mött en bonde som inte klagar? Bortsett från bonden Paavo hos Runeberg förstås.