Kungsholmens kyrka, lördag

Kungsholmens kyrka kanske främst är berömd för att prosten Magnusson var kyrkoherde där. Han var förresten M och kom in i kyrkomötet på partipolitiseringsvågen. Det gick att tala vänligt med prosten. Det betyder inte att Bloggardag kommer att ta sig till Kungsholmens kyrka denna lördag för att vara på bokrelease för Kent Wistis bok De tillhöriga. (Libris) Men Bloggardag har läst den. De reformerta ger ut böcker som styr på Svenska kyrkan. Detta förhållande kunde de evangeliska katolikerna ägna en stunds stilla eftertanke. Alltså ska Joel Halldorf också vara med och släppa en bok.

Det kan tyckas märkligt att Bloggardag ägnar lördagsmorgonen för att ladda upp för Moheda-dagarna med Wisti, men det är samma stambana mellan Moheda, Älmhult (där Kent, då som Olausson växte upp) och Lund, där nu Kent som Wisti dväljes. Järnvägen som personlig transformation kunde bli en läsvärd avhandling. Moheda-dagarna? Kl 11 spelar Lindebergarna vid fontänen. Sådant missar Bloggardag ogärna, så ogärna att tanken nu förvirrar sig. Åter till stambanan, som för oss till Stockholms central och därifrån kan vi gå till Kungsholmes kyrka, om vi ska göra det vi alltså inte ska, fara till bokreleasen.

Kenr Wisti gör storsuccé med sina teckningar, får vi veta. Över 60 000 följer honom på Facebook och över 14 000 på twitter. Han fick utmärkelsen "Årets förnyare i Svenska kyrkan" förra året och han har varit sommarvärd i P1. Då förstår vi själva storheten.

KG Hammar, som i Libris presentationsblad av Wistis bok kallas "Svenska kyrkans tidigare biskop", lite roligt, beskriver alstret: "Med sin konstnärsblick ser Kent Wisti möjligheterna i det ofullbordade. Han synliggör dne osynliga kyrkan i mellanrummen, i sårbarheten och i den trotsigt hoppfulla tron att allt är möjligt i det livsrum där andens vind får blåsa fritt."

Så långt Hammar. Bloggardag avstår från att bedriva exeges, men vi lever i ett på papperet fritt land, så vill ni själva pröva är det i sin ordning. Vad skriver karln egentligen? Bortsett från betydelsen så låter det fint, det fattar också Bloggardag.

Boken då? Wisti är i New York (Har han flugit? Klimatfrågan!) för att skriva och illustrera boken. Det är vår i Central Park, han vandrar i parken på dagarna och på kvällarna ser han och sonen musikaler. I denna kulturella miljö funderar han på Sveriges tjugosjätte landskap "som blir osynliga (sic!) för oss så länge vi inte betraktar tro som en konstnärlig disciplin – som en lek mellan en i dödsångest utlämnad son och hans frånvarande pappa." Nu tror jag ni förstår det fina i pannkakan.

Wisti besöker S.t Patricks Cathedral – men tydligen inte S:t John the Divine? Det förbryllar Bloggardag.  Hans tanke att varje trons utsaga "är endast en snapshot ur en balansräkning mellan kärleken och döden" skulle göra sig i S:t John. (s 54) Var det därför han inte behövde gå dit? Eller fungerar det så att "i den delade vanmakten föds en allmakt" och bildar en katedral också i ett gammal stall i Göteborg? (s 59) Bloggar ogillar nog instinktivt driften att exploatera människors ensamhet i eget, kyrkligt eller konstnärligt intresse. Han rår inte för att han är läkarbarn. "Bota, lindra, trösta" är grundhållning då.

Mission då? Kyrkans grundstruktur under 2000 år på Herrens bud? Wisti är ju stiftsadjunkt för mission. "Mission är mer sändningen att bredda och fördjupa mina perspektiv snarare än sändningen att överföra mina perspektiv." (s 64) Mission kunde också vara att visa bort från sig själv i tanke, ord och handling och bli en tiggare som visar en annan tiggare var det finns bröd. En missionsvetenskapligt utbildad kan få för sig att fundera nu.

Kent Wisti beskriver folkyrkans tid och knyter till Billing. Han tror sig veta att man fick hångla mer på Erlanders tid, men själv är han född 1971 så hur han vet något om hånglande är en obesvarad fråga, lika obesvarad som han folkkyrkoteologi liksom han kyrkoteologi är obearbetad. Om hånglande och kyrkokritik borde han fråga några av de nu åldrade högkyrkliga. De kan ge besked, för de var med på Erlanders tid och har läst på, diskuterat i decennier och utöver alla decennier. Några av dem har faktiskt hånglat på Erlanders tid. Fast inte med Erlander, inte Tage, inte ens Aina eller Lillemor för at inte tala om Sven.

Wistis glada budskap är att Svenska kyrkan kommer att dö. Jaha, intresseklubben noterar. Kyrkan kommer att bestå, Kyrka definierad som "de som tillhör genom sitt hopp och sin längtan". Kyrkan är "där helig ande verkar" och inte sällan verkar helig ande helt utanför den kyrkliga genren. (s99) Vi får veta att "Svenska kyrkans språk och kultur är den övre medelklassens språk och kultur", vilket antagligen inte längre är sant. Den politiskt opålitliga medelklassen ska dock inte misstänkas för allt ont. Misstanken föds i Bloggardag att talet om anden är något annat än talet om den Helige Ande, skillnaden mellan princip och person, kan man förmoda.

Kent Wistiu älskar Svenska kyrkan, men den ska alltså dö. Likväl betyder hon "mycket för väldigt många varje timme på dygnet".  Den här sortens bekännelser alienerar mig, "das trifft uns nicht", som Erik Petrén skulle sagt. De många sover ett antal timmar till exempel. Det är inte markerat svenskkyrkligt. Bloggardag, som varje dag funderar över Svenska kyrkan, kan likväl inte säga att Svenska kyrkan betyder mycket i vardagslivets mångahanda. Varför tar han i så? Vem lurar han? Sig själv?

Bloggardag kunde en tid tänka att Kent Wisti skulle kunna betyda något för kyrklig förnyelse. Det gör jhan inte längre. Wisti är ett bloss som vi ser för en tid. Arbetsuppgifterna att bygga alternativen i den döende kyrkan och för den, återstår. "Såsom döende men se vi leva" är hållningen. Om Wisti inte blivit så uppburen, hade han kunnat betyda något i det arbetet. Men alltså inte. Han blir den politiskt farliga medelklassens man, den som uttrycker sig så att det blir fiiiint. Själsfint. Inte underligt att han får många följare på facebook och twitter. Som Trump alltså för att återknyta till New York.

Snart går Bloggardag för att höra Lindebergarna. Då blir det mer om Jesus och mindre om ensamhet, utsatthet och dysterhet. I går kväll var det Delary som gällde, Göteryds pastorat hade fest. Varje församling behöver sin högmässa och ibland en fest. Det var välordnat. Ingen förspilld kvinnokraft och gemensamhetsstuk av bästa märke. Bilkörningen innebar vissa begränsningar. Oss emellan, det är för få fester nuförtiden. Vi fick alldeles klart festa mer på Silverrom och Coca-Cola på Erlanders tid.