Avföringen

Det finns olika strategier när frågor tas upp. Avföra dem från dagordningen utan att först avgöra dem eller avföra dem utan att avgöra dem eller kanske bara se till att fösa bort alla knepiga frågor genom att definiera dem som "icke-frågor". Avföringen av ämbetsfrågan i Svenska kyrkan har skett utan teologiska verktyg. Det har räckt med administrativa och kyrkopolitiska instrument. Kanske Bloggardag något litet häpnar över kommentarernas mängd här. Vad säger de? Och varför säger så få något om den dokumenterade oförmågan att försvara reformen, det som Dag Sandahl redovisade var fallet redan för 25 år sedan? Bättre har det inte blivit för frågan är – avförd.

De fantasifulla kommentatorerna triumferar och så kräver de svar. Bloggardag kanske nödgas störa Dag Sandahl, som likt den kinesiske droghandlaren helst vill njuta sitt opium cum dignitate. Ska han besväras med frågan om slaveriet och kvinnofrågan i antiken? Hur eller hur kom slaveriet bort och några tänker sig att detta var en följd av gudstjänstbruket. När slav och slavägare var syskon i gudstjänsten, underminerades hela systemet. Kvinnofrågan? De kvinnor som fortfarande ska osynliggöras var i sin tid alls inte osynliga. Läs Apostlagärningarna eller hälsningarna i breven. Kolla helgonkalendrarna eller martyrakterna. Fundera över hur tron förmedlats. Och svaret om söndagsskolan är i all sin enkelhet att detta hör till dopundervisningen, som föräldrar har ansvar för. Vittnesbörd mer än förkunnelse. När det gått tillräckligt långt utför såg församlingar sig nödsakade att inrätta söndagsskolor, skrev biskopen i Skara...

Poängen för Bloggardag är att vi efter alla dessa år kan veta mer och kanske förstå bättre. Docenten Olofssons faders-teologi är alls inte dålig. Den borde betänkas seriöst. Antropologin på samma sätt. Riksdagen gjorde i mars månad år 1958 inte det teologiska arbetet. Det hade inte heller hanterats seriöst av SOU 1950:48. Och läser vi Bibelsyn och bibelbruk ser vi själva avrättningen av anrättningen.

De allvarliga frågorna om hur präster knepar sig runt i den kyrkliga verkligheten vågar ingen tala om, inte heller Bloggardag. Minsta fråga sätter hela systemeti gungning och då tycker de flesta att man ska sitta still i Kyrkans skepp. Icke så få praktiserar dubbel bokföring. Teologiskt följer de fader Gunnar och avvisar helt det kvinnliga präster och biskopar gör, men i praktiken kan de inte göra det utan låtsas att de inte vet vad den i kyrkoordningen föreskrivna idiotförklaringen syftar till. De vet att den är så uselt hopkommen att man kan skriva på om man läser noga: vem vägrar något på grund av kön, det är ju ett Herrens bud som är hindret och diakonissan hör till det tre-ledade ämbetet och henne kan man utan vidare samarbeta med, så vad är problemet? Förr i världen prästvigdes män med knäppta händer. Nu med fingrarna i kors. Sägs det. Det betyder att de inte kan försvara sig om kättarjakten sätts igång.

Bloggardag kanske ändå ska fråga Dag Sandahl om hans gamla försoningsprogram. Men då aktualiseras frågan varför majoriteterna aldrig velat ha något sådant. Är det bevis på överlägsen styrka eller helt enkelt ett svaghetstecken? Han drog det i kyrkomötet och det fanns i boken Vems ärende går Svenska kyrkan? Där återfanns det som en fotnot. Författaren var helt införstådd med hur obefintlig försoningsviljan var i Svenska kyrkan. Denna bristande vilja till brobyggande skulle kunna komma att tolkas som att biskoparna faktiskt alls inte ville vara biskopar med brobyggaransvar. Kanske är detta den enkla sanningen?

Bloggardag får försöka ställa frågan till den upptagne prästen. Har vi tur tar han sig tid att svara i morgon. Men till dess får vi förvalta fascinationen inför mängden kommentarer till en icke-fråga. Något fel som är trasigt tycks det ändå vara. Detta förhållande borde pigga upp varje av kvinna född kv*nn*pr*stm*st*nd*r*. Det liksom våras i sommarhettan!