Stockholm, torsdag

Delegationen återvänder till Sverige. Överstarna Olofsson och Salander uttryckte i går kväll sin belåtenhet. Delegationen hade skött sig, ställt bra frågor och kommit med goda inlägg. Möjligtvis återstår denna torsdag att överlägga i Sverige om signalspaning och underrättelseverksamhet, men Bloggardag försöker, allt beröm och all uppmuntran till trots, påpeka, att han sedan länge är pensionär. Det tycks överstarna inte ta särskild hänsyn till. Efter Furusund byggde de upp Bloggardags krigarego, som slog ut i full blom när fartyget passerade Oskar Fredriksborg där KA1 höll till. Många minnen övermannade Bloggardag, det kan inte hjälpas. Män av pojkarna blev det där. Han sände överstarna 1 Hansson och Furenius en varm tanke. Somliga undrar över att delegationens besök kungjorts. Att det ägt rum stimulerar främmande makt som nu får lägga ner stor möda för att om möjligt få reda på vad som sades, vilka som sitter i delegationen och hur den finansieras. Nu binds deras resurser!

Utomlands ter sig de svenskkyrkliga frågorna inte stå så högt på agendan. Tänker man efter, är förhållandet detsamma i Sverige. Det kan bero på att Svenska kyrkan står så stark i folksjälen att de små bekymren inte är något att tala om. Hälsan tiger still och då är det precis som det ska vara. Nu skulle det, men bara för de småskurna, kunna hävdas att tystnaden beror på att Svenska kyrkan alls inte står stark i folksjälen utan på att de flesta sk*t*r i Svenska kyrkan. Den är dem ointressant och i grund och botten är det endast irrationalitet som får dem att fortsätta erlägga kyrkoavgift. Eller kanske ett utslag av omedvetenhet? Kanske har de läst bibelordet att inte alla som säger "Herre, Herre" kommer in i himmelriket, men den som erlagt kyrkoavgift i Svenska kyrkan och inte är väre än andra när frågan om moral kommer upp?

Är man ändå på funderarhumör kommer Christian Braw oss till hjälp med den nya samlingen av uppsatser och essayer, Livskraftens lerkärl, Artos 2018. 410 sidor fyller på både i kunskaps- och bokhylleluckor. Det finns en del tankegångar som borde kunna hetsa upp både när det gäller vad biskopsämbetet egentligen är och synen på sanning för att inte tala om Quisling, Mannerhem och Palme. Den som vill reagera på sina egna förutfattade stimuli vid läsningen kan utlovas högtidsstunder. Den som vill pröva att tänka på tvärs fr dock större behållning och anledning till eftertanke. Christian Braw gillar provtänket. Hans hållning är att pröva hur långt täcket räcker.

Sttatsmannens ideal tog gestalt i Mannerheim men inte i Olof Palme, menar författaren (s 107). i en uppsats om sanning. Ställ motsvarande fråga om Vidkun Quisling kan bilden av en idealist träda fram.  Han blev förädare därför att han var idealist. Exemplet Quisling är mycket fruktbärande för den som vill tänka några varv till. Och ska man göra det mer svårt för sig, men problemet lyfter inte författaren fram här, handlar det om avrättningen av Quisling. För den fanns inget lagligt stöd i Norge. Quisling avrättades dock och detta var ett statsmord. Så blir det, gilla saken eller inte, om dödsstraffet avskaffats. Detta påpekat av Bloggardag bara för att göra Frasse lite konsternerad.

Ett omfattande avsnitt ägnas åt Kyrkan och det totala samhället. Här kunde motbilder hållits fram. Den ekumeniska rörelsen i sin helhet utgjorde en sådan i Oxford och Edinburgh 1937 och ställs frågan om vad Kyrkan säger, kunde också Ingmar Ströms tankefigur hållas fram. Efter "du själv" är döpt och därmed "Kyrkan", räcker det att ställa frågan: "Vad säger jag?" Så tänkte Ingmar Ström. Så tänker inte Christian Braw, som håller fram exempel på sådana som säger något annat. Ett brev i en folkets livsfråga från de svenska biskoparna år 1951 hör dit. Här kunde frågorna komplicerats. Må vara att det biskoparna skrev var ett sant ord, men var det ett ord i rättan tid eller hade tiden gått dem förbi? Nå, lägg brevet bredvid vad biskopar därefter fått ur sig i frågorna om sex och prudefestivaler... Några komplikationer blir synliga.

Med boken Livskraftens lerkärl kan en myckenhet tankar och reflektioner lösgöras. Till vad nytta? Samma nytta som det är att ta sig till en utsiktsplats. Inte mer. Inte mindre. Utsikter ger insikter och kanske till och med åsikter. Läs  själva.

Nu till något som kompletterar:
I Tallinn diskuterade delegationen om den turkiska förbindelsen, en misstänkt gärningsman hade gripits av den turkiska gränspolisen, stärker misstanken om rysk inblandning. Något entydigt resultat nåddes inte i delegationen på nuvarande informationsunderlag.