Göran Gustafsson, 1936-2018

I dag begravs professor Göran Gustafsson, den andre professorn i religionssociologi i landet. I ett minnesord har hans gäng av doktorander i Lund och Uppsala fått till den postmoderna sanningen att han var den förste. Bland de första var Göran på många sätt för många av oss, men Berndt Gustafson var den förste när ämnet inrättats även om han blev sjuk och dog utan att ha fått igång forskarseminariet. Göran tog vid där.

Det var Göran som undersökte kyrkofullmäktigeinstitutionen, Mellan religion och politik. Studier av kyrkofullmäktigeinstitutionen, Verbum Håkan Ohlsson 1977, och kom fram till att de som utövade kristen tro genom gudstjänstfirande och så utgjorde en klar minoritet. Svenska kyrkan styrdes på lokal nivå av beslutsfattare som var som folk är mest. Det kunde man kanske misstänka, men det var värdefullt att saken klarlades och kom i bok. Det kommunala i kyrklig tappning, det var det rådande elände som inte gav särskilt stor plats för den Kristus, som förr var först i vår lag. Det var en värderingsfråga om sådana personer egentligen var valbara för sitt uppdrag. Ställer man krav på kristen bekännelse är de det inte, konstaterade Göran. (aa s 164).  På de parttipolitiska listorna klassificerades 32% som kristna, 23% som deister (MTD skulle vi säga nu kanske), Agnostker 14% och ateister 12% blev resultatet från Stockholms stift, som toppade talen för annan tro än den kristna när saken undersöktes. Vi talar nu om siffror som är 45 år gamla, resultat från den lyckliga statskyrkotiden. Vi kan anta att siffrorna blivit bättre.

Göran kunde se in i sammanhangen med en road distansering, men tillägnade boken sin far kyrkvärden i Gunnarsjö. Han såg fenomenen och människor som skapade dem och han gjorde det utan att alltid imponeras. Han var förstås beläst i den samhällsvetenskapliga litteraturen och kunde ge referenserna, men också göra allmänt kloka vetenskapliga bedömningar. I Svenska kyrkans forskningsråd var han medlem och ordet "aktad" är antagligen det självklara. Knepfrågor kunde då och då anförtros honom i trygg visshet, att han kunde göra kloka bedömningar.

Göran såg hur det gick till i det kyrkliga skumrasket, förvånades och förvånades icke som alla klarsynta och kunde vara uppmuntrande. En av de icke-havliga, som disputerat på en avhandling som räknades till de bättre, fick ett telefonsamtal med uppmuntran att skriva lite mer, eftersom fakulteten kunde tänka sig att ge ännu en titel. Denne teologie doktor uppfattade den systemkritiska markeringen, men också den personliga omsorgen. Det gav Göran Gustafsson en plats i den mannens hjärta. Här var den hederlige vetenskapsmannen som ogillade kyrrkligt fulspel.

Radler-affären upprörde Göran. "Den mannen har förrått oss alla!" Med tiden gjorde han möjligtvis en mildare bedömning av agenten och hans verksamhet – om det inte var så att han helt enkelt släppte saken – men han tog händelsen på stort allvar när spionaget avslöjades. Då hade DDR fallit och sången Die Partei hat immer recht sjöngs med en icke återhållen munterhet. Så hade det dock inte alltid varit...

Ämnet religionssociologi i Sverige kunde vara värd en framställning. Professor Eva Hamberg skulle kunna vara resurs, för hon vet vad det handlar om. Två trådar bakåt finns att dra i: dels till Gallup, dels till Religionssociologiska Institutet.

"Gallup" är biskop (sedermera ärkebiskop) Gunnar Hultgren, vars bror var chef för Gallup i Sverige. Gunnar Hultgren insåg att de franska arbetarprästerna ägnade sig åt sociologiska frågor och saken hamnade i Diakonistyrelsen, där pastor Ingemar Stoltz tog fram material just tillsammans med Gallup. Biskop Bo Giertz tänkte på samma sätt och hans tre volymer med prästmöteshandlingar under hans biskopstid (Brytningstider, 1957, Folkvandring, 1963 och I smältdegeln, 1969) bär syn för sägen. Ur dessa ansatser kom ett rikskyrkligt intresse att samla kyrkostatistik. Dessförinnan hade den saken mest intresserat Dagens Nyheter som gjort en kyrksamhetsräkning år 1927, men också mer eller mindre systematiskt hanterats i de olika stiften med olika ambitionsgrad.

Den andra tråden är kyrkohistorikern Berndt Gustafson, skolad i Hilding Pleijels seminarium i Lund, där kyrkosociologisk dokumentation var ett av intressena. Det märkliga med Berndt är att han såg till att läsa utländska tidningar och tidigt om morgnarna satte han sig och skrev sammanfattningar på svenska, som sedan stencilerades och distribuerades. Han initierade också undersökningsrapporter och skrev själv uppmärksammade böcker, inte minst Svenska folkets religion.

Nog vore det av intresse att se någon analysera vad som föregick inrättandet av professuren i religionssociologi och, menar jag, uppfatta hur ansatsen ska ses som ett bidrag för att förstå Svenska kyrkans läge när det inte längre kunde ses som självklart att den svenska linjen var den kristna linjen. Plats för forskning, teoridiskussion och metoddiskussion. Och då ska man inte glömma Lennart Ejerfeldt och Thorleif Petersson heller. Det finns människor som skulle kunna kategoriseras som  "tribsamma tänkare". Göran var inte ensam i genren. Men hur kommer det sig att många i den klubben är döda? Bloggardag blir dyster. Så dyster att delegationsbesöket får avhandlas senare.

Göran saknar han, Bloggardag. "Trivsam tänkare" är ingen dum karaktäristik av Göran Gustafsson.