Slagordskontroll

Inget ont om slagord. De kan slå huvudet på spiken och precist beskriva hur det är. De kan också användas för att säga något som alls inte är sant, men denna lögn ska svepas in i vackra ord. Det betyder en städse pågående intellektuell renhållningsuppgift.

Svenska kyrkan Stockholms stift publicerade annons i bladen under Pridefirandet (det där med partiledare som viftade med flaggor och lät sig kommenderas och där ÖB trädde fram som sångartist. Inte undra på att man saknar både Rapp och Ljung för att inte tala om ÖB Helge Ljung eller armécheferna Swedberg och Almgren liksom marinchefen Rudberg andra högre militära befäl inte att förglömma...Då nämner jag inte Erlander, Hedlund eller Ohlin, inte ens Hilding Hagberg eller Gunnar Heckscher!). Bloggardag tar inte här upp frågan om finansieringen av reklam pro Pride, men att det är kyrkliga medel som används, det fattar inte minst en smålänning. Eva Brunne skrev:

"STÖRST av allt är KÄRLEKEN"
Var i Den Heliga Skrift återfinns detta påstående? Men det ska väl betraktas som utslag av fundamentalism att begära den sortens besked. Nå, detta var ju också texten på den konndomförpackning som Svenska kyrkan i Luleå delade ut vid en annan satsning. Förpackningen innehöll kondom med glidmedel. Det var kanske en viktig information? "Vad är det som är på glid?" tänkte de tuktiga.

Vi går vidare i framställningen:
"Pride betyder stolthet! Stolthet att få vara den jag är och inte låta någon säga: du får inte vara med. Du ska inte vara någon annan än den du är."

Det är här det bränner till, tror Bloggardag, rent själavårdsmässigt. Vem är jag? I mig, i Guds tanke om mig och mitt liv och plan för mig? Må vara att jag inte ska vara någon annan än den jag är, men då måste jag väl först ha klart för mig vem jag är. Hur får jag veta det? Det kristna svaret är:  inte bara genom livets händelser men också genom Guds ord och bönen, gudstjänsten, ger sig svaret om mig och mina kallelser livet igenom. Men hur blir detta, om jag bara låter livets händelser forma mig? Om detta skrev Eva inget.

Här får Bloggardag fortsatta problem när vi läser vidare:
"Vi firar den självklara stoltheten under Pride, Vi gör det mitt i samhället, som människor och som kyrka."
Självklar stolthet? I vår skamkultur, en annan än Kyrkans sakliga och upprättande skuldkultur, den som tar människor på allvar, är skammen mer självklar än stoltheten. Nu kan dock stolthet gälla, det som förr min stolthet var blir sådant jag skäms för. Och då skulle vilja veta mer om det kinky under Pride. BSM eller BDS eller BMW – eller vad det nu kan heta som man ska ägna sig åt i stället för enkelt vaniljsex – promotas tydligen. Men det fick jag som tidningskonsument inte veta så mycket om. Det var allas lika värde mer än det värdefulla med smisk på rumpan. Tror ni verkligen jag går på det som sägs och det som förtigs? Självklar stolthet? "In my ass", som det heter.

Annonstexten fortsätter:
"Med stolthet fortsätter vi att säga: där kärlek sker, sker alltid något heligt."
Kan detta verkligen vara sant? Kärlek till pengar och makt, ovedersägligen en bärande kärlek i denna värld, kan faktiskt inte alltid resultera i något heligt. Och då nämner vi inte pedofilen eller den som köper kärlek. Hur eller hur måste meningen kvalificeras och handla om äkta kärlek, men hur vet vi vilken eros som är äkta, nu när Anders Nygren i år är 40 år död?

Låt oss sålunda pröva orden i annonsen med en annan ingång!
Jag får alltså vara den jag är, ingen får säga att jag inte får vara med sådan jag är och jag ska inte vara någon annan än den jag är. Det finns en stolthet i detta. Och min kärlek till Svenska kyrkan är sådan, att där den sker, sker alltid något heligt. Det kunde /väl att märka/ ungkyrklighetens talesmän och taleskvinnor utan vidare kunna säga i en tid när Svenska kyrkan inte höll sig med enkönad vigsel eller kv*nnl*g* pr*st*r.

Låt mig då komma ut som kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*. Det går tydligen bra, särskilt som jag skulle kunna vara en stolt sådan. Sålunda läser jag Hellmut Lieberg, och han gick väl inte av för hackor som vetenskapare?:

"Det hör till det egentliga ämbetets egenskaper, att det är ett manligt ämbete och att det endast kan överlåtas åt män, såsom Paulus betygar, genom Herren vilja, Herrens bud. Därav följer att en ordination rite, d.v.s. i enlighet med ämbetets instiftelse och dess gudomliga och väsentliga ordning, endast kan ske med en man.

Där kvinnor ordineras, sker det i strid mot Guds ord, mot den apostoliska traditionen och det heliga ämbetets eget väsen. Det är olydnad mot ett Herrens bud. Kvinnoordinationer måste därför betraktas som ogiltiga och som en nullitet. Emedan ordinationen inte sker i enlighet med Kristi instiftelse, saknar sådana ordinationer varje gudomlig fullmakt och legitimation och mynnar ut i ingenting.

Där ordination av kvinnliga präster införs i en kyrka, undergrävs den kyrkans eget ämbete, därigenom att det lösgöras från ämbetets historiska instiftelse genom Kristus och dess föranrking: den gudomliga uppenbarelsens ord i Skriften. Ämbetet utlämnas därigenom åt ovissheten och osäkerheten och förlorar fullmakten från Kristus. Det förändras till ett blott mänskligt instrument i den kyrkliga organisationen och måste förfalla."

Also sprach Lieberg.
Kallad av Gud själv. Bokförlaget Pro Veritate, Uppsala 1981, s 22.

Vad händer nu i Svenska kyrkan när en stolt kv*nn*pr*stm*st*nd*r* kopierar denan text och har en egen liten parad vid sockenkyrkan där texten delas ut till hågade och ohågade? Det hette ju att "du ska inte vara någon annan än den du är" och grundackordet var stolthet över just detta. Får vi fira denna stolthet "mitt i samhället, som människor och som kyrka"? Och får kärleken till sanningen (Luthers teser!) vara en sådan kärlek, där alltid något heligt sker. Också vid flygbladsutdetlning inför en gudstjänst i sockenkyrkan? Eller vid en diskussion vid kyrkkaffet om ämbetsreformen i riksdagen år 1958 förändrat ämbetet "till ett blott mänskligt instrument i den kyrkliga organisationen" med följden att ämbetet "måste förfalla"? Då kan mången sätta kaffet i vrångstrupen.

Nu funderar vi på frågan om slagorden i annonsen från Svenska kyrkan. Stockholm stift" håller. Stalltips nej.

Det här kan bli lika roligt som i Berlin där det i januari månad 1988 var statligt anbefallda minnesdemonstrationer till Rosa Luxemburgs och Karl Liebknechts minne (mördade 1918). Medborgarrättsaktivisterna i DDR råkade illa ut. De kom med egna plakat med citat av Rosa Luxemburg: "Freiheit ist immer auch die Freiheit der Andersdenkenden." Heja Rosa! Friheten är alltid friheten för dem som tänker annorlunda. I Berlin råkade man dåförtiden illa ut om man citerade olämpligt tal av Rosa Luxemburg vid minneshögtiden. Heja igen!

I går fick jag förresten ett brev i hand. Det var skrivet den 20 sept 1980 av domprosten, docent Nils Johansson, då pensionär i Vadstena, till professor Hilding Pleijel i Lund (och finns nu i Pleijels samlingar, LUB). Statsrådet Weijne, som år 1951 låg svårt sjuk, ringde biskop Ysander i Linköping:
- Innan jag dör, vill jag tala om hur det gick till vid ärkebiskopstillsättningen förra året. Vi hade alla tänkt oss dig, men när jag kom upp till kungen och sa deta, blev han arg och svarade: "Jag har lovat Viktoria, att om någon av Söderbloms svärsöner kommer på ärkebiskopsförslag, ska jag ta honom. Det löftet vill jag inte svika. Därför måste vi föreslå Brilioth." Ysander hade visst 11 röster, Brilioth och Nygren 10. Ysander sade: "Men det var väl Guds hand som styrde." Jag (och detta jag torde vara domprosten) svarade: "Nej, det var djävulens hand."

Tro inte annat än att Nils Johansson menade vad han sa. På samma sätt som Olov Hartman gjorde det år 1956, när han sa, att "det går åt helvete förstår du väl" till Ingmar Ström. Han talade om vad han såg hända i och med Svenska kyrkan.

Indiskretioner är informationsbärande. Det finns en verklighet bortom slagorden. Så vad nu, oss stolta emellan?