Om vådan av att läsa presentationstexter.

Det är sannerligen inte enkelt, men så lätt får man inte ge upp. De informationsbärande texterna finns att få tag på. Läs själva:

Att arbeta inom Svenska kyrkan innebär en stor spännvidd; allt från teologi och rättvisefrågor till fastighets- och finansfrågor. Vi bedriver ett långsiktigt arbete, både nationellt och internationellt. Här får du chans att göra verklig skillnad och bidra till en hållbar samhällsutveckling med människovärdet i centrum. Svenska kyrkan har idag ca 22 000 anställda, varav ca 550 hör till den nationella nivån – kyrkokansliet i Uppsala. Kyrkokansliets uppdrag är att ansvara för frågor som är gemensamma för hela Svenska kyrkan. Den nationella nivån är kyrkans röst utåt såväl i det svenska samhället som internationellt.

Vad ska vi nu säga? Vi ska säga "tack!". Nu ser vi en  kyrkostruktur som talar uppifrån. Vi är långt ifrån Ingmar Ströms visserligen bisarra men ändå tanke, att Kyrkan talar genom varje medlem. Vi är också långt ifrån det som var, att Svenska kyrkan talade ifrån mängder med predikstolar, lokalt, nära, personligt av en själasörjare, som tog sitt av Gud givna ämbete på allvar. Tack för att vi får se vad som förändrats och tack för att vi fortfarande kan tänka och förstå.

Hoppsan! Såg ni något om Frälsaren, Herren Jesus Kristus? Vad i den presentationstext som vi läser skulle få den romerska kejsarmakten eller för den delen synedriet i Jerusalem att bry sig om att ha ihjäl någon som sa detta? Inte ens dominikanerna skulle bry sig om att tända kättarbålen.

Men biskoparna i stiften skulle kunna surna till. De är alltså inte "kyrkans röst utåt"? Den uppgiften har den nationella nivån. Hade detta sagts till Yngve Brilioth, hade han blivit mäkta förvånad, det vågar Bloggardag påstå. Brilioth var ärkebiskop i en annan kyrka, en stiftskyrka bestående av 13 stift och några stödfunktioner på Luntmakargatan i Stockholm samt ett bokförlag, som ungkyrklighetens studenter startat. Detta var för övrigt Ingmar Ströms bas... Ett biskopsmöte samordnade på ett blygsamt sätt gemensamma angalägenheter. Själv hade ärkebiskopen en stiftsadjunkt till sin hjälp och var biskop både över hela Ärkestiftet samt ärkebiskop i relation till myndigheter, biskopsmöte, diakonistyrelse, missionsstyrelse mm mm samt hela det ekumeniska, vilket inte var så lite eftersom  Brilioth var en av dem som varit med längst tid. Pehr Edwall biträdde i det ekumeniska, men det fanns fler legendariska medarbetare. Jag räknar inte upp dem här.

Slutsatsen? En annan Kyrka. Man kan gilla eller ogilla den saken, men den är klar. Det borde vara värt att därför diskutera både vad som hänt och varför det hänt. Naturligtvis hör förändringen samman med samhällsförändringar, men kanske än mer genom statliga ideologiska ingripanden i sak och person.

I sak: den svenska staten har gripit in och tolkat både ämbete och äktenskap och därtill lagt sin egen sekulariserade mall över båda av Gud givna ordningarna. I Svenska kyrkan kan ämbetet uppfattas vara ett av Herren instiftat sakrament, förstås, och om inte annat så är äktenskapet en sakramental handling, en Guds ordning. Inte statens. Det hade inte Reinfeldt respekt för, lika lite som Erlander, han på vars tid man enligt uppgift från en i saken personligen okunnig fick hångla mer. Statsministrarna såg till statsmaktens intressen och då piruetterades det. Sådant blir inte utan konsekvenser – givet den gudomliga utgångspunkten.

Därefter kunde statsmakterna genom politisk kontroll styra alla de högre utnämningarna liksom en uppsättning prästval, jo vi hade sådana. Då for de också från södra Öland och Vissefjärda för att få rösta i det sista kyrkoherdevalet i Kalmar, stod i kö länge och väl framme hos valförrättaren fick de besked, att de ingen rösträtt hade. Det hade flertalet av kvinnoförbundens lokala ordförande inte heller, en omständighet som inte avhöll dem från att agera i den konservativa/kristliga tidningen Barometern. Det var tider det. Man valde och valde bort, det är det hela. Finns det protokollfäst hur partierna skulle agera? Antagligen inte och detta av det enkla skälet att det inte behövdes. Folk och parti valde ideologiskt när de valde person.

Prästvalen var egendomliga på många sätt, men grundtanken inte fel. Den gudstjänstfirande församlingen skulle ha ett ord med när den som skulle vaka över deras själar skulle tillsättas. Det blev annorlunda när de som alls inte hade detta intresse valde präster. Och det valdes också på komministernivå. Två gånger av tre valdes kyrkoherdar och komministrar. Tredjegångstillsättningen var regeringens ansvar antingen genom regeringsbeslut  eller genom domkapitelsbeslut (statlig myndighet). Det var också regeringen som utsåg domprostar och biskopar. Prövades inte meriterna? Visst. Och alla visste vilken den avgörande meriten var.

Det är de många små stegen som skapat den situation som nu råder. Ibland togs också större steg, som när det nya kyrkomötet med åtföljande centralbyråkrati kom till år 1982. Då röstade biskoparna likt trollkarlen i Himalaya land bort sig själva. Det är inte oviktigt att tjata om hur det var för att förklara hur det blev. Självfallet finns i detta system mänskligt att döma ingen överlevnadspotential. Det räcker att läsa presentationstexten för att fatta den saken.

Hur skrivs en presentationstext som denna? Med bästa vilja i världen. Det är det som är själva problemet. Vägen till helvetet är stensatt med de bästa föresatser. Ingen i Antjeborg tycker väl att den fina presentationen skulle vara problematisk?

Vilken är alltså vådan med at läsa presentationstexter?
Man fattar.