Wejryd minns

68-kyrkan är det kära temat att hantera i det kyrkliga efter Johan Sundeens bok i ämnet. Detta faktum har föranlett eller förlett Anders Wejryd att botanisera bland sina minnen.
http://svenskkyrkotidning.se/artikel/kyrkornas-varldsrad-1968-ingen-marxistisk-kidnappning/

Bloggardag tyckte först att detta knappast kunde vara av intresse. Det är självklart att marxister inte kidnappat kyrkolivet. Problemet är ett annat: de som tagit sig fram har draperat sig i den för dagen lämpliga klädnaden och den var, när det begav sig, inte en mantel i ljus men väl en mantel i en färg som skulle föreställa röd. Så hade det inte alltid varit.

Vill någon följa upp Sundeens bok tror Bloggardag att det skulle vara av intresse att läsa tidningen Vår Kyrka. Där fanns återkommande artiklar under 1960-talet bland tips för syföreningar om sömnad och mat också artiklar om apartheidsystemet. Gunnar Helander var missionären som utvisats från Sydafrika och som skrev böcker, till exempel Det nya kom från negern. I mitten på 60-talet blev också Vietnamfrågan aktuell och allt ledde fram till Kyrkornas Världsråds konsultation i Geneve år 1966. Det var resultatet från denna som trädde fram i Uppsala 1968. Ska man vara petnoga är det något Wejryd borde fundera över, inte bara hur vägen från Uppsala 68 efterverkade utan egentligen tänka igenom frågeställningarna dessförinnan. Det nya som hände var dock inte radikalt nytt, frågorna om Life and Work var frågorna också under världskristenhetens möte i Stockholm 1925.

Nu är Anders Wejryd ihågkommen från det utgående 1960-talet i Uppsala som kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*. Det är en från en kvinnliga teologie studerande lämnad och överraskande uppgift för somliga Vi som vet stämningarna inser. Också prosten Anders Åkerlund skrev i början av 60-talet på en petition att till biskop i Västerås borde väljas någon som inte skulle viga kv*nnl*g* pr*st*r. De fåkunniga spörjer då hur det kunnat bli annorlunda därefter. Bloggardag svarar maliciöst att det kunde det självklart bli. Konjunkturer växlar, för att inte uttrycka saken mer brutalt. Till omtankens  kategori hörde för den delen också Per Frostin och Martin Lind, som båda var präster särskilt för gymnasisterna och bland dessa återfanns i samma fålla Henry Cöster. Det är bra att veta. "Varför det?" kan man undra. Det vet inte Bloggardag. Och kanske är det bäst att inte veta varför när man menar att det är bra att bara veta hur det var.

Wejryd konstaterar att "unga människor, påverkade av sextiotalets frihetlighet, kom påfallande snabbt att kliva in på de kyrkliga arenorna. För det fanns många skäl." I artikeln nämner han inte att det fanns äldre herrar som gärna rekryterade havliga efterföljare, facilierade deras väg. Det vet Anders egentligen. Bloggardag funderar inte närmare på vilka Wejryds välgörare var, men det får han gärna berätta. Och angivelsen "påfallande snabbt" ska minnas. Det riktigt intressanta om karriärvägen har Wejryd dock återgett:

"Dels att de faktiskt hade idéer som de ville förverkliga, dels att många av dem (oss) fostrats i ett (utgående) folkrörelsesverige. Vi kunde skriva motioner, göra propositionsordningar och var vana vid tröga sammanträden."

Här är elevrådsordföranden Anders Wejryd i helfigur. Så var det. Han började så och han har fortsatt så. I de pastoralteologiska frågorna har han inte bidragit särskilt mycket och han var kyrkoherde i en ärorik förssalming, men knappast i ett miljonprogramsområde. Det säger en del.

Wejryd vet mer att berätta:
"Dessutom var det, åtminstone i Svenska kyrkan, ett stort generationsskifte bland prästerna med många lediga tjänster. Församlingarna blev allt rikare och kunde anställa många fler än någonsin tidigare. På åttiotalet kom också utbyggnaden av stiftskanslierna och det man då kallade 'rikskyrkan'. Det blev lätt för dem som var födda på fyrtio- och femtiotalet att snabbt bli synliga på ledande befattningar."

Äckel är Bloggardags känsla, för detta var sannerligen inte villkoret för alla. De fick hålla på och möda sig under andra villkor och det berodde på att de inte bara kunde misstänkas politiskt utan kanske än mer kyrkopolitiskt. De tänkte, men de tänkte "fel". De läste fel böcker också! Och de skulle målas ut som något de i all mäsnklig svaghet dock icke var. Detta passerade utan moralisk indignation från dem som lätt blev synliga på ledande befattningar. "Fy Fan" är en from reflektion i sammanhanget, tror Bloggardag.

Märkte ni också att det var generationsskiftet Wejryd tänkte över. Är det ett annat sätt att säga "karriärmöjligheter" eller "goda framtidsutsikter". Andra präster tänkte annorlunda om präst-tjänsten.

Nu vore Anders Wejryd inte Anders Wejryd om han inte också funderade i stort. Utan förändringarna på 60-talet hade, menar han tydligen som en skön själs bekännelse, "en del av oss som kom att vara med, inte varit med". Nå, själv fick Bloggardags prästkompisar sina prästkallelsee före Uppsala 1968, men läste om Geneve 1966 med viss entusiasm.

Anders andra tanke är att Svenska kyrkan utan 68 varit mer marginaliserad. Det tror inte Bloggardag. Fortfarande hade väl idoga präster kunnat bygga församling i miljonprogramsområdena och haft ideal från Gunnar Rosendal, PO Sjögren och Martin Thornton samt högt skattade vänner som Ingmar Svanteson, som väl minimalt ska räknas till 68-orna?

Det tredje är att Anders är tveksam till om vi kunnat avsluta statskyrkotiden utan 68-orna. "En mindre grupp politiker ville skilja kyrka-stat. "I det aktiva kyrkfolket var det främst präster och andra som stördes av beslutet om kvinnliga präster som ville skilja kyrka och stat." Nå, kanske var det inte riktigt så enkelt men det är av intresse att förstå vad Wejryd uppfattat och vad han alls inte mödat sig med. Det utmanande i slagordet Libertas Ecclesiae har han inte mediterat över, det är uppenbart.

Har då Annika Borg rätt förstått saken när hon på sin fredagsblogg skriver om de kyrkliga 68-orna i motvind?
https://kristenopinion.wordpress.com/category/fredagsbloggen/
Antagligen. Tiden får sådana konsekvenser av det enkla skälet att den går. Roligast är hennes analys av Wejryds språkbruk. Han finner att det i debatten är "aggressivitet" som väckts mot Svenska kyrkans utveckling. Så beskrivs att han uppfattar det som om hans och 68-årsgenerationens påverkan och deras tolkningsföreträde "utgör och är Svenska kyrkan". Så är det förstås. De tänker så. Det är på ett sätt ynkligt. Vi som är döpta i Svenska kyrkan och har en solid svenskkyrklig familjebakgrund tänker inte så. När de innersta fibrerna i vårt väsen, för att tala med Brilioth, finns i Svenska Missionsförbundet, kan det lätt bli så.

Ska Bloggardag på nytt återvända till minnet från arbetet med RKU:s temaår Jesus för världen. Han minns dem som skrev och redigerade, Gunhild Högman främst, Tyko Holgersson, Elsa Walles och Per Ivar Persson till exdempel. Håkan E Wilhelmsson var projektledare. Anders Wejryd var med, men inte i skrivarverkstaden utan vid ett sammanträdesbord någon annanstans (anywhere?) på Ansgarsliden. När det frågades om hans frånvaro, blev svaret att han var så upptagen med viktiga frågor. Bloggardag bär minnesbilden med sig som en illustration från själva förklaringsberget, fast berget var en souterrängvåning. Skrivaråret var väl 1974 och RKU betydde Riksförbundet Kyrkans Ungdom. Frågan om tredje världen brände men det gjorde också ivern att få fram fromt arbetamaterial för ungdomsarbetet. Sådant vanliga högkyrkliga församlingspräster stod mitt i.