Vilsen

Bloggardag tänkte inte just nu besvära Dag Sandahl med frågorna som ställts. Det betyder inte att docenten inte ska få svara för sig, men Bloggardag vill ha utrymme för sitt tvivel och sin undran först. Ni tror att det handlar om förbudet att grilla på egen tomt, det som kringgås genom att man grillar på grannens? I Kalmar län får man grilla, i Kronobergs län inte. Bloggardag hörde mannen på Länsstyrelsen uttala sig och fram steg bilden ev en regulator, en man som älskar att ställa till det utan att behöva svara för vad han ställer till med. På ICA Grytan fanns det ett utbud för grillen. Vad gör man med det? Regulatorn, ursäkta franskan, skiter i det. Kostnaden hamnar i tidens längd på kunderna. Tro mig, jag känner igen typen och typer av detta slag imponerar inte. Bloggardag har sett dem när militärt och civilt samövat. Bloggardag gillade att demaskera det påståeliga redan då och har ett utvecklat sensorium för vilka som är överhetspersoner med överhetspretentioner. Det var av detta material fogdar gjordes. Det de egentligen gillar är att bestämma över andra och känna sig inflytelserika, mäktiga. Men denna insikt hanterar Bloggardag.

Värre blir det med den ihållande tystnaden  när det handlar om bränderna. Det brann 400 meter (eller inte ens det) från Lantegendomen. Inte ett ord har hörts från Antje. Men vad har andra biskopar och vad har alla kommunikatörerna sagt? Hade detta varit i maj, hade det inte varit någon ände på det myckna twittrandet, men nu är det alldeles tyst från de andliga. Så vad ska Bloggardag tänka? Lever vi i den yttersta tiden och är just rådlösheten et tecken på det? Antje har inget att säga. Ska vi säga att vi klarar oss bra ändå?

Kyrkornas Världsråd hörde dock av sig. Till Antje!

May God also accompany you, Archbishop Antje, in your and the Church of Sweden’s ministry to comfort and console, to heal and help the people in this time of distress and recovery.
Yours in Christ,
Phiri
Prof. Dr Isabel Apawo Phiri Acting General Secretary World Council of Churches

Men Antje har ju inte gjort ett endaste dugg för att ge oss lindring i vår nöd. Bloggardag funderar över de finkristnas självbild och över hur de tänker att de ska göra. De kan öppna församlingshemmen, bra så,  men inte ens Bloggardag skulle i utsatta lägen vända sig till Svenska kyrkan i hopp om dess "ministry to comfort and console". Måste vi inte, vi brutalkristna, faktiskt markera rätt bestämt och i så fall tacka för att Antje inte ens försökt, trots vad som skrivs från Geneve? Vad är det för överfallaskristendom som ska definiera människors villkor "in this time of distress and recovery". Ingen dog i bränderna. Ingen enda. Ändå ska bränderna komma till nytta för det kristliga. Är det fler än Bloggardag som behöver ta något lugnande?

Nästa fråga gäller i anledning av insikterna om hur viktigt Svenska kyrkans stöd för Priderörelsen tycks vara. Kan det vara så, att vi ser ideologifabrikation och då behövs alla ideologiska statsapparaters medverkan. Vilket ärendet egentligen är, talar vi inte om. Vi talar om allt annat. Men HBTQ-ärendet har väl med sex att göra? Svenska Dagbladets filosofiska ledare denna dag går Bloggardag förbi med tystnad. Temat är att individualism är pluralism och att Pride syftar till just detta.

Bloggardag vågar inte längre hänvisa till sin baskunskap från 1960-talet om boken De sexuella minoriteterna, men inser att han tidigare än de flesta var inläst på ämnet. Nu lyssnar han på Ann-Christine Ruuth, som träder fram i mediala program. Bloggardag vågar inte tänka på vad Ann-Christines, dvs Åkes, mamma hade sagt om detta. Vågar Ann-Christine?

Ann-Christine ska gifta sig och detta med en kvinna, så mycket går att förstå. Är det inte, bortsett från allt annat och återfört till the basic trust, så att det är en man, som kallar sig Ann-Christine, som kommer att på övligt sätt ("basic") göra vad som ska göras av en man en sådan natt. Skäll inte på Bloggardag. Han är läkarson. Men vilsen i detta och endast i teoretisk mening intresserad även om han gillade Åke Sturesson, som blev Åke Roxberg och var en duglig kyrkoherde. Sedan var det Ann-Christine Roxberg och därefter Ann-Christina Ruuth. En åldrad Bloggardag, som kan se genom decennkerna, ska väl inte förtänkas att få vara lite vilsen? Hänger ni med? Och Bloggardag får det svårt när Ann-Christine får lägga ut texten i Radio Kronoberg om sina smycken och sin fina gröna klänning. Ville radio dåförtiden erbjuda en präst lika mycket tid för att tala om Jesus?

Vilsenhet är vår arvedel. Men det är roligt att ha kvar sin förmåga att fråga. Den uppenbara risken är förstås att den som är tillräckligt vilsen frågar så att en torped eller missil av misstag avlossas och sänker hela härligheten. Sådant kan hända och sådant har hänt. Argumenten i förråd under durken kan träffas och explodera som vore de ammunition på Blücher. Då vänder allt och framtiden kommer att fråga hur det som är vår verklighet alls blev möjligt. Det gäller bara att bli tillräckligt gammal för att få vara med om hur det moderna bli omodernt och nya moderniteter ser dagens ljus, inte alls otänkbart att de nya visar sig vara de tidigare förkastade. .

Om man inte blir tillräckligt gammal då? Må nåden komma och denna världen förgås. Det finns i vår vanliga brutalkristendom också detta perspektiv. Och då blir det brutalt. Det är då vi lyfter våra huvuden.