Oavsett allt

Nej, Bloggardag orkar inte mer. Han uppfattar partiledarna som piruetterade som personliga förolämpningar av fria svenska medborgare. Ska vi verkligen inte kunna kräva bättre av de politiska partierna? Hur många medlemmar har de – i procent. Och de ska förse oss med LEDARE? Bloggardag måste tänka på något annat. Alternativet är förstås att supa skallen av sig, så allt är i detta perspektiv en förbättring!

Cirkus Cirkör fick inte ha sin föreställning i Vadstena Klosterkyrka. Kyrkorådets majoritet tackade nej. Någon motivering lämnades inte och det föranledde en ledare i liberala Motala Vadstena Tidning. (1/8) Kyrkorådets ordförande avgick i protest mot kyrkorådsbeslutet. Självfallet hann ledarskribenten i all röra koppla till "ett relaterat inslag" som något som inte var bra. Kv*nnli*g* pr*st*r, förstås. Alltså, att "det än idag" är kontroversiellt med sådana. Där fick kommunikatörerna i Antjeborg! Men det där att den som sitter på en ledarredaktion inte fattar, ska det också räknas till de personligt illasinnade oförsyntheterna? Kan man sätta alla dumskallar i karantän? Bloggardag bara frågar.

Ledarskribenten Tobias Josefsson ser den verkliga frågan handla om vad kyrkan ska vara och för vem den ska vara. Skarpsynt! Det grundläggande svaret, att Kyrkan är Herrens och har uppdraget att förkunna evangelium för allt skapat, fokuseras dock inte i ledaren. Skribentens undran gäller närmast hur den nye kyrkoherden, som föreslagit pubkvällar i Kisa, ska tas emot. Håhåjaja. Det blir säkert utmärkt på det gamla vanliga sättet. Och snart nog kommer det en ledare, men inte i tidningen MVT, som undrar vart Kyrkan tog vägen. Inga träd växer upp till himlen och om det som är modernt vet vi ett enda, det kommer att bli omodernt. Detta sagt av en som varit på krogpredikningar...

Syster Kerstin har firat Bergman hundra år med att läsa Laterna Magica igen. (Laterna och inget annat! Tack!)  Det var väl för varmt för trädgårdsarbete – eller för torrt. Hon fann anledning att högläsa ur boken. Ingemar Bergman besökte kyrkor när han förberedde Nattvardsgästerna. Själva slutet på filmen hade han problem med. Syster Kerstin läste högt:

"En söndag ringde jag min far tidigt på morgonen och frågade om han hade lust att följa med på en tur. Mor låg på sjukhus med sin första hjärtinfarkt och far isolerade sig. Hans händer och fötter hade blivit sämre, han tog sig fram med käpp och ortopediska kängor. Med självdisciplin och viljestyrka skötte han sin tjänst i Slottsförsamlingen. Han var sjuttiofem år.

Det var en disig vårvinterdag med starkt ljus över snön. Vi anlände i god tid till den lilla kyrkan norr om Upsala. Före oss väntade fyra besökare i de trånga bänkarna. Kyrkvärden och vaktmästaren viskade i vapenhuset. På orgelläktaren rumsterade den kvinnliga musikdirektören. Då sammanringningen tonade bort över slätten hade prästen inte visat sig. Det uppstod en lång tystnad i himlen och på jorden. Far rörde sig oroligt och muttrade. Efter ytterligare några minuter hördes en rusande bilmotor i den sliriga backen, en dörr smällde och prästen flåsade genom mittgången. Då han nått altarringen vände han sig om och såg ut över sin menighet med rödkantade ögon. Han var tunn och långhårig, det välansade skägget dolde knappast en flyende haka. Han pendlade med armarna som en skidåkare och hostade, håret var krusigt i hjässan och han blev röd i pannan. Jag är sjuk, sa prästen. Jag har nästa trettioåtta i feber, det är förkylning. Han sökte deltagande i våra blickar. Jag har rint till kyrkoherden och han gav mig tillstånd att genomföra en förkortad gudstjänst. Såldeds utgår altartjänst och nattvardsgång. Vi sjunger en psalm och jag håller min predikan, så gott det går, sen sjunger vi en psalm och så får det vara bra. Nu ska jag genast gå in i sakristian och sätta på mig prästkappan. Han bugade och stod några ögonblick obeslutsam som om han väntat en applåd eller åtminstone ett tecken på samförstånd. Då ingen reagerade, försvann han bakom en tung dörr.

Far började resa sig i bänken, han var upprörd. Jag måste tala med den där figuren. Du måste släppa fram mig. Han kom ut ur bänken och linkade hårt stödd på käppen in i sakristian. Där följde ett kort men upprört samtal.

Efter några minuter visade sig kyrkvärden. Han log generat och förklarade att det skulle bli både altartjänst och nattvardsgång. En äldre kollega skulle vara pastorn behjäplig.

Ingångspsalmen sjöngs av organisten och de fåtaliga kyrkobesökarna. I slutet av andra versen tågade far in i vit mässkrud och käpp. Då sången tystnad vände han sig mot oss och talade till oss med sin lugna, fria stämma: Helig, helig, helig är Herren Sebaot. Hela jorden är full av hans härlighet.

För egen del undfick jag slutet av Nattvardsgästerna och kodifieringen av en regel jag alltid följt och skulle följa allt framgent: Oavsett allt, ska du hålla din gudstjänst. Det är viktigt för besökarna, det är viktigare för dig. Om det också är viktigt för Gud, får visa sig. Om det inte finns någon annan gud än din förhoppning, är det viktigt för guden också." (aa s 315-317)Här slutade s Kerstin läsningen.

Detta var en annan Kyrkan i en annan tid och kanske ser vi här brytpunkten, brottet, mellan en äldre präst och en ny prästgeneration. Inte vet Bloggardag. Men hållningen "oavsett allt" gäller också om den inte praktiseras. Back to Basic!

En kyrkokristen som på söndagen inte tar sig till högmässan är ingen kyrkokristen och kan den som är kyrkokristen inte förses med en anständig högmässa är det ett grundläggande fel. Inte på den som är kyrkokristen men på kyrkostrukturen. Då är det tid att tala. Det kan man göra som avgiftsbetalare. Vart vänder man sig om det inte levereras, som Kyrkan ska leverera utifrån sin tro och bekännelse, det som jag betalar ett högt pris för att få och Herren Kristus betalat ett än högre pris för att jag ska få? För oavsett allt, ska jag hålla min gudstjänst!