tisdag 10 maj 2016

Andliga råskinn

Jag umgås med vänliga biskopar. De är så vänliga att jag ser mig nödsakad påminna mig själv om de andliga råskinnen. De nuvarande kanske inte ska räknas in i den kategorin, men jag är inte rätt man att avge vittnesbörd om dem. Den ende jag är underställd är Modéus II och vi umgås vänligt. Det blir vänligt med sparrissoppa och pocherat vaktelägg samt Upplandskubb, lammytterfilé med crudité på primörer samt rabarerpaj och dryckjom: Avenir, Les Petites Cuvées Chez Paulette, Bronia Rioja samt Fiori di Seta.

Låt mig all vänlighet till trots först förtälja om de andliga råskinnen - eller om råskinnen i det andliga. Det var biskopar som utnyttjade makt mot de värnlösa. Helge Brattgård, PO Ahrén och Ingmar Ström ska räknas in i den skaran. Andra var mer harmlösa och/eller höll sig okunniga om den kyrkliga mobbningen. Några kunde inte ens tänka sig att en biskop skulle utnyttja sin övermakt mot de värnlösa, prästkandidater t ex. Några som inte kunde tänka så, fick ompröva.

Det intressanta med de andliga råskinnen var deras omsvängning när de mötte dem som inte föll undan för dem. Då var de idel plötslig välvilja.

Jag vet inte vilken biskop det var, men hoppas förstås att det var något av de andliga råskinnen i den generation jag presenterat eller någon i den efterkommande.
I den episkopala baudoiren skulle idkas könsumgänge och biskopsparet provade med handbojor, införskaffade för sexpiffets skull. Jag säger inget om det. Det var bara detta avsevärda problem, att nyckeln under sexpysslet gick förlorad och trots idogt letande inte kunde återfinnas. Återstod inget annat än att ringa stiftsstadens polisstation och begära assistans. Assistans anlände och biskopinnan kom loss. Det blev skrattsalvor på polisstationen och med denna information medger jag, att också jag hade svårt med allvaret. Jag säger inget om det där med handbojor. Men att i villervallan förlora nyckeln - och vara biskop! Så hade S:t Petrus inte bedrivit sexliv, det vågar jag påstå. Han var mer mån om nycklamakten än så.

Vad åstadkom denna berättelse från verkligheten hos mig? Det åstadkom att min biskopsvördnad blev modest.
Hur jag vet detta? Jag säger som prosten Edwall. "Det är sant. Jag har själv hört det av en som har berättat det."

Pehr Edwall sa något annat, som jag också kan meditera över när det är biskopsmöte: "Kyrkans största problem har alltid varit dess biskopar."

Jag tror att biskoparna för ett par generationer sedan var värre än de nuvarande.
Det betyder inte att jag är omedveten om att ingen av de biskopar jag äter middag med eller umgås med en halv dag, hur förtjusande de än är, skulle prästvigt mig. Det är ett faktum som står oss emellan. I grund och botten är detta en sanslös personlig förolämpning och värre än så. När jag en gång funderade över min prästkallelse sa diakonissan s Kerstin: "Det är bra att ställa den frågan, det måste varje präst. Men du kan vara lugn. Det har i praktiken visat sig att du har en prästkallelse." Skulle s Kerstin narras? Det måste väl biskoparna mena. Eller blundar de bara och låtsas att prästkallelse är havlighet och inget annat? Vilken havlighet sedan!

Nu vill jag inte förstöra för biskoparna, men jag är samtidigt obenägen att ta skit. Skulle Persenius, Modéus-pojkarna, liksom Eckerdal, Dalman, Stiglund, Tyrberg och Fast våga säga att min prästkallelse var ett sorgligt missförstånd eller skulle de försöka sno sig undan och säga att det för sin tid var en prästkallelse men egentligen inte är det nu?

Båda svaren blir besvärande, för antagligen är båda svaren baserade på en lögn och på ett faktum att biskoparna inte ställer den enda avgörande frågan: Har Gud kallat?

Nu bråkar de inte med mig.Våldsbejakande extremister vill de inte vara. De vet att jag då tar upp frågan vad det är för biskopar som låter andra faktorer än Guds kallelse styra vilka de prästviger. Vi är vänliga, artiga och leende mot varandra. Väpnad neutralitet hanteras så. Men riktigt bekväma med situationen är våra vänner biskoparna nog inte. Som väl är. Hade de varit det, hade de platsat i kategorin "andliga råskinn", om nu inte kategorin i stället ska klassificeras som "råskinn i det andliga".

Om jag är imponerad när jag sitter bland biskoparna?
Självfallet. Fast måttligt. Lagom, liksom.

Kl 15 i dag är vår gemensamma seans över.

10 kommentarer:

  1. Den anglikanske liturgihistorikern Gregory Dix deltog en gång i en diskussion om biskopsämbetet. Någon menade att biskopar inte tillhörde kyrkans 'esse' (vad som är nödvändigt) utan dess 'bene esse' (vad som är bra). Gregory Dix svarade: Jag menar att de tillhör kyrkans 'esse', och konstaterar att de alltför ofta inte tillhör kyrkans 'bene esse'.

    SvaraRadera
  2. Efter avslöjandet av denna episkopala förlustelse kan vi meditera över apostelns ord i Romarbrevet om att hålla sanningen fången i orättfärdighet. Den bundna biskopinnan torde vara närmast utifrån den personliga erfarenheten. Ett studium och meditation i Romarbrevets första kapitel torde inte bara vara nyttig läsning utan anbefalld

    SvaraRadera
  3. Tack Dag för ett klargörande inlägg och särskilt det sista, att frågan "Har Gud kallat?" som den punkt från vilken hela problematiken måste analyseras.

    Samtidigt är det ju så, att biskoparna (och i förlängningen alla medlemmar i kyrkan) måste fråga också om vad som är sant kring de kvinnliga prästkandidaternas kallelse.

    Jag läste just en text om Bo Giertz hantering av denna problematik och jag måste säga att inte ens han finner någon vettig lösning (trots att jag förstås skulle säga att BG har rätt i själva sakfrågan, om kvinnliga prästers behörighet).

    Jag tycker att du, och de som tänker som du, borde fundera på om inte denna problematik också är en fråga där "Missionsprovinslösningen" trots allt är den enda långsiktigt trovärdiga (jag talar nu inte specifikt om Mpr som organisation utan själva tendensen att ha en Kyrkoordning som i sin helhet levererar en trovärdig lösning på frågan om mäns och kvinnors kallelse till prästtjänst).

    Den provinsordning som gäller i Mpr är klar i denna fråga, liksom SvK:ans ordning får anses klar (i ljuset av biskoparnas konkreta agerande). Det finns faktiskt tydliga hållningar i denna fråga, och någon större vilja att problematisera sin hållning finns nog inte från någon sida just nu i Sverige. Från min sida skulle jag säga att du helt enkelt befinner dig i fel sammanhang om du vill diskutera prästers kallelse.

    Tapel

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är inte kvinnliga kandidaters prästkallelser som är problemet sedan 1958. En enstaka ärlig biskop har erkänt sig ha ett dilemma med att också, som "motståndare" möta enskilda och församlingar som kallar både män och kvinnor som präster. Men teoretiskt sett är dessa biskopar, vad jag förstår, inte fler än två. Att Mpr nu ska ta ansvar för hela Svenska kyrkans problemfält är en ny och relativt okänd men spännande problemformulering. Problemet, som det har definierats av det offentliga Sverige, är att inte alla har fattat att jämlikhetsdoktrinen kan eller ska tillämpas som en rakkniv (vilket vi alltid vetat även om biskoparna har fått en särskild anmodan att verkställa utopin, därför drivs ännu folkkyrkoprojektet också av det offentliga). Tyvärr accepterade biskop Bertil Gärtner att vara nödlösning under i stort sett hela hans tjänstgöringsperiod. Hade han sagt att han enbart vigde riktiga Göteborgskandidater hade det tidigt funnits ett tryck över hela systemet. Vi talar inte om någon utopi Se hur Engelska kyrkan gör.

      Radera
  4. Jag läste lördagens Laudes ur min Tidegärd från 1954. Den håller än! Här är bibeltexten:
    Kol. 3:12-15
    Käre bröder! Kläden eder såsom Guds utvalda, hans heliga och älskade, i hjärtlig barmhärtighet, godhet, ödmjukhet, saktmod, tålamod. Och haven fördrag med varandra och förlåten varandra, om någon har något att förebrå en annan. Såsom Herren har förlåtit eder, så skolen ock I förlåta. Men över allt detta skolen I ikläda eder kärleken, ty den är fullkomlighetens sammanhållande band. Och låten Kristi frid regera i edra hjärtan; ty till att äga den ären I ock kallade såsom lemmar i en och samma kropp. Och varen tacksamma.

    Tänkvärt för oss alla!

    SvaraRadera
  5. Tack för ditt oförtrutna försvar för de ofödda.an.

    SvaraRadera
  6. I världen som i kyrkan:

    Karriär mätes i priset på det inmundigade. Givetvis betalt av någon annan.

    Sex kan ge lite spänning i ett trist liv "däruppe". Synd bara att populasen tycks ha gammalmodig moraluppfattning!

    /Honi soit qui mal y pense

    SvaraRadera
  7. I andanom hör jag Karl Gerhards röst:Nu ska vi vara, nu ska vi vara snälla...
    Om de fjorderton är fortsatt lagom snälla under året lovar jag skicka en julhälsning till dom via Antje. ..
    Nu ska vi. ..
    Jag önskar ett biskopsbrev om hur ett biskopsbrev utformas.Detta med superflashig layout.
    Nu ska...
    Jag skulle vilja att all ärkebiskopens bjudmat var biodynamisk.Därtill biodynamiska viner.
    Nu...
    Det vore inte helt fel att gå i bbräschen och erkänna Kristensamfundets dop.EKD kunde så traska patrullo...
    Nu...
    Och så det vi alla går och väntar på: att Dag Sandahl efter biktsamtal på Östrabo kommer ut som kvinnoprästförespråkare. ..
    Nä nu ska vi, nu ska vi vara snälla. ..
    Tiger

    SvaraRadera
    Svar
    1. Om Dag Sandahl skulle komma ut som kvinnoprästförespråkare, vem exakt skulle det vara snällt mot?
      Jag kan bara tänka mig en enda person.

      Radera
    2. Jag kan också tänka mig en person.
      Men enda? !
      -u-

      Radera