tisdag 3 maj 2016

Det bästa av två världar

Argumentet har återkommit ett par gånger. Som när biskop electus i Karlstad beskriver sin bakgrund i Missionskyrkan, där det finns engagemang och hängivenhet och så lägger han till liturgi och Luther i den kyrka han prästvigts i. I går var det Östra Småland, som berättade om de två världarna när missionsföreningen i Kristdala och Döderhults församling ska samverka mer. "Döderhults församling har resurser och erfarenhet och missionsföreningen har engagemang." Missionsföreningen är en EFS-förening.

Det är inget fel att försöka skapa något nytt i den kyrkliga situation som är, inte i en annan heller, men självbilderna stör mig. Frikyrklighet av olika schatteringar skulle ta över och kristna svenska folket när Svenska kyrkan misslyckats. Det var 1800-talshållningen. Av den blev föga. Visserligen kan självsäkert hävdas att till skillnad från i Svenska kyrkan är 100% i vår församling kristna ("men det händer att jag tvekar om bror min..."). Som bäst kommer Svenska kyrkan undan med 8% kristna, som man kan se. Annars blir det 5%. Sorteringen är redan gjord, så det går snabbt vid himmelens port.

Men, hallå!
Bönhusen har sålts och i många församlingar sitter det gamla gänget. Generationsväxlingen är svår överallt och detta, just detta, var meningen med 1960-talets nya skolpolitik. Sekulariseringen skulle genomföras - och så blev det. Frikyrkligheten står svag och talet om det stora engagemanget måste ifrågasättas. 80-åringar orkar inte hur mycket som helst. Det gäller både här och där.

Jag tror jag ogillar bilden av Svenska kyrkan som en kyrka utan engagemang. Det finns många engagerade i församlingslivet. De lägger tid och kraft i sina församlingar och detta knappast mindre än de fri- eller föreningskyrkligt organiserade. På den sidan har sammanslagningar ägt rum, först i det lokala när gamla församlingar lagts ner, dvs 1800-talsprojektet nått sitt slut. Till sist blev på den kanten Equmenia och i det föreningskyrkliga just samarbetskyrkor. På egna ben hade få församlingar klarat sig. Vi kan förstås kalla det som skett och sker för ekumenik. Vi skulle också, om vi är på det humöret, kunna tala om ekonomiska fusioner i fromhetsbranschen.

Nu har jag alltså på ett upprörande sätt ifrågasatt bilden av den stora hängivenhet som torgförs. Jag kan förstås på samma sätt ifrågasätta bilden av den resursstarka Svenska kyrkan. Det finns pengar fortfarande men avfolkningen och utträdena, de ofrivilliga genom döden och de frivilliga genom eget ställningstagande, sätter spår och konsekvenserna handhas fortfarande så fiffigt att de inte riktigt märks. Främst så, att rekryteringar till tjänster fördröjs (trots fastslagen bemanningsplan). Det sägs att vi inte heller får präster som kan täcka upp avgångarna nu och framöver. Det problemet organiseras bort genom storförsamlingar, som inte behöver fira gudstjänst så besvärande ofta. Vill folk inte fira gudstjänst, behåller vi hela apparaten men ändå inte, lyder framgångsreceptet. Det blir som det svenska försvaret, som sägs ha haft fler överstar än furirer.

Egentligen undrar jag över föreställningen att plocka det bästa från två världar. Är det bästa verkligen bra nog? Har verkligen de fel som ser två system i kris och uppgiften då vara att låta två dåliga världar bli en?

Jag undrar också över det där med två världar. Borde vi inte tala om olika former för Guds rike här ti tiden? Men då skulle vi väl också tala lärofrågor? Luther konstaterade vid religionssamtalen i Marburg att de reformerta var av en annan ande än vi. Kaisern nonchalerade detta och krävde kyrkounioner i Tyskland, men det förändrade föga just när det gäller faktum: de olika lärorna. Det menade i alla fall de medvetna lutheranerna. Visst kan man i ekumeniska dokument skriva sig runt en del svårigheter, men vore det inte vettigare att ta upp dem och söka den sanning som Gud för vår frälsnings skulle ville låta uppenbara?

Det jag hör, stör.
"Vi har olika syn", konstateras lugnt och därmed i sak ointresserat av sanningsfrågan. Eller "vi har två syner", med samma konsekvens. Vi kan ta ämbetsfrågan. Påven deklarerar att ämbetet har en av Herren själv given form, som Kyrkan inte har fullmakt att ändra. Professor P eller W menar att ämbetet lagas efter läge. Är det så ointressant att båda uppfattningarna inte kan vara sanna? Antingen får vi pilla i ämbetets grundstrukturer eller inte. Jag vet att påven Leo X inte fattat ett dyft av dessa teologiska överväganden, men det är just nu inget argument. Det är ointresset för sanningsfrågan som blir enhetens grund, eller?

Allt har sin tid.
Arbetet att underlätta ekumeniken har sin tid.
Arbetet med att göra ekumeniken just så svår som den är, har sin.
Till det arbetet hör den kritiska granskningen av självbilder.





13 kommentarer:

  1. Det är inte så att bemanningsplanerna fördröjs. Smartnessen råder ju i Detta Lund.
    Församlingsherdetjänst i Domkyrkoförsamlingen utannonseras.
    I skymundan görs kaplantjänsten arbetsledande.
    Mera Detta Lund. Som vi fotfolk varnade för:
    Det kommer inte att fungera med gemensam församlingsherde för Helgeands OCH St Peters Klosters församlingar (del av Strukturutredningens implementering).
    Det fungerade inte. Nu är tjänsten utannonserad på nytt. Mot Kyrkofullmäktige och domprost kämpar gudarna förgäves.
    Ulf Berggren
    fotmänniska i St Peters Klosters församl i
    Detta Lund

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bra att det finns forum för sådant som egentligen inte får sägas.an.

      Radera
    2. Nu finns det som får sägas och inte ofta nog måste upprepas.
      STRUKTURUTREDNINGEN.
      Strukturutredningens IMPLEMENTERING 1 jan 2 0 1 4.
      Ekonomi och organisation betonades; det kristna kom i bakgrunden.
      Det är därför jag för att markera talar om Svenska Kyrkan AB och Antje Jackelén som VD.
      Implementeringen i Lundaperspektiv:
      -Församlingsråden väljs indirekt av Kyrkofullmäktige.Ett markant demokratiskt underskott! Församlingsrådets ställning är också svagt i jämförelse med de gamla kyrkoråden.
      Nu när Lund har blivit ett pastorat med en och endast en kyrkoherde, tillika domprost har det skett en maktkoncentration till just domprost/kyrkoherde och Kyrkofullmäktiges au.
      Konkret exempel är den nuvarande krisen i Helgeands/St Peter Klosters församlingar där det t ex inte fungerar med gemensam kyrkoherde.Trots det har denna tjänst på nytt utannonserats helt över huvudet på församlingsmedlemmarna, varav jag är en...
      Nog för tillfället; snart stundar spöktimmen....
      Ulf Berggren

      Radera
  2. CA art V talar om att "evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete inrättats". Det betyder ju att Gud själv är subjekt för inrättningen av ämbetet. Skulle då inte ämbetet vara ett sakrament eller sakramentalt?
    Professor P(ersson) eller W(ingren)må icke sätta sig över detta och försöka laga till ett annat ämbete efter läge. När så sker växlar vi ofrånkomligen in på det "gnostiska spåret" med ett nytt "progressivt evangelium" som "går utöver" Jesu lära (2 Joh 9).

    SvaraRadera
  3. Som tidigare gudstjänstfirande volontär i SvK och nuvarande i en frikyrkoförsamling så kan jag ge perspektiv på skillnader och likheter.
    Likheter:
    - Det saknas systematisk teologi och katekeses fråga om "vad är detta". Det gör att man inte bryr sig om innehållet kyrkohistoriens systematik, i synnerhet inte Luther och Melanchton.
    - Det finns en lokalt formulerad liturgi där man plockar det man känner för ur olika traditioner.

    Skillnader: Frikyrkan välkomnar frivilligarbete på alla nivåer och skulle aldrig komma på tanken att arvodera styrelse och äldstekår. SvK ser frivilligarbete som något som står i konflikt till anställdas arbete. "VAd skulle facket säga" ringer fortfarande i mina öron tjugo år senare.

    Så om man från frikyrkan kan ta det goda att inte nedvärdera frivilligarbete, så återstår bara att lista ut vilket goda från SvK det ska blandas med?
    Folkdemokratin?
    Den stabila ekonomin?
    De äldre kyrkobyggnaderna?
    Den goda rena evangelisk-lutherska förkunnelsen?

    (Den gode läsaren kan förvisso finna god evangelisk-luthersk teologi inom SvK. Ändå bör den sista punkten uppfattas med en god portion ironi.)

    Varför blir gammalt frikyrkofolk präster?
    Längtar de till domkapitlets lärotukt?
    De medlemsvaldas ryggradsfasta hand om ekonomi och annat?

    SvaraRadera
  4. Väl värt att studera Svenska Akademiens remissvar betr. handboksförlaget. Bilagan avslutas med följande tänkvärda ord: "Med andra ord anbefaller Svenska Akademien en större tillit till församlingens språkliga kompetens och utvecklingsförmåga. En tilltro till äldre församlingsmedlemmars förmåga att »lära och förmana» de yngre. Mindre ängslan och mera oförvägenhet. "
    Hakon

    SvaraRadera
    Svar
    1. Svenska Akademien ger en sågning av handboksförslaget, så inlindat infam att själve Elake Måns, och så välformulerad att rent av Anna troligen fylls av beundran.

      Bör roat läsas som runa på rest nidstång riktad mot de alltför tidsriktiga, anpassliga och föga bildade handboksförfattarna i Östra Aros.

      http://www.svenskaakademien.se/sites/default/files/remissvar_kyrkohandboken.pdf

      Lars Jensen

      Radera
  5. Hej Dag

    På sidan: www.brogren.nu
    Finns en länk till Svenska Akademins remissvar till Handboksförslaget. Intressant. Och Sv Akademin verkar vara mer bevandrade i den kristna trons lära och innehåll än handboksförfattarna.

    Denna kommentar skall givetvis inte publiceras utan utgör bara information till dig. Om du nu skulle vilja skriva om det.

    Bästa hälsningar
    S Pilt

    SvaraRadera
  6. Ang. den vikande frikyrkligheten:

    Min far var kyrkoherde för fem små gotlandsförsamlingar, 1943-75. När han blev emeritus, kunde han säga (inte för att stoltsera, utan för att redovisa fakta): Under min tid som kyrkoherde restaurerades alla kyrkor utom en, och revs alla metodistkapell utom ett. (Till saken hör att Gotland och Värmland var de enda områden, där metodisterna hade lyckats etablera sig landsbygden.)

    SvaraRadera
  7. Tack BloggarDag,

    -Tack för konstaterandet att det finns engagemang och idealitet i Svenska kyrkan - precis som jag till leda erinrar om på dessa rader. Den som inte ser och erkänner det vet inget om kyrkan eller förnekar det genom en ingrodd antipati mot den. Inga namn eller signaturer behöver nämnas. De finns annars i överflöd och är koncentrerade till Dags doakör.

    Bloggaren noterar av någon anledning - han som alltid brukar kommentera biskopsval och recensera den valde - att en genuin folkkyrkoteolog, som följaktligen sjunger folkkyrkans lov, har utsetts i det naturskönt vackra Karlstads stift. Disputerad dessutom. Han kan säkert förstärka, exemplifiera och motivera engagemanget i Svenska kyrkan och därmed bloggarens nämnda konstaterande.

    Men jag undrar ofta i mitt stilla sinne varför det på en kyrklig blogg som denna ständigt produceras illasinnade omdömen om vår egen, hela svenska folkets kyrka. Är sådant att ge positiva personliga bidrag för evangelisation, för det som Elisabeth Sandlund i Dagen kallar påkristning? Vem vinner egentligen på att man talar illa om kyrkan? Själv skulle jag inte komma på tanken att kritisera, nedvärdera eller ösa galla över exempelvis frikyrkosamfunden, som ju är andra kyrkor än min kyrka. De ger ju alla konstruktiva bidrag till det gemensamma målet - läs Sandlunds ord. Oerhört konstruktiva bidrag, fastslår jag. Missionsprovinsen gör också detta, liksom den högkyrklighet som inte ingår i provinsen.

    Vad är det då som styr nedvärderingen av vår kyrka med över sex miljoner tillhöriga? Hat? Jag vill inte tro det. Besvikelse? Möjligen för vissa. Oförmåga att se verkligheten, erkänna och acceptera Svenska kyrkans enorma betydelse? Kanske för andra.

    Berätta gärna - i lugn och saklig och resonerande ton.

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kritik på denna blogg är vanligen fokuserade på företeelser inom SvK.
      Det innebär inte per automatik kritik mot SvK sjävly som företeelse.
      Lika lite som kritik mot en nazistdemonstratin i Borlänge innebär kritik mot Borlänge, eller ens kritik mot Sverige heller för den delen.
      Försök skilja på kritik av företeelser - ibland även konstruktiv kritik av t.ex. valsystemet - och kritik mot själva företeelsen Svenska Kyrkan.

      Radera
  8. Jo, Peter T, kritiken är per automatik dödgrävande!

    -Försök nu inte förringa alla förkastelsedomar mot Svenska kyrkan som - per automatik, inget annat - avlåtes på löpande bloggband! Raka motsatsen till nyanserad, befogad och konstruktiv kritik.

    Vänd Dig emot dessa utfall i stället för att rikta udden mot den som påtalar destruktiviteten i att - per automatik - underkänna och/eller dödförklara hela kyrkan.

    De som regelmässigt och utan minsta finkänslighet lånar sig till sådant står sedan totalt tomhänta inför frågan vad som är alternativet till Svenska kyrkan.

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Om devisen "kritiken är per automatik dödgrävande" gäller så ska den väl gälla överallt?
      Kritik av SvK är dödgrävande.
      Kritik av högkyrkligheten är dödgrävande.
      Kritik av DDR är dödgrävande?
      Kritik av Dag Sandahl är dödgrävande?
      Kritik av Bengt Olof Dike är dödgrävande?
      Kritik av kyrkomötets beslut 1957 är dödgrävande?
      Kritik av journalistik är dödgrävande?

      Hur ska en demokratiskt uppbyggd organisation kunna fortsätta vara demokratisk utan kritik som granskar och ifrågasätter?

      Om ingen hade kritiserat konstruktivt så hade väl vi haft kvar 1686 år kyrkolag än idag?
      Därmed inte sagt att det inte hade varit bättre.
      Att hävda att SvK skulle må bättre av att förbjuda namn på nomineringgrupper som riskerar att förväxlas med sekulära partibildningar, är väl knappast en förkastelsedom över SvK?

      Radera