torsdag 12 maj 2016

Fördel

På väg från Kyrkostyrelsen uppsökte jag ett vattenhål i Stockholm och där vid ett bord satt professor C. Det mötet blev dagens höjdpunkt. Vi hann avhandla en hel del. Så roligt det är med människor och så roligt med Gud som styr människors möten. Alla möten borde vara så, kunde jag mena. Därmed i princip inget agt om Kyrkostyrelsens möten måndag - onsdag.

Det är, sägs det, inte bara Axel Oxenstierna som ska ha beröm för repliken, som lär återfinnas också mer än 1500, kanske 2000, år före Oxenstierna. Då befinner vi oss i romarriket. Hur eller hur är repliken användbar: "Min son, om du visste med vilken ringa vishet världen styres." Den som äger denna grundläggande insikt, står också lite friare.

Det som gäller styrandet av världen, gäller självklart också styrandet i det kyrkliga. Alla beslut håller inte toppklass. Det stora exemplet är Nils Johanssons berättelse om hur det gick till vid ett remarkabelt kyrkomöte. Berätttelsen kan läsas på kyrkligdokumentation.nu

Det finns fler exempel och de styr förstås på person. Det finns personer som aldrig argumenterar teologiskt i de teologiska frågorna. De snor sig undan med makt och majoritet utan att på minsta sätt besvära sig att reda ut "frågans teologiska implikationer", dvs struntar i Sanning och sammanhang. De petar gladeligt i sådant som hör till Uppenbarelsen, som om de var trons konstruktörer. De fixar och trixar på bara det sätt de kan göra, som gärna vill vara herrar i sin Herres kyrka. Den som har sett dem i aktion har en fördel genom att slippa vara imponerad. Svenska kyrkan är något mer och något annat än detta. Det är detta annorlunda som ska försvaras. Och detta måste de frimodigt göra, som sett det anförtrodda goda.

Hållningen är inte konservativ, som det sägs. Den är radikal. De konservativa är de som med sin kyrkopolitik vill bevara något, maktinnehav till exempel. Eller vunna positioner, dvs människors bevågenhet. Dessa de konservativa backas alltid upp av de räddhågsna. Det är sådana som aldrig vågar tala. När de inser att något är fel, håller de tyst. Denna deras tystnad uppfattas som tecken på klokskap. Det förstår jag egentligen inte. Men det är en fördel att ha sett hur det går till och inse att för många är det roligare att vara på majoritetssidan och rösta på eller med den som vinner. Men vad synnerligt gör de därmed?
Intet, intet, intet.

Ställs frågan om sådant som avslöjats för oss om Guds rådslut, frågor om dop, nattvard, ämbete t ex, och svaret blir kyrkopolitiskt men inte teologiskt, bör svaret ifrågasättas. Ses teologi som något grått, som hanteras genom rörelser med hala tungor, kan man veta att detta är en taktiskt betingad felsyn i specifikt intresse. Sådant behöver ingen vara imponerad av.

Att det finns krafter i höjden (riksdag och regering, EU-parlament...) eller krafter i djupet (osagt vilka) som vill dra nytta av en apparat som Kyrkan i den egna ideologins intresse, kan inte vara svårt att veta, men lite besvärligare att förstå när det händer. Själva agendan när det händer ligger ju i skugga och syftena redovisas inte öppet.

Det är en fördel att vara med i skeendet när personer talar ifall man faktiskt vet vem som säger vad och har grundläggande skäl för (personlig)  misstro. Det pompösa blir inte så imponerande då. Värre blir det när allt detta hopljugna distribueras i namn av att "Kyrkan" beslutat något eller att något ser fint och förnämligt ut och delges allmogen så.
Den som varit med kan genomskåda vad som draperats i vackra ord och står därmed friare.

Den radikala hållningen blir inte att avfärda allt som beslutas för somliga beslut är inte dumma utan behövs och är hyfsat väl genomtänkta. Radikalerna styr på väsentligheterna genom att fråga hur Kyrkans erfarenhet motsvaras av de fattade besluten. Mot, med och för Svenska kyrkan står alltid Evangeliet som kritisk instans. Det är den reformatoriska insikten och den är nödvändig renhållning mot system som blir självförhärligande.

Det långa talets korta mening: Det är en fördel att få vara med och se hur det organisatoriskt självförhärligande byggs upp. Det ger en frihet, de radikalas frihet. Det fungerar avförtrollande.

Jag skriver ett enda: Så skönt det är att slippa bli imponerad.
Och så finns det sådant att imponeras av.
https://carolinajohansson.wordpress.com/2016/05/10/oj-dp/


4 kommentarer:

  1. An nescis, mi fili, quantilla prudentia mundus regátur?

    A. O.

    SvaraRadera
  2. Det här med betydelsen av teologi är verkligen något som är viktigt i dagens kyrkliga läge, inte bara i förhållande till Svenska kyrkan utan i alla samfund och inomkyrkliga rörelser. De frikyrkliga sammanslagningar som tidningen Dagen berättar om vittnar ju om ett stort teologiskt ointresse/okunskap även i frikyrkosverige.

    Jag har ofta tänkt på att det skulle kunna ses som reformationens huvudfråga, hur Martin Luther med stort engagemang hävdade hur teologiska frågor skulle avgöras med (bibel)teologi och inte med hänvisning till "kyrkans ordning", "beslut fattade enligt korrekt procedur", "samtidens relevanskrav", "folkets vilja", "biskoparnas auktoritet" och liknande. Jag överlåter åt läsarna att eventuellt göra kopplingar mellan Luthers kyrkokamp och nutiden...

    För övrigt är det ju alltid trevligt med referenser till Axel Oxenstierna. Samtidigt anar jag en (omedveten?) underdrift i bloggtexten, vilket kanske orsakas av trötthet efter tre dagar med Kyrkostyrelse och Kyrkokansliledning. När Oxenstierna klagar över brister i vishet är det i en tid då pensumet i de klassiska språken och den antika naturrätten har börjat skäras ned något vid de stora universiteten i Europa, till förmån för "moderniteter" som kunskaper i franska och naturvetenskap. Utifrån sin bildningstradition såg han sedan följderna av detta i 1600-talet aggressiva retorik och politik. I jämförelse med nuvarande ledarskap inom SvK med kollapsad Kyrkohandbok och totalfiasko på ekumenikområdet får väl trettioåriga krigets härjningar anses vara en intellektuellt välstyrd företeelse?

    Tapel

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den teologiska ansatsen inom svensk frikyrklighet idag är vädigt starkt betonad på bibelordet, när det i praktiken ges minst lika stor vikt vid den egna traditionen och sökandet efter stöd för en redan fastställd lärosats.

      Det är få kyrkor i detta land där man försöker fördjupa sig i bibelordet på ett systematiskt sätt. Gissningsvis görs det hos Livets Ord i Uppsala för att det blivit en nödvändighet efter Ulf Ekmans konversion.

      Radera
    2. Martin Luther kunde, så humanist och klassiskt bildad han än var, uttrycka sig nog så retoriskt aggressivt om påve, turk och jude. Tonläget låg snarare i tiden än i den eventuella närvaron av klassisk bildningstradition och klassiska bildningsspråk.

      Är det inte intressant att vi idag beklagar försvinnandet av de moderna bildningsspråken tyska och franska, samt vårdad svenska, till förmån för "koncernengelska"? Att föreslå mera allmän kännedom om antikens eller medeltidens språk och tankevärld, framkallar möjligen en trött gäspning hos omgivningen. Att påstå att man bör behärska samtliga de tre moderna europeiska bildningsspråken, placerar vederbörande bland drömmare och fantaster.

      /Skallagrim

      Radera