torsdag 6 oktober 2016

Gör skit att det växer bra?

Inte förrän nu fick jag frågan om tryckpressen pajat. Bloggardag har inte publicerats. Hur har ni klarat er? Här är det jag skrev i morse!

Det står inte på länge, så förfaller jag till positivt tänkande och agerande. Det är därför jag inte känner rädsla inför negativa nyheter. Problem är möjligheter som kommer med baksidan först, ni vet.

När vi ser hur kyrkovalskampanjen inleds med fokus på homofobi och kvinnoprästmotstånd är det inte vi som valt valplats, men kanske blir det nu tid för nya insikter. Till dels har detta mitt positiva vattnats av besöket hos OA Bothniensis, som är en hejare att framställa jästa drycker. Vad allt kunde jag inte peta i mig i går! Ljus lager 38, Ljus lager 67, Wienerlager 39, Dubbelbock batch 81, Dubbelvick batch 85, GPA, IPA, Blegian Blond Ale och Belgian Triple. Och då har jag ändå inte gått in på procentsatserna... Ni förstår vilket jag skick egentligen är i. Likväl känner jag bloggartvånget. Plikten framför allt!

Kyrkans enhet tycks mig vara en rimlig förutsättning för att världen ska tro. Frälsaren antydde något i den vägen. Jag tror han har rätt.
Enhetsarbetet kommer alltså högt på prioriteringslistan, men det är inte den enhet som gäller i partier som står under partipiska. Det är inte heller den enhet som består i att hålla samman mot en verklig eller konstruerad fiende (partiväsendets själva essens). Det är en enhet som växer stark inifrån och som kan vara enhet utan enhetlighet. Enigheten består i insikten om en djupare och saklig enhet. Det gör sanningsfrågor viktiga och är sanningsfrågorna viktiga behöver det inte leda till något annat än respekt.

Respekt betyder att man tittar en gång till för att vara bokstavstroende med utgångspunkt i det latinska språket.
Respekten innefattar också respekt för trons folk i alla tider.
Alla ska med i samtalet, apostlar, profeter, evangelister, martyrer, kyrkomödrar, kyrkofäder, helgon, knastertorra teologer och kristenfolket nu och alltid. Heretikerna är också med i samtalet. De klargör var tron har sina gränser, för gränser har tron även om tron själv är en vid yta med ett tydligt centrum. Allt är inte kristen tro som ser fromt och fint ut. Allra minst när det formuleras fromt och fint!

För 25 år sedan försöktes enhetsarbete.
Kyrka Ämbete Enhet var ett häfte som skulle precisera oenigheter i ämbetsfrågan och föreslå sätt att hantera dem. Dokumentet skulle diskuteras, och så kunde samtalet få fortsätta.
För 23 år sedan stoppades detta arbete.
Biskopsmötet slog tillbaka genom att införa ett slags prästvigningstopp och någon diskussion blev det aldrig. Jag vill minnas att biskopsmötet tog sitt beslut just denna dag år 1993. Det kan kollas. Dåvarande kyrkostyrelsen, biskopsmötet, aKF och synoden hade samtalat och det var de två förra storheterna som inte kunde hantera samtalsdokumentet. Det säger något. Vad kan man fråga Jonas Jonson, Ragnar Persenius och Christina Odenberg om. Jag vet inte riktigt hur det är med de andra deltagarna nuförtiden, åren går. En del är sjuka, någon avliden.

Kunde en ny enhetsrörelse skapas, en där främst kvinnliga präster säger ifrån att de inte accepterar en kyrkopolitisk kampanj som förs som en lögnkampanj? Det skulle räcka väldigt långt.

Det är sant att det finns "kvinnoprästmotståndare", men glosan är agitatorisk och befängd i vart fall om man vill fokusera på att det finns olika syner på vad präst- och biskopsämbetet är. Rätteligen skrivs sålunda kv*nn*pr*stm*st*nd*r*.
Det finns sådana olikheter, och det är fullkomligt rimligt att det förhåller sig så.
Kyrkopolitiker vill prata på. De kvinnliga prästerna skulle av dem kunna kräva, att de korrekt återger vad kv*nn*pr*motst*nd*rn* faktiskt menar, visar sig kompetenta att ta den ämbetsdebatten och anför argument i sak. Det kräver insikter i frågan om prästämbetet och frågan vad Herren Jesus menar med detta ämbete, som också lutheraner kan se som ett sakrament.

Nu är det inte säkert att ens de kvinnliga prästerna har dessa insikter.
"En icke-fråga" blev Kerstin Wimmers svar, då en student undrade när ämbetsfrågan skulle behandlas på Pastoralinstitutet. Det är väl tio år sedan. En ickefråga som stor valfråga 2017 medan årgång efter årgång av studenter inte fått frågan belyst - själva lögnväsendet borde skaka om de kyrkokristna.

Så kan skit göra att det växer bra?
Skulle vi ta nya tag för Kyrkans enhet genom att prata ämbete och enhet, knyta an till det som sas för ett kvarts sekel sedan, men inte fick diskuteras, och som ledde till - ja, vad?
Jag insåg 1993 att det för överskådlig tid var kört att komma vidare.
Är det fortfarande kört, eller utgör det faktum att frågan viftas med i valrörelsen 2017 (för ett val som gäller till 2021) anledning till nya samtal?
Det är socialdemokraterna som visar att frågan verkligen inte är en icke-fråga.
Vad gör vi då? Väljer vi kyrkopolitik/maktpolitik/folkvälde/fördomar eller teologi och ekumenik?

Kv*nn*pr*stmotst*nd*rn* hävdar att det finns en mängd viktiga frågor som försummats årtiondena igenom.
1957 ville Svenska kyrkan ha betänketid.
Argumentet att det funnits tid sedan SOU 1950:48 kom av trycket, är inget argument. Svenska kyrkans präster prioriterade på annat sätt och regeringen ville ingenting göra. Biskoparna hoppades att frågan inte skulle komma upp. Och det gick under flera år bra.

Antagligen tänkte några av biskoparna att om tiden bara går, så dör den gamla liberalteologin ut, det var den som drivit kravet på kvinnliga präster (Lydia Wahlström och Harald Hallén t ex). Nu krävde riksdagen att regeringen skulle leverera en proposition till kyrkomötet och så blev det år 1957.

Kyrkomötet sa den 2 oktober nej, chockerande nog. Regeringen godtog inte detta nej utan skickade i mitten av november samma år sitt förslag till Lagrådet.
Då visste folk att det inte fanns mycket tid att vifta på.
Den 10 januari 1958 undertecknades den proposition riksdagen skulle ta ställning till. Den enda förändringen från det förslag kyrkomötet avvisat, var att ikraftträdandet skjutits fram sex månader, till den 1 januari 1959.

På försommaren 1958 valdes ett nytt kyrkomöte. Så strulade det sig i det politiska livet (pensionsstriden) och efter nytt riksdagsval inkallades den s k B-riksdagen., som den 24 juli biföll skrivelsen från regeringen än en gång.

Under tiden hade tidningen Vår Kyrka haft en artikelserie för att från skilda håll belysa sakfrågan. Biskoparna hade bett om hjälp från de ekumeniska organen, Kyrkornas Världsråd och Lutherska Världsförbundet. Därifrån kom bara en förteckning över kyrkor som hade kvinnor som präster eller pastorer, praxis skiftade något.

Biskoparna var överraskade över den hätska opinion som mötte dem i media efter 1957 års beslut. Den stora omtänkningen började.
Jag upprepar den bedömning biskopsmötets bibelkommissionen gjorde av beslutsprocessen:
"Så bör det inte gå till".
När Bibelkommissionens rapport kom, försökte Bo Giertz vara konciliant. Det höll inte så länge. När han pressades på frågan om han nu skulle ändra mening i fråga om kvinnliga präster svarade han, att han skulle se det som genant att ändra mening på grundval av den boken.
Året var 1970.

Vad skulle hända om Svenska kyrkan började revidera hela materialet, gå igenom allt en gång till?
De enkla slagorden kunde utmönstras och de komplicerade och grundläggande frågorna behandlas. Är det inte bortkatsad möda?
Inte om man vet att reformen 1958 skulle ge en ny väckelse och inser att det inte blev så.
Då är det mödosamma felsökningsarbetet av nöden.
Givet att enheten är en så grundläggande faktor för att människor ska tro...

Om vi fick en inomkyrklig ekumenisk ansats, skulle socialdemokraternas prioriterade och lite uttjatade tema inför kyrkovalet torpederas. Det vore roligt. Det kanske också är nödvändigt.
Svenska kyrkan är värd bättre än det de kyrkopolitiskt lagar till åt henne nu.
Ska vi hålla ihop kring ett teologiskt arbete om ämbetet nationellt, i stiften och i kontrakten?
Det tycker jag. Sedan får vi se hur det går.
Något händer väl, som det brukar, när människor försöker få veta vad Gud själv menar med sin Kyrka och hennes ordningar.
Jag är övertygad om att skit kan främja växt!

Detta är min mening.
Den respekterar jag.

25 kommentarer:

  1. På vilket sätt kan lutheraner se ämbetet som ett sakrament? Mig veterligen så reducerade den schismatiske och heretiske f.d. Augustinermuken "sakramenten" till två?!
    Antony

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Vi anse det icke heller vara av någon större betydelse, om några för undervisningens skull räkna på ett sätt, andra på ett annat, blott att man riktigt bevarar det i Skriften meddelade. Ej heller räknade de gamle här på ett och samma sätt." Augsburgska bekännelsens apologi

      Radera
    2. Vi lutheraner är ingalunda bundna vid vad Fader Martin säger i olika frågor. Som övertygad lutheran av CA har jag i likhet med t. ex. Gunnar Rosendal alltid hållit fast vid att sakramenten är sju!! Även Melanchton räknade mer fler sakrament än två och när han anslöt sig till Leipziger interims räknade han sju. Jag tror att Martin L av pedagogiska skäl lyfte fram de två huvudsakrsmenten. Men en reformkatolsk lutheran bör kunna räkna till sju och bland dessa finns det heliga prästämbetet. Roland Kristensson

      Radera
    3. Fram och tillbaka.
      Fram och tillbaka.
      Först var dom två.
      Sen blev dom sju!
      Hoppla!

      "Ämbetet" blev "heligt".
      Och "lutheranen" "reformkatolik"!
      Hej och hå!
      Hoppla!

      Än slank han hit.
      Än slank han dit.
      Allt som det passar ”lutheranen”.
      Hej och hå!
      Hoppla!

      Fram och tillbaka.
      Fram och tillbaka.
      Vindflöjeln svänger.
      Hoppla!

      /John

      Radera
    4. En massa individuella tolkningar (som vanligt inom protestantismen), men vad lär Svky om prästämbetet och hur avspeglas det i vigningsritualen?
      Antony

      Radera
    5. "Evangelisk katolsk", "Reformkatolik"...etc?! Det får mig att associera till George Orwells "Newspeak"!
      Antony

      Radera
    6. Reformkatolik, evangelisk katolik, lutheran - ja det är i alla fall bättre än papist eller romare!!
      Roland K

      Radera
    7. Det må vara din subjektiva åsikt, Rolle K, men det är i de två första fallen lika förbaskat "Newspeak"!
      Antony

      Radera
  2. Ovärdig kampanj. Omöjlig återvändo.

    Två omdömen. Det första om den iscensatta S-kampanjen, som måste bemötas med kraft, saklighet och nya avslöjanden om S agerande, ty sådana finns.

    Det andra gäller bloggarens ständiga återvändo i texterna till den snö som föll i fjol, närmare bestämt för snart sextio år sedan, alltså 1958.

    Bloggaren borde ha mer angelägna frågor att ventilera, frågor som rör nutiden och framtiden.
    Kvinnor i prästämbetet är ett etablerat och av svenska folkets förkrossande majoritet önskat faktum.

    Därför, bästa bloggare, blicka inte bakåt utan se framåt - till glädje för kyrkan, vars kvinnor och män tillsammans kan åstadkomma en andlig renässans, ett kyrkligt lyft. Vi har alla ansvar för att arbeta i denna riktning.

    Eller hur, DS?

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag misströstar, Bengt Olof Dike. Hur skapar vi en andlig renässans? Vad ser du framför dig när du säger kyrkligt lyft? Beskriv för mig.

      Radera
    2. Nå, det är lätt att be människor blicka framåt när det införts yrkesförbud för sådana som Dag och mig. Ämbetsfrågan följs nog snart av de enkönade vigslarna. Det är knappast befrämjande för frimodigheten och arbetsglädjen att vara definierad som oönskad; och vem ska ta vid arbetet efter mig när vi på vår kant skall stoppas? Herr Dike borde tona ner.
      Mikael Löwegren

      Radera
    3. Och jag då? Vart ska jag gå? Får jag gå fram till vinet och brödet fast jag har mina dubier om än det ena än det andra? Ska jag ta prästen åt sidan innan - så att han får veta att jag tycker det är jobbigt med kraven på prideflaggviftande och flyktinggömmande och att jag inte alls är säker på att det är meningen att vi ska cementera tiggeriet som livsstil? Eller att jag tycker det är läskigt med sena aborter, inte har något emot att säga FADER vår och faktiskt också tänker att det kristna äktenskapet kanske var tänkt för en av varje kön.

      Så att prästen sedan kan välja om han vill ge mig nattvard eller inte? Det är ju rimligt nu när gemenskapen bygger på dessa ställningstaganden. Det påpekas ju alltid att dessa ovanstående grejer är SJÄLVKLARA för någon i efterföljd. Kan jag överhuvudtaget gå till kyrkan då?
      Troligtvis inte. Man vill ju inte våldgästa.

      Radera
  3. Hr Dike, du är så osannolikt enfaldig att det är svårt att tro att du är på riktigt. Verkligen. Inbillar du dig på fullt allvar att det bara handlar om den fix idé?

    den Lea

    SvaraRadera
  4. Ämbetsfrågan är en icke-fråga i det kyrkliga, men en fråga i den icke-kyrkliga, d.v.s. kyrkovalet.
    Väljarna (den delan av medlemmarna som inte ser sig som gudstjänstfirare) ser kyrkovalet som en kommunal angelägenhet och SvK som en kommunal eller statlug myndighet.
    Men det är väl så som S, C, SD, BOD och resten vill ha det?
    Annars hade väl konstitutionsutskottet inte avstyrkt motionen om att SvK själva skulle få bestämma sitt församlingsmedlemskapsbegrepp?

    Alla aktiviteter som fjärmar bilden av SvK som en kommunal eller statlig myndighet är av godo. Nåja, kanske bara om det fjärmandet kombineras av ett närmande till det som är kärnan i de icke-statliga syskonkyrkorna.

    SvaraRadera
  5. Herr Dike har gjort bort sig!

    Igen!!

    "av svenska folkets förkrossande majoritet önskat faktum" storljugs det om nu. Ja men halledudanne då! Sitter herr Dike helt isolerad från verkligheten?

    Vidare: "andlig renässans, ett kyrkligt lyft". Vad ser herr Dike för tecken på det när rövaväldet absolut inte gjort någonting i den vägen på 500 år??? /John

    SvaraRadera
  6. I like. Keep it up, hr Bloggare!

    SvaraRadera
  7. ÄMBETSFRÅGAN OCH FRAMTIDEN
    "Se, jag gör allting nytt"
    Allt är inte nedskrivet. Det dom kommer från framtiden och är Guds vilja har vi att skriva ned.
    "Se, jag gör allting nytt"
    Vilken framtid har ämbetet? Vad vill Gud med ämbetet?
    En sann strukturutredning skulle syna dagens strukturer och lämna förslag till hur vi bryter ner dom och bygger på nytt;kalla det reformationen.Den ursprungliga byggstenar är kvar och vi bygger kyrka på nytt.
    "Se,jag gör allting nytt".
    Vi firar Gudstjänst inkl måltidsgemenskap.Vi inspireras av hur de första kristna levde. Vi lever i delad gemenskap.
    "Se, jag gör allting nytt"
    Gemenskapen har två tyngdpunkter: Samtalet och måltiden.
    "Se,jag gör allting nytt".
    Vi är alla kallade.
    Vi är alla kallade att göra allting nytt;vårt elddop...
    Ulf H Berggren, Lund.

    SvaraRadera
  8. Sakfrågorna eller tillmälen?

    Bättre för vissa med påståendet att jag har gjort bort mig, är enfaldig och bör tagga ned än att diskutera sakfrågor. Det kan de nämligen inte, därför att de innerst inne vet vad jag vet, vad nästan alla vet (men som mina kritiker inte till något pris vill erkänna), att svenska folket vill ha kvinnliga präster och under inga som helst omständigheter vill gå tillbaka till tiden innan 1958.

    Varför erkänner ni inte detta ovedersägliga faktum? Hur vi skall få till stånd en andlig renässans utan Svenska kyrkans medverkan - den kyrka som finns överallt och har två tredjedelar av folket bakom sig återstår för tillmälesavsändarna att förklara.

    Personligen tycker jag det är tråkigt att de, som gärna framhåller det egna teologiska jaget och ser sig som de riktiga uttolkarna av Guds budskap, inte vill med liv och lust, engagemang och arbetsglädje arbeta för Svenska kyrkan som orädda frontsoldater och bidra till att kyrkan kan återta förlorade tillhöriga och vinna nya.

    Varför tar de inte chansen? Varför står de vid sidan om, tjurar och dristar sig till att producera tillmälen och invektiv om vår fina kyrka? Om nu den kyrkliga skutan håller på att kantra, borde de rycka ut som en man och utgöra kyrkans räddningskår.

    Ni har mycket att förklara, bästa kritiker men knappast något att försvara i er inövade men verklighetsfrämmande svanesång för Svenska kyrkan!

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Svenska folkets vilja?
      Ska svenska folket bestämma innehållet i nya handboken?
      Ska svenska folket bestämma vad som är tillåtna åsikter för präster i ämbets- och äktenskapsfrågor?
      Ska den tredjedel av svenska folket som inte är medlemmar i SvK ens uttrycka sig?
      Ska svenska folket avgöra om det ska vara tillåtet med kvinnliga imamer?
      Samma svenska folk som bestämde att vänstertrafiken skulle behållas och kärnkraften avvecklas inom 25 år från 1980?

      Ja, det är väl en högst rimlig hållning om man anser att SvK är att likställa med en statlig myndighet.

      Radera
  9. "kyrka" ??

    Ord betyder faktiskt någonting, herr Dike. /John

    SvaraRadera
  10. Jag är uppriktigt sorgsen, BOD, inte spydig. Du, å andra sidan svarar mig inte på hur jag ska få framtidstro i det här? Vad är det du ser när du blickar framåt? Jag själv ser inget. En av oss har fjäll för ögonen, frågan är vem?

    SvaraRadera
  11. Jag undrar, hr Dike, är det din uppfattning att svenska folkets vilja alltid är densamma som Guds vilja?

    den Lea

    SvaraRadera
  12. Jag upprepar: sakfrågor i stället för tillmälen, återhållsamhet bättre än invektiv!

    -Om någon skriver att jag har gjort bort mig, är enfaldig eller kallar kyrkans ledning för ett rövarvälde under femhundra års tid och utan att ha något annat att komma med, är det i sanning oseriöst och blottar en oförmåga och ovilja att diskutera och bemöta sakargument.

    Slika tillmälen och omdömen är därmed avslöjande för deras avsändare själva.

    Så enkelt är det. När därtill den signatur, som länge producerat sig under namnet "den Lea" ställer frågan om svenska folkets vilja alltid är liktydig med Guds vilja, anammar hon ett mycket bekant argument från högkyrkliga företrädare i deras kritik mot den kyrkans demokratiska organisation: att man alltså inte kan ställa den Högstes vilja under ett omröstningsförfarande i exempelvis KM.

    Som om detta görs och har satts i system! Det intressanta i detta slags argumentation är då att det är de högkyrkliga som av någon anledning alltid ser sig som de (enda) sanna uttolkarna av Guds vilja. Per automatik reducerar våra biskopar och kyrkans övriga ledning till ett teologiskt bihang, som ofta går "politrukernas" (som de brukar kallas) ärenden och som alltmer fjärmar sig från den äkta och riktiga kristendomen och dess lära.

    Debatten skulle tjäna på större ödmjukhet från dessa debattörer, tack!

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bengt Olof Dike.

      I all ödmjukhet:
      Hjälp mig. Vad ser DU när DU blickar på framtidens kyrka? Vad ska jag göra för att ge mitt bidrag till den andliga renässansen?

      Radera
  13. Debatten skulle tjäna på ett rakt svar på en rak fråga, hr Dike.

    den Lea

    SvaraRadera