fredag 3 augusti 2018

Avföringen

Det finns olika strategier när frågor tas upp. Avföra dem från dagordningen utan att först avgöra dem eller avföra dem utan att avgöra dem eller kanske bara se till att fösa bort alla knepiga frågor genom att definiera dem som "icke-frågor". Avföringen av ämbetsfrågan i Svenska kyrkan har skett utan teologiska verktyg. Det har räckt med administrativa och kyrkopolitiska instrument. Kanske Bloggardag något litet häpnar över kommentarernas mängd här. Vad säger de? Och varför säger så få något om den dokumenterade oförmågan att försvara reformen, det som Dag Sandahl redovisade var fallet redan för 25 år sedan? Bättre har det inte blivit för frågan är – avförd.

De fantasifulla kommentatorerna triumferar och så kräver de svar. Bloggardag kanske nödgas störa Dag Sandahl, som likt den kinesiske droghandlaren helst vill njuta sitt opium cum dignitate. Ska han besväras med frågan om slaveriet och kvinnofrågan i antiken? Hur eller hur kom slaveriet bort och några tänker sig att detta var en följd av gudstjänstbruket. När slav och slavägare var syskon i gudstjänsten, underminerades hela systemet. Kvinnofrågan? De kvinnor som fortfarande ska osynliggöras var i sin tid alls inte osynliga. Läs Apostlagärningarna eller hälsningarna i breven. Kolla helgonkalendrarna eller martyrakterna. Fundera över hur tron förmedlats. Och svaret om söndagsskolan är i all sin enkelhet att detta hör till dopundervisningen, som föräldrar har ansvar för. Vittnesbörd mer än förkunnelse. När det gått tillräckligt långt utför såg församlingar sig nödsakade att inrätta söndagsskolor, skrev biskopen i Skara...

Poängen för Bloggardag är att vi efter alla dessa år kan veta mer och kanske förstå bättre. Docenten Olofssons faders-teologi är alls inte dålig. Den borde betänkas seriöst. Antropologin på samma sätt. Riksdagen gjorde i mars månad år 1958 inte det teologiska arbetet. Det hade inte heller hanterats seriöst av SOU 1950:48. Och läser vi Bibelsyn och bibelbruk ser vi själva avrättningen av anrättningen.

De allvarliga frågorna om hur präster knepar sig runt i den kyrkliga verkligheten vågar ingen tala om, inte heller Bloggardag. Minsta fråga sätter hela systemeti gungning och då tycker de flesta att man ska sitta still i Kyrkans skepp. Icke så få praktiserar dubbel bokföring. Teologiskt följer de fader Gunnar och avvisar helt det kvinnliga präster och biskopar gör, men i praktiken kan de inte göra det utan låtsas att de inte vet vad den i kyrkoordningen föreskrivna idiotförklaringen syftar till. De vet att den är så uselt hopkommen att man kan skriva på om man läser noga: vem vägrar något på grund av kön, det är ju ett Herrens bud som är hindret och diakonissan hör till det tre-ledade ämbetet och henne kan man utan vidare samarbeta med, så vad är problemet? Förr i världen prästvigdes män med knäppta händer. Nu med fingrarna i kors. Sägs det. Det betyder att de inte kan försvara sig om kättarjakten sätts igång.

Bloggardag kanske ändå ska fråga Dag Sandahl om hans gamla försoningsprogram. Men då aktualiseras frågan varför majoriteterna aldrig velat ha något sådant. Är det bevis på överlägsen styrka eller helt enkelt ett svaghetstecken? Han drog det i kyrkomötet och det fanns i boken Vems ärende går Svenska kyrkan? Där återfanns det som en fotnot. Författaren var helt införstådd med hur obefintlig försoningsviljan var i Svenska kyrkan. Denna bristande vilja till brobyggande skulle kunna komma att tolkas som att biskoparna faktiskt alls inte ville vara biskopar med brobyggaransvar. Kanske är detta den enkla sanningen?

Bloggardag får försöka ställa frågan till den upptagne prästen. Har vi tur tar han sig tid att svara i morgon. Men till dess får vi förvalta fascinationen inför mängden kommentarer till en icke-fråga. Något fel som är trasigt tycks det ändå vara. Detta förhållande borde pigga upp varje av kvinna född kv*nn*pr*stm*st*nd*r*. Det liksom våras i sommarhettan!

23 kommentarer:

  1. Biskoparnas ansvar? När jag kom till Stockholm på 80-talet, inbjöds jag av Margit Sahlin till en samtalsgrupp. Jag hade svarat på en fråga på ett sätt som hon uppfattade som att jag vacklade i min övertygelse. Jag sade att jag gärna deltog i samtal, om de handlade om hur vi skulle kunna leva samman, med respekt för varandra. Så blev det naturligtvis inte, utan det kom att handla om problemet med oss som inte var övertygade om ordningen med kvinnor som präster.

    På väg hem från en samtalskväll hade jag sällskap med den kvinnliga församlingssekreteraren i Gustav Vasa (som inte hade något emot kvinnor som präster). Jag frågade henne: Om biskopsmötet tydligt hade sagt att vi skall ge kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn* en erkänd plats i kyrkan, skulle kyrkfolket acceptera det? Ja, naturligtvis, blev svaret.

    Kampen för kyrkans frihet har inte uppfattats som en särskilt angelägen uppgift av de senaste decenniernas stiftschefer.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Göran: Du har kvällspromenerat hem med en kvinnlig kyrkligt anställd som intygar dig något du vill höra men säkert också var uppriktigt menat:

      "Ja naturligtvis, blev svaret."

      Vad var det som var "naturligtvis"? Vad innebär att ha "en erkänd plats i kyrkan"? Får man förutsätta att du inte preciserade detta för din promenaddam?

      Radera
    2. Episoden tilldrog sig efter en kvälls samtal – vi visste vad vi talade om. Det som kan tyckas främmande är att det var en tid då biskopar erkändes ha auktoritet.

      Radera
  2. Icke-fråga var ordet!
    Ställ den grundläggande frågan till Dr Sandahl: Finnes det mer än en och endast en präst?
    Sign En undrande i Helleberga...

    SvaraRadera
  3. Nedsläckningen av det kyrkliga Sverige går snabbt. Om man önskar mässa med sakramental säkerhet, blir svårigheterna som för medvetna katoliker under andra halvan av 1500-talet. Vi frågar oss allt oftare: Vad --- får vi för kyrkoavgiften utom vänsterliberal åsiktsmanipulation? På 1500-talet kunde man inte gå ur. Det kan man idag. Väntar väl ändå lite till.

    Sen...

    SvaraRadera
  4. En sådan hög svansföring (som du alltid har Dag när du ifrågasätts) som leder till ett sådant minst sagt flummigt svar! Och det hade jag skrivit oavsett om du själv först tagit upp dina drogvanor.

    Har du ens förstått frågan om du svarar att "När slav och slavägare var syskon i gudstjänsten, underminerades hela systemet." Svar nej. Det svarar på något men inte på det som var frågan. Och du fortsätter att visa att du inte heller förstått "kvinnofrågan" i ditt sätt att skriva. Jag säger inte att du inte är välorienterad i den teologiska delen av denna fråga, men du själv går utöver detta och uttalar dig också om något som du kallar "kvinnofrågan". Och då visar det du skriver fundamentala brister i förståelse och insikt, vill jag hävda.

    SvaraRadera
  5. Sedan när det gäller att det ju inte alls blir en manskyrka om bara män styr den, så figurerar siffror på nätet att 84 procent av de som helgonförklarats genom tiderna varit män. Ingen aning om detta stämmer ( vi hör ju mest talas om birgittor och elisabethar) men klart verkar vara att det varit en stark mansdominans. Beror det Dag på att män varit mer heliga eller kan en del av förklaring ha något att göra med att en kyrka styrd enbart av män också blir en manskyrka som ser och så att säga helst "befordrar" andra män, liksom görs i övriga livet?

    SvaraRadera
  6. Samt kan tilläggas, att i en kyrka som alls inte var en "manskyrka" så var det män som helgonförklarades mest och kvinnor som mest dömdes för trolldom eller hor. Men det hela måste naturligtvis förklaras så att det var så det låt till, kvinnorna trollade och horade och män var heliga. Någon annan förklaring, som att det var en "manskyrka" måste avföras (för att anknyta till inlägget) direkt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Anna, om man läser påvens senaste brev ”Gaudete et Exultate” så ser man att han konsekvent lyfter fram kvinnliga helgon och förebilder där.

      Vandraren

      Radera
    2. Vandraren: Det var inte det som var frågan, huruvida den nuvarande påven i dessa feministiska tider i ovanligt hög grad (i jämförelse med tidigare påvar) "lyfter fram" kvinnliga helgon utan hur stor andel av helgonen som varit kvinnor genom tiderna.

      Radera
    3. Nu ja!!! När det blivit pinsamt tydligt hur män fått en gräddfil vid helgonförklaringarna (svårare att förklara än snedfördelningen av nobelprisen, faktiskt). Håller på Anna här.

      Radera
  7. Exakt. Dubbel bokföring är vad det handlar om. Men det får vi inte tala om. Exakt. Man kan betona olika i olika sammanhang men till slut blir det ologiskt och inkonsekvent. I grunden handlar det om det homogena folkhemmet. Nu skall alla representeras i Pride. Vem kan ifrågasätta? Ingen. Farligt? Ganska. En enorm maktfaktor och ingen får ifrågasätta. Samma folkhemstanke i kyrkan. Du kan kalla Gud precis vad som helst och få applåder från kyrkan. Andra frågor får man helt enkelt inte ifrågasätta. Det solida folkhemmet. Ser två vägar framåt. Antingen katolska kyrkan eller får man helt enkelt rycka på axlarna och säga att Kristus blir ju ndå predikad. Och eftersom katolska kyrkan inte är något alternativ får man rycka på axlarna och gå vidare i livet.

    SvaraRadera
  8. Varför skall just han svara?

    -Min spontana reaktion på dagens inlägg är att just Dag Sandahl skall svara - och förklara. Går det inte lika bra med ett svar från någon annan: äldre förtroendevald eller teologi med "rötter" i KM och CS, som styrelsen förkortades tidigare?

    Igen sätts så ordet försoning på pränt. Jag antar att BloggarDag menar uppgörelse mellan dem som ville ha kvinnliga präster och kvinnoprästmotståndarna. Men om man här tänker lite längre än till näsans längd, var en s k försoning dem emellan omöjlig. De sistnämnda, de s k högkyrkliga, ger sig ju aldrig en tum (vilket de senaste dagarnas debatt visar), medan de andra, vi kan kalla dem folket, naturligtvis ville att också kvinnor skulle kunna bli präster.

    Hur skall man kunna försonas med dem, som prompt kräver att deras åsikt skall bli lag, eller åtminstone verklighet? Knäck den nöten, den som kan och förmår!

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. "De sistnämnda, de s k högkyrkliga, ger sig ju aldrig en tum..."

      Men det gör de andra, menar du? Tillåt mig småle.

      Dock har du rätt i att försoning inte är möjlig. Båda sidor kan inte ha rätt och när majoriteten kräver att alla ska rätta och packa sig efter deras åsikt är all samexistens omöjlig. Kvinnoprästförespråkarna har splittrat Svenska kyrkan och vållat stor skada genom sitt agerande.

      Radera
    2. BOD
      Samtalen som pågick handlade inte om att söka övertyga den andre om sin uppfattning utan om att kunna respektera varandra och tjäna i samma kyrka. Men när samtalen var avslutade, ville inte förespråkare för förändringen längre vara med. Varför ville man inte leva i försonad mångfald? Visste man att ens egen teologiaka grund var svag?
      Stig W

      Radera
    3. Jag noterar en viss likhet i hållningen att ”inte vika en tum”, mellan hög~, låg- och gammalkyrkliga och dem som makten haver i Svenska kyrkan.

      Radera
    4. Elisabeth, Stig W och +Göran,

      -Inläggen är intressanta ity att de - utan att avsändarna kanske tänker på detta - avslöjar just det som jag påpekade: att den egna kompromisslösheten är fundamental.

      Elisabeth påstår att "de andra" inte ger sig. Men då måste hon ställas inför frågan om de borde gått med på ett förbud för kvinnopräster. Det borde de förstås inte, vilket hon i nästa mening också indirekt erkänner i konstaterandet, att båda sidor inte kan ha rätt.
      Stig W gör gällande att båda sidor inte respekterar varandra. Jaså, får inte kvinnoprästmotståndarna vara kvar i kyrkan och tjänstgöra som just präster? De är väl inte körda på porten.
      Och, slutligen, +Göran andas samma reaktion som Elisabeth och avslöjar därmed, även han, att kompromissviljan är obefintlig. BloggarDag gör alltid stor affär av ordet "försoning", som handlade frågan om två i storlek ungefär likvärdiga parter.
      Det gör det som bekant inte; motståndet mot kvinnliga präster är i dag ytterst marginellt och kan förstås inte diktera en kompromiss, försoning, vilken innebär en tillbakagång till ordningen för sextio år sedan.

      Vad som saknas i ovanstående trios kommentarer är realism, verklighetsinsikt och acceptans av folkets åsikt. Ställ er, kära kritiker, frågan hur en kyrka skulle kunna verka och bli framgångsrik om den plötsligt dekreterar, att kvinnor ej längre är välkomna som präster!

      Tomma kyrkbänkar, folkliga ramaskrin, insändarstormar mot ett fåtal, som de skulle kallas, "svartrockar". Är det dit vi skall komma?

      BENGT OLOF DIKE

      Radera
    5. Försoning handlar i hr Dikes tolkning sålunda om att majoriteten kör över minoriteten, som i sin tur anmodas hålla käft?

      den Lea

      Radera
    6. Förstår Du inte detta, Lea!

      -Om 5 999 500 personer vill ha kvinnliga präster och 500 inte se dem i predikstolen, skall man då acceptera de sistnämndas krav? Och hur gör man för att inte "köra över" den lilla minoriteten?

      BENGT OLOF DIKE

      Radera
    7. Här är det ju för det förstås intressant vilka som går i kyrkan. Sedan går det naturligtvis att jämka och gå ur vägen för varandra.
      I annat fall kanske vi som inte kan gå i kyrkan får gå ur den också. Fast det kan väl inte göra något. Vi är ju så få att vi inte räknas ...

      den Lea

      Radera
  9. Ett övergrepp är ett övergrepp. Och det är offret som har tolkningsföreträdet.

    /John

    SvaraRadera
  10. Alldeles för få kollar sin avföring.
    Bajs är viktigt. Allt som kommer ut ur en idiot och allt som kommer in genom en idiot.

    Skita bör man
    Annars dör man


    Bara en fis ibland

    SvaraRadera
  11. Som vi med hatt föredrar uttrycka oss, men folkligt esoteriskt.

    Först kommer....
    Sedan...


    Jubelidiot, Dr, hattbärare

    SvaraRadera