lördag 18 augusti 2018

Statsmord, statshemligheter och stolligheter

Vidkun Quisling överklagade inte dödsdomen. Han visste. Men det hela skruvade sig fram. Hade Quisling verkligen mördat/dräpt någon? Christian Braws förtjänst är att han ordentligt tagit upp problemet med idealistens goda avsikter och de förfärliga konsekvenserna av denna idealism. Dr Braw för inte någon diskussion om straffets legitimitet, men det bör göras. Hur kunde Quisling egentligen dömas efter militär rätt? Vad är det för provisoriska anordningar som införts 1941 och 1942? Bloggardag fattar naturligtvis att det var nödvändigt att avrätta mannen och att hitta på paragrafer för detta ädla syfte. Men håller argumenten så här 70 år senare? En gång till: nödvändigheten bestrids inte. Det var nödvändigt att avrätta en hoper höga nazister i Tyskland också. Men "brott mot mänskligheten" var en kategori som infördes efter det att brotten begåtts. Några synpunkter på detta?

För ögonblicket räcker det att peka på en härva problem och för Norges del bottnar de i att ingen kunnat tänka sig en situation som den som rådde under ockupationen. Men visst bör vi fundera! Och tacka för ett väsentligt påhak, som Thomas Ahlstrand gjort. Lite svårläst blir dock det hela:


Tiltalte Vidkun Abraham Lauritz Quisling dømmes til døden for forbrytelse mot den militære straffelovs § 80, nr. 1, 2 og 3 og mot den borgelige straffelovs §§ 83, 84, 86, 98, 233, 239, 255, jfr. §§ 256, 257, 275 og 317, jfr. § 318 og de provisoriske anordninger av 3. oktober 1941 og 22. januar 1942, alt sammenholdt med straffelovens § 62.
Bloggardag avser att återkomma till fallet Quisling. Under tiden kan ni läsa Christian Braws bok och fundera över idealister. Nu måste vi dock ta upp frågan om statshemligheterna. De finns. Inte bara i Norge.
Ett gäller: Spionen lägger pussel, behåll din bit! Sonderingsdelegationen kan det på grund av statsnyttan inte sägas så mycket mer om. Skulle Bengt Olof Dike ringa till Försvarsdepartementet (08-405 10 00) eller till Högkvarteret (08-788 75 00), skulle han inte få några svar. Möjligtvis kunde han hitta någon glappkäft på MSB (0771-240 240), som inte tränats i hur hemligheter hanteras och vill vara, som det heter, "behjälplig". Det ändrar inte faktum att delegationen utsetts på för sammanhanget högsta ort och att kostnaden dolts, eftersom främmande makt annars enkelt kunnat lägga sitt pussel. Bloggardag undrar om ens finansdepartementet kan hitta den listigt gömda posten, denna lika lite som när det gällde IB. Några ledamöter är öppna; överstarna och Bloggardag. Det hör till själva spelet att släppa någon information. Nu får främmande makt något att jobba med och därmed binds dess personal till denna fråga.Det är så det går till. Främmande makt måste försöka ta reda på om sonderingsdelegationen utgör ett verkligt hot. En eventuell nyrekrytering, som kunde motivera deltagandet av överstarna liksom Bloggardag, måste följas upp. Vilka är de unga medarbetarna, de som nu skolas in för skarpa lägen av de erfarna? Inte ens skattemyndigheten kommer att kunna hitta arvoden och traktamenten som deltagarna cashat in, så hemligt är det hela. Annars kunde främmande makt försökt få tag på uppgifter om löneutbetalningar. Icke! Statsnyttan är överordnad allt.
Från delegationens kvällssittning på Bierhaus i Tallinn kan dock överste Olofssons manligt kärva militära humor återges. Han drack "BH Premium" och fällde omdömet: "Jag tycker denna öl smakar bröstmjölk." Repliken exmerades högljutt. Liksom öl av olika slag. Delegationsmedel betalade också drickandet och deltagarna var tacksamma för detta utslag av generositet från statsmakternas sida. Frälsarens ord om att den, som räcker en törstande öl för Frälsarens skull, skall varda salig, är ett bibelord att aldrig glömma. I översättningen står det vatten, men öl är mestadels vatten så det måste gå på ett ut.
Stolligheten på Torsdagsdepressionen noteras. Eftersom Jonas Eek föreslagits som biskop i Uppsala, ska han inte skriva ledare. Men, hallå! Han har förslagits. Ingen har röstat på honom. Kanske skulle hans chanser att bli vald kunna öka om han fortsatt skriver ledare i tidningen, men möjligheten är naturligts lika stor att hans chanser därmed minskat. Eeks jobb är att sköta ledarskriveriet. Andra möjliga kandidater fortsätter predika, utveckla församlingsarbete mm mm. Torsdagsdepressionens beslut är stolligt. En annan sak blir det om Eek nomineras efter val och verkligen befinns vara biskopskandidat. Men den dagen... Fast nog är det underligt om den som ska bevaka det kyrkliga livet blir väktare av hela systemet, etablissemang?
Jonas Eek var med när boken En annan Kyrka släpptes. Man kunde förmoda att han var i Lund för att kunna skriva om boken. Ännu har inget flutit ur hans penna i ämnet. Men då får han väl i väntan på biskosval inte skriva alls? Blir detta inte mer än stolligt? Eller får han skriva om boken för att antingen kunna förknippas med dess värdefulla insikter eller ta avstånd från allt i boken? Man undrar runtom i landet, har Bloggardag förstått. De som undrar riktigt mycket får väl åka till Bokmässan och på torsdagskvällen den 27 september gå på det event som äger rum i Vasakyrkan, en kyrka med namn efter troshjälten kung Gösta. Då blir det författarmöte med författaren till boken En annan Kyrka. Förlagschefen kommer också. Får Jonas Eek gå dit eller hur får han dagarna att gå, när han lyfter lön utan att göra det jobb han tidigare fått lön för? Stolligare än stolligt kan Bloggardag dystert tänka. Bloggardag får dock röra sig fritt på Bokmässan. Han tycker om att bli hälsad på torgen. Han vet också att undvika de kyrkliga anfäktelserna.
Mysteriet med Kyrkokalendern tarvar en lösning. Plötsligt tycks den vara två. Vad har hänt? Och varför? Dagbok med kyrkoalmanacka är tydligen ett och Kyrkokalendern något annat. Här anas en konflikt. Men vill någon berätta om den? Maktkamp eller intressekonflikt? Ekonomi eller ideologi? Eller ska vi inte få veta och därmed inte få info för att kunna fatta ett välavvägt beslut vilken bok vi ska införskaffa? Det hela ter sig mer än märkligt.
Mindre än märkligt men ett observandum var det i Vadstena, för det blev ingen cirkus men ändå cirkus. Cirkus Cirkör ville uppträda i kyrkorummet, men församlingsrådet sa nej. Kostnaden var 450 000:- och fullständig finansiering saknades. Då kan man förstå. Församlingsrådet stod fast vid sitt beslut, fast debatten i lokaltidningen varit livlig. Det är kanske lite strongt ändå? Eller bara snålt? Eller klokt förvaltarskap? I största allmänhet tycks det dock vara rätt enkelt att få kyrkosystemet att betala med risk att det annars blir något i tidningen med utträden som följd. Lite maffia-fasoner säger vi som varit på Sicilien och till och med är befryndade därstädes. Det betyder att församlingsrådet ska ha beröm för sin integritet, förmågan att inte falla undan. 





13 kommentarer:

  1. Goddag yxskaft!

    -Förlåt, BloggarDag, men den långa inledande utläggningen om "delegationen" var alls inget svar på min fråga om basfakta. Utläggningen kan karakteriseras som s k rundsnack för att undvika att informera oss intresserade på kommentarsfältet (utom Elisabeth, som har gjort en s k personanknuten fråga, om vad jag har med saken att göra. Om A, B eller C hade ställt min fråga till bloggaren skulle hon inte ha snäst av dem).

    Nu förvandlas bloggartexten i ämnet till "goddag yxskaft". Om nu Tallinresenären från Moheda hade varit ute på en hemlig resa, skulle han förstås inte yppat ett ord om detta i en bloggtext. Alltså var resan inte hemlig. Det är en slutsats.

    Sedan detta är konstaterat, kan en annan slutsats dras:
    att bloggaren av andra skäl INTE VILL berätta något om VILKA de var som har rest.

    En tredje slutsats är att bloggaren dock VILLE lägga ut texten, om att han REST. Då blir frågan VARFÖR han ville berätta detta?

    Men det tycks bara vara undertecknad som efterlyser adekvat information. Bloggarens applådanter (det är väl ett passande hemsnickrat ord?)synes vara tillfreds med att deras favoritteolog bara säger knappt A och inte alls B eller C.
    Det skulle den militära säkerhetstjänsten aldrig vara, eller hur, hr BloggarDag? För att kunna försvara riket, måste fullständig basinformation ha inhämtats.

    Men applådanterna vill ju inte heller försvara Svenska kyrkan, så varför skulle de vilja gå grundligare tillväga i försvaret av vårt land?

    Om Tallindelegationen alltså ännu inget svar!


    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
  2. Maskirovka är svaret, Dike. Maskirovka. Det kan de svenske också. Och nu sliter dom inte minst i S:t Petersburg.

    SvaraRadera
  3. Jag blir än en gång fascinerad av Bengt Olofs hållning till som uppgift att vara journalist. Han frågar en person, inblandad i någon händelse, och om han inte får svar, blir han irriterad. Han får tydligen aldrig tanken att leta efter information på andra vägar. Med ett sådant förhållningssätt åstadkommer man inga scoop.

    Det är här på samma sätt som med antalet berörda inom Missionsprovinsen. Det skulle vara en enkel journalistisk insats att få fram siffran Det är bara att ringa 16 samtal till de olika koinoniorna/församlingarna. Journalister har gjort större bragder än så.

    Det finns dock en skillnad – om resan inget svar, för att behålla hemligheten; från Missionsprovinsens ledning inget svar, för de vet inte (och är inte särskilt intresserade av att i detalj veta).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ofullständigt, +Göran, ofullständigt!

      -Du förbiser tyvärr helt det logiska i - man kan säga nödvändigheten av - att klart redovisa helheten i delegationsresan, när bloggaren har skrivit att den äger rum. Alltså var den inte hemlig, som Du okritiskt sväljer hans uppgift. En journalists uppgift är att kritiskt granska uppgifter; det försöker jag göra nu. Men Du nöjer Dig helt med bloggarens uppgifter om "delegationsresa". I vilken roll var denne med? Vem finansierade resan? Varför gjordes den, och vad han man med på två dagar (om det nu var tiden för resan)? Hur många deltog i den?

      De obesvarade frågorna föranleder förstås spekulationer, en eller annan vidlyftig, erkänns. Varför nämnde bloggaren att den ägt rum (om det nu är så) men ingenting annat, ens på vänligt tilltal?

      Vad så gäller missionsprovinsen, ler jag i mjugg över Din text. Som om dess biskopliga ledning inte skulle ha en aning om antalet medlemmar (som Du kallar berörda)! Jag uppmanas att ringa sexton samtal, men vad säger att jag vid vart och ett av dem får svar på min fråga? De svarande kanske, som Du, att de inget vet.
      Och att Du som en i ledningen för provinsen inte är intresserad av att känna till ens det ungefärliga antalet medlemmar är minst sagt häpnadsväckande. Har inte herden alltid räkning på sina får?

      BENGT OLOF DIKE

      Radera
    2. Bengt Olof, det är uppenbarligen dags att börja gräva!

      Radera
    3. Somliga håller inte ens räkning på hur många röster de får i ett nomineringsval.

      Radera
    4. +Göran och Peter T,

      -Visst, Göran, gräva och kritisera dem som vägrar berätta och bara svarar "Inga kommentarer".

      -Peter, om Du menar undertecknad, vilket tycks vara ofrånkomligt, kanske Du vänligen kan precisera Dig och återkomma med en konkret fråga, så skall jag svara Dig lika vänligt.

      BENGT OLOF DIKE

      Radera
    5. Bengt Olof, hur många röstade för den föreslagna listordningen på valsedeln bland medlemmarna i POSK Mörrum-Elleholm inför kyrkovalet 2017?

      Radera
    6. Peter T,

      -Alla närvarande medlemmar och röstberättigade!

      BENGT OLOF DIKE

      Radera
    7. "Hur många" var uppenbarligen ett för svårt begrepp att förstå för Bengt Olof.
      Det kan tyckas underlig med tanke på frågeställningar som "hur många medlemmar har Missionsprovinsen", men visar otvetydigt på dubbla måttstockar.
      I nomineringsvalet till listan där mitt namn stod uppsatt som #2 av 7 i valet till fackets fullmäktige (direktval), så rådde konsensus om listordningen bland de sju kandidaterna.
      Att jag sedan fick 6 personröster nationellt och blev passerad på personvalsröster av en kandidat längre ner på listan, gjorde att jag inte blev invald på något av de två mandat listan fick.
      Se där, ett pedagogiskt exempel på hur man skulle ha kunnat svara korrekt på en fråga om "hur många".
      Just frågeord brukar vara en av de första sakerna man lär sig i ett språk efter att räkna till tio.
      Båda sakerna troligen för svåra i just detta fall.

      Radera
  4. Jag kan fixa till en cirkus i valfri SvK-kyrka för halva beloppet.
    En icke-kyrklig aktör vill ha evenemang i kyrkobyggnaden, men få betalt i stället för att betala hyra. Kyrkorådet i Vadstena verkar ha lite bättre koll än kyrkorådet i Maria Magdalena som vill höja hyran för den finska ortodoxa kyrkan. Men det klart, de kanske vill finansiera en cirkus. På sätt och vis sker det väl redan med clownen Burell i kyrkorådet?

    Tallinns dryckeshak toppas av det centralt belägna bryggeriet där det finns en litermätare ovanför varje bord som räknar ut ölmängden som runnit ur den tapp som finns vid bordet.
    När man säkerställt vätskebalansen så kan man gå upp några våningar till Sauna-våningen och svettas ut överflödig vätska. En estnisk nationalsport det där med bastu.

    SvaraRadera
    Svar
    1. "En icke-kyrklig aktör vill ha evenemang i kyrkobyggnaden, men få betalt i stället för att betala hyra."

      Ja, det är helt huvudlöst. Min make (kyrkoherde) jagades en gång i tiden i massmedia för att han inte ville upplåta kyrkorummet till en sekulär trubadur som kantorn raggat upp (och som givetvis ville ha betalt men inte betala hyra). Kyrkorådet gick på kantorns linje...

      All heder åt församlingsrådet i Vadstena. Fler sådana behövs!

      Radera
  5. Att det skulle vara nödvändigt att någonsin avrätta någon verkar snarast vara ett återupplivande av de Maistres tankar om staten som vilande på bödelns axlar. Utan avrättningar kaos.
    De Maistre sågs som hyperkonservativ för 200 år sedan och kan knappast någonsin ha setts som självklar.

    Att ifrågasätta efterkrigstidens avrättningar både i Norge och Danmark (kanske också i Nederländerna och Italien) utifrån tillkomsten av de rättskällor som användes är knappast sensationellt.

    Mot tankar om avrättningarnas nödvändighet kan man säga nej. Tanken på avrättningarnas nödvändighet innebär då en statsmakt och ett samhälle i gungning där makthavare tror sig behöva sådana medel för att hålla ordning. Det är dock fel, ett fungerande samhälle klarar sig ändå, behöver inga människooffer (jfr situationen i Belgien ca 1920).

    Generellt kan också sägas att mer fungerande samhällen har lättare att säga nej. Troligen ligger det här någonstans förklaringen till att USA gillar att avrätta. Avrättningarnas huvudsakliga hemvist där är södern med arvet efter slaveriet och ett fortsatt mycket uppdelat och våldsamt samhälle.
    Den svaga abolitionismen i Japan – kan den möjligen bero på en svag kyrka – alltså inget hävdande av "Du skall icke dräpa"?

    86:an

    SvaraRadera